Fredrik Strage berättar den osannolika historien om Phil Spector

Phil Spector

Ett popkulturellt fenomen, en hitmaskin och en excentrisk galning. För Café berättar Fredrik Strage historien om nyligen avlidne demonproducenten Phil Spector.

Fredrik Strage | Foto: Getty  |  Publicerad 2021-01-18 10:44  |  Lästid: 16 minuter

Phil Spectors rättegång inleddes i mars 2007. Juryn kunde inte enas om ett utslag. En ny rättegång satte igång i oktober 2008 och sex månader senare dömdes rockhistoriens främste producent till mellan 19 år och livstids fängelse för mordet på Lana Clarkson. Phil Spector avled av covid-19 den 16:e januari 2021. Här är en reviderad version av Fredrik Strages reportage om Phil Spector som publicerades i Café 2004. Intervjun med Ronnie Spector var inte med i originalet.


Den långa blondinen satt på en stol i hallen. En leopardmönstrad handväska hängde från hennes högra axel. Hon hade svart klänning, svarta skor och ett hål i huvudet. Bitar av hennes tänder var spridda över golvet. Under stolen låg en 38-kalibrig revolver med sex patroner i cylindern – varav en använd.

Blodfläckar syntes på handtaget på insidan av ytterdörren och på ett trappräcke. En blodig trasa låg inne på toaletten. Ljusen brann fortfarande i vardagsrummet. På bordet mellan sofforna stod en flaska tequila, ett glas konjak och en burk Canada Dry, de senare två halvt urdruckna. Bredvid blondinen i hallen gick en kort man i vit pyjamas fram och tillbaka. Han såg blek ut under sin lockiga, svarta tupé. Polisen beordrade honom att ta händerna ur fickorna. När han inte reagerade sköt de honom med en elpistol.

Klocken var fem på morgonen den 3 februari 2003 och Phil Spector stod åter i rampljuset.

Medierna berättade snabbversioner av hans historia, hur han gått från att vara sextiotalets demonproducent, mannen bakom Be my baby och You’ve lost that lovin’ feeling, till att bli en enstöring i ett slott söder om Los Angeles. Bekanta vittnade om en vapentokig sadist. Det mest häpnadsväckande tycktes inte vara att han misstänktes för mordet på skådespelerskan Lana Clarkson – utan att han inte skjutit någon tidigare. Phil Spector hade hotat både John Lennon och The Ramones med pistol. Han hade sagt att han skulle blåsa huvudet av exfruar, studiotekniker och Michael Jacksons pappa Joe Jackson, sedan dottern LaToya avvisat honom. Enligt David Thompsons bok Wall of pain, den första som skrevs efter gripandet, hade han till och med viftat en puffra i ansiktet på Stevie Wonder.

Chocken var störst för dem som verkligen kände honom. De senaste åren hade Phil Spector mått bättre än på flera decennier. Han drack inte längre, tog medicin mot sina depressioner och ordnade bowlingkvällar för sina vänner. Han gjorde också comeback som producent till engelska Starsailor, även om bandet bara använde två av hans låtar.

– Men de klickade verkligen med Phillip, de gillade samma stora, flödande sound, säger hans assistent Michelle Blaine, dotter till trummisen Hal Blaine som slog takten i många av Spectors klassiker.

Två dagar före Lana Clarksons död publicerade brittiska The Telegraph en stor Spector-intervju, den första på nästan tjugo år, där han talade ut om sina psykiska besvär: ”Folk säger att de avgudar mig och vill vara som mig. Men jag säger åt dem att de kan lita på att de inte vill ha mitt liv. För det har inte varit ett lyckligt liv. Jag har varit en plågad själ.” Han sa att han ville bli en ny människa, en bra förebild för sin tjugoåriga dotter, och att han började förstå vad som menades med lycka. Det hade inte med kärlek, pengar eller hits att göra. ”God hälsa och dåligt minne, det är lycka.”

Phil Spector i amerikansk domstol 2007. Foto: Getty

Harvey Phillip Spector föddes den 26 december 1939, inte ett år senare som det står i de flesta biografier. Han justerade datumet eftersom det lät bättre att vara född på fyrtiotalet när han beskrev sig själv som tonåringarnas Mozart. Föräldrarna var barn till rysk-judiska emigranter. Många år senare sa Phil, apropå sina och systern Shirleys psykiska problem, att föräldrarna också varit kusiner.

En morgon när Phillip var åtta år åkte hans far till jobbet. Han körde den vanliga vägen mot stålverket i Brooklyn men parkerade ett par kvarter bort. Han fäste en trädgårdsslang vid avgasröret, stoppade in den andra änden genom ett av bilens fönster och lät motorn gå. ”Att känna honom var att älska honom”, skrev hans fru på gravstenen innan familjen flyttade till Kalifornien för att glömma sorgen. To know him is to love him hette den första låt som Phil skrev, producerade och fick utgiven på singel med sin vokalgrupp The Teddy Bears. Han var arton år när den blev etta på USA-listan. Trots framgångarna kände han sig inte som en popstjärna. Phil var en astmatisk nörd som tillbringat sina tonår i pojkrummet med en gitarr. Under en av The Teddy Bears första turnéer blev han omringad av några busar inne på en herrtoalett. De slog ner honom och kissade på honom. Phil svor att det aldrig skulle hända igen. Han hyrde livvakter så fort han blivit förmögen.

Efter att ha upplöst The Teddy Bears flyttade Phil Spector till New York för att bli lärling hos den berömda låtskrivarduon Leiber & Stoller. Han blev känd för sin klädstil – svart kostym, cape, solglasögon – och för att bara dricka läsk när hans kollegor festade. Många blev irriterade när han påstod sig ha skrivit låtar som han bara producerat (eller hjälpt till att producera). Låtskrivaren Beverly Ross säger i Mark Ribowskis biografi ”He’s a rebel” att Phil snodde en av hennes melodier till sin, eller snarare Leiber & Stollers, hitlåt ”Spanish Harlem”: ”Det verkade som om han helt saknade samvete. Han ville inte känna något för någon annan.”

Ingen kunde förneka att han var en makalös producent. Medan andra studiotekniker strävade efter en så klar ljudbild som möjligt, där man kunde urskilja varje instrument, ville Spector bara att det skulle låta stort och överväldigande. Han föredrog mono- framför stereoljud och fyllde låtarna med stråkar, trummor, eko, körer, ännu mera stråkar, ännu mera eko. Allt smältes samman till en vägg av ljud. Han brydde sig inte om att mixerbordets mätare stod på rött eller att många nyanser dränktes. Det enda som räknades var den sammanlagda kraften. Gitarristen Barney Kessel säger att Phil Spector närmade sig en låt ”som om han tänkte invadera Moskva”.

Likheterna med Napoleon tog inte slut där. Phil pendlade mellan storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. Inte ens när han startat sitt eget skivbolag, Philles Records, och dominerade topplistorna med låtar som The Crystals He’s a rebel och The Ronettes Be my baby kände han sig särskilt framgångsrik.

– Första gången jag såg honom tänkte jag: Vem är den här pyttelilla mannen i kostym? Han hade decimeterhöga klackar och såg ut som om han skulle gå på bal, minns sångerskan Darlene Love. Phil var ett geni i studion. Men han gillade att mobba musikerna. Jag sa ifrån direkt och då blev det bråk.

För att skapa ett massivt sound brukade Spector pressa in så många musiker som möjligt i Gold Star-studion i Los Angeles. De fick spela samma enkla toner om och om igen i timmar, ibland dagar, tills två och en halv minuts bombastisk popmusik – symfonier för tonåringar, som han själv uttryckte det – hade fästs på band. Det var sällsynt att producenter satte sina namn på skivorna på sextiotalet. Spector gjorde inte bara det. Eftersom han betraktade artisterna som byggstenar i hans verk brydde han sig inte om vem som spelade på skivorna, så länge det lät bra. Darlene Love sjöng de flesta av The Crystals hitlåtar. En gång hörde flickgruppen en okänd låt på radion när de var på turné – och fick veta att det var deras nya singel.

– Phil ville bli en större stjärna än sina artister, säger Darlene Love. Det fanns sällan bilder av artisterna på skivomslagen. Vi gjorde nästan ingen promotion.

I sina förhållanden med kvinnor föredrog Spector att skicka budskap via låtarna i stället för att säga vad han kände. Den första låt han producerade efter att ha förälskat sig i sin blivande fru Anette 1961 (The Paris Sisters I love how you love me) inleddes med raden: ”I love how your eyes close whenever you kiss me.” Tre år senare – när han börjat ligga med The Ronettes sångfågel Veronica ”Ronnie” Bennett (ofta på kontoret i samma hus som hans fru bodde) – gav han ut en låt som började: ”You never close your eyes anymore when I kiss your lips.” När Anette fick reda på att ”You’ve lost that lovin’ feeling” var riktad till henne sa hon enligt boken ”He’s a rebel”: ”Han har ingen rätt att säga att jag förlorade ’the lovin’ feeling’. Det är han som aldrig hade den.”

Phil blev besatt av Ronnie, en docksöt men tufft sminkad tjej från Spanish Harlem, så fort han fick syn på henne. Låtarna som han producerade åt The Ronettes talade sitt tydliga språk: Baby I love you, Be my baby, Why don’t they let us fall in love?. De träffades i hemlighet på olika hotell i New York. En gång greps Ronnie av polisen i lobbyn eftersom de trodde att hon var prostituerad. Phil ringde ner till receptionen och skrek att han skulle döda dem allihop.

I självbiografin Be my baby berättar Ronnie om första mötet med Phil: ”Trots att han bara var 22 var han tunnhårig. Han hade nästan ingen haka. Men han hade fantastiska ögon. De kunde se rakt igenom en. Jag minns att jag stirrade på honom och tänkte att han såg söt ut när han satt där ensam i mörkret, som en ledsen pojke som tvingades ta pianolektioner när de andra ungarna var ute och lekte.”

The Ronettes tillsammans med Phil Spector. Foto: Getty

När de blivit ett par skojade Phil om att de var skönheten och odjuret. Han köpte en tupé och tog inte av den förrän alla ljus i sovrummet var släckta. Självförtroendet blev inte bättre när de gift sig. Han var livrädd för att någon annan skulle stjäla henne. Om Ronnie var bortrest krävde Phil att hon skulle lägga telefonluren på kudden när hon gick till sängs, så att han kunde höra hennes andetag. Svartsjukan gick över i vansinne när hon fick en sportbil i födelsedagspresent – med en uppblåsbar Phil Spector-docka i framsätet för att avskräcka andra män. Samma rädsla fick honom att omringa palatset på La Collina Drive i Beverly Hills med murar, elstängsel, vakter, hundar och avancerade bevakningssystem.

– Det enda jag vill säga om min ex-make är att han var väldigt självcentrerad, säger Ronnie Spector på telefon från Connecticut. Han tänkte bara på sig själv. Övriga människor kom i andra eller tredje hand. Han visste att jag älskade att sjunga och uppträda, men när vi hade gift oss fick han mig att sluta. Det gick sju år utan att jag stod på scen.

Spectors avundsjuka kulminerade 1964 när The Ronettes turnerade i England med The Beatles och The Rolling Stones – som gjorde sitt yttersta för att ragga upp trion. När Phil förstod vad som höll på att hända beordrade han Ronnie att åka hem till Beverly Hills.

– Phil sa att jag inte behövde Beatles. Han lovade att jag snart skulle få spela in en ännu större hit än I want to hold your hand. Och jag trodde honom. Jag var så kär att jag lät honom bestämma allt. Jag hade kunnat sluta som min idol Frankie Lymon. Han var stjärna i tonåren. Sedan började han med heroin. Strax innan han dog såg jag honom på 42:a gatan, vid ett övergångsställe, där han gick fram till folk och bad om pengar.

När intresset för The Ronettes svalnade började Ronnie dricka. Phil stannade också mest hemma efter att Ike & Tina Turners ”River deep mountain high”, hans mest vidunderliga produktion någonsin, floppade 1966. Popmusiken förändrades från flickgrupper till långhåriga rockband som skrev sitt material själva. Vid 27 års ålder hade Phil Spector blivit en föredetting.

Inte undra på att han kunde relatera till Orson Welles, regissören som debuterade med klassikern Citizen Kane och sedan levde ett lika sorgligt och isolerat liv som dess huvudperson, mediemagnaten Charles Foster Kane. Phil kunde aldrig se sig mätt på den filmen. Ronnie blev deprimerad av den.

– Det var hemskt, säger hon. Vi såg den filmen otroligt många gånger. Och jag begrep inte poängen med kälken och allt det där. De enda scenerna som fastnade var när den rike mannen skaffar en flickvän som vill bli sångerska, fast hon inte kan sjunga. Han köper ett slott till henne, och en opera, och skickar henne till sångpedagog. Men hon kan ändå inte sjunga. ”Försöker Phil säga att jag inte kan sjunga längre?” tänkte jag. Jag insåg att det inte var en slump att han visade Citizen Kane. Han försökte hjärntvätta mig och ge mig dåligt självförtroende. Och jag var så naiv att jag trodde att han gjorde mig en tjänst.

När Ronnie hotade att lämna Phil löste han problemet ungefär som han skulle ha förbättrat en låt: fler musiker i studion, fler medlemmar i familjen, ju större desto bättre! De hade redan adopterat sonen Donté när Ronnie, efter en tid på behandlingshem, kom hem och fick de sexåriga tvillingarna Gary och Louis i julklapp.

Meningen var att hon skulle känna sig mer bunden till hushållet. Men till slut fick hon nog. Efter en middag föreslog Phil att de skulle se en film tillsammans. ”Vilken då?” undrade Ronnie fast hon redan visste. ’Citizen Kane’, sa Phil. Ronnie skrek att hon hatade den, att hon aldrig ville se den igen. Hon rymde hemifrån, söp ner sig, lades in på en klinik, forslades tillbaka och rymde igen. Sista gången Ronnie flydde fick hon hjälp av sin mor. Phil tog sin svärmor åt sidan och berättade att han hade beställt en kista i rent guld åt Ronnie – med glaslock så att han skulle ha koll på henne när hon var död.

Ronnie från The Ronettes gifte sig med den avige och kroniskt svartsjuke Phil Spector i slutet av 1960-talet. Foto: Getty

Nio skjutvapen beslagtogs i Phil Spectors hem efter Lana Clarksons död. Han ägde många fler i början av sjuttiotalet. Låtskrivaren Doc Pomus berättar i He’s a rebel att Phil bytte kläder fyra gånger per dag och hade en pistol som matchade varje kostym. Leonard Cohen, vars floppalbum Death of a ladies’ man producerades av Spector, citeras i Dave Thompsons bok Wall of pain: ”Allt handlade om vapen. Musiken kom i andra hand. Folk var beväpnade till tänderna, alla hans vänner och livvakter, och alla var fulla eller påverkade. Man halkade på kulor. Det låg revolvrar i ens hamburgare. De var precis överallt.”

Mer än allt annat ville Phil Spector bli en hårding, en sån som ingen vågade göra illa. Han omgav sig med massor av livvakter. Han fick karatelektioner av den ungerske kampsportmästaren Emil Farkas, bjöd hem Bruce Lee och tyckte att det var kittlande att umgås med den oborstade komikern Lenny Bruce. Han var mycket nöjd med birollen han fick i ”Easy rider” som knarklangare.

”Allt handlade om vapen. Musiken kom i andra hand. Folk var beväpnade till tänderna, alla hans vänner och livvakter, och alla var fulla eller påverkade. Man halkade på kulor. Det låg revolvrar i ens hamburgare. De var precis överallt.”

– Vakterna fick honom att känna sig större, säger Darlene Love. Jag blev bekant med många av dem och de skojade alltid om hur det var att jobba för Phil. Deras främsta uppgift var inte att skydda honom, utan att hålla mystiken kring honom levande. Han hotade mig aldrig med pistol. Men en gång åkte jag hem till honom för att repetera nya låtar. Jag knackade på dörren och Phil öppnade. Han hade en revolver i varje hand. ”Jag kommer inte in förrän du lägger undan de där”, sa jag. ”Kom igen, Phil, lägg undan vapnen”, sa hans kompis och till slut gjorde han det.

New York Post-journalisten Al Aronowitz tillbringade mycket tid med Spector i mitten av sextiotalet. Den nu 75-årige skribenten – mest känd för att ha presenterat Bob Dylan för The Beatles – minns att Phil blev mer skygg för varje gång de träffades.

– Jag åkte runt i Los Angeles med Phil och hans livvakt. Vi gick på restauranger och hade trevligt. Phil berättade roliga historier. Han gav alltid bra citat. Sedan började pengarna och drogerna att förändra honom. Han blev paranoid. Jag vet inte om han använde marijuana eller kokain. Vi rökte gräs ihop, hur som helst. Efter ett tag blev han lika uppfuckad som alla andra stora konstnärer.

Att Phil Spector mådde dåligt märktes även i hans relation till adoptivbarnen, som han fick vårdnaden om när Ronnie lämnade honom. I fjol intervjuades Donté Spector, numera 34-årig HIV-positiv heroinist, i brittiska The Mail On Sunday. Han beskrev sin far som en kärlekslös tyrann. Om barnen bråkade drog Phil undan morgonrocken så att de såg pistolhölstret. Sedan lade han handen på kolven och sa: ”Nu lyder ni.” Vid middagarna åt Phil stora stekar ur sitt privata kylskåp medan barnen fick fiskpinnar. ”Han brukade spara svålen som han skurit av steken, skjuta över tallriken och säga: ’Ta resten om du vill.’” En gång tog Phil hem en flickvän och hade sex inför sina söner. ”Där är hon. Var en man nu”, sa han enligt The Mail On Sunday. Donté var tio. Han kände lite på kvinnan och när hans far skrattade sprang han gråtande därifrån. Gary Spector, en av tvillingarna, sa efter Lana Clarksons död till tv-programmet American dateline att hans far brukade binda för hans ögon och tvinga honom till sex med okända kvinnor. Senare förnekade han att det hänt på sajten Spectormurdercase.com.

– De enda som uttalar sig i medierna är de som hyser agg mot Phillip, säger assistenten Michelle Blaine. Phillip är inte galen. Han är en generös och varm människa.

Den första bok som skrevs om Phil Spector var Richard Williams Out of his head. Författaren fick kontakt med honom via John Lennon 1971, när Spector gjort comeback som producent till The Beatles sista album Let it be. Williams fick följa med på inspelningen av Happy xmas (war is over) i New York. Spector var entusiastisk över att få göra sin första julskiva sedan floppen A Christmas gift to you 1963 (albumet gavs ut samma dag som Kennedymordet). Han blåste upp Lennons julvisa till en enorm symfoni. ”Jag vill ha fem gitarrister!” skrek han när han fick veta att kompbandet Plastic Ono Band bara hade fyra medlemmar. Snart var studion full av bjällror, stråkar, slagverk och en barnkör från Harlem.

– En anledning till att musiken blev så storslagen var nog hans osäkerhet, säger Richard Williams. Om man är liten vill man göra ett desto större avtryck på världen.

De träffades igen på ett hotell i London. Williams gick dit med journalisten Penny Valentine. De blev kvar halva natten.

– Han spelade gitarr och sjöng låtar som han hade skrivit eller påstod att han hade skrivit, kända hits med Eddie Cochran och Elvis Presley. Jag begrep inte varför Spector ljög om det, han som skapat så många klassiker själv. Men han var trevlig. Och han försökte inte bli av med mig så att han kunde stöta på Penny som var mycket vacker. Han ville bara ha sällskap. Det var lite sorgligt.

Phil Spector och George Harrison i samband med masteringen av Harrisons soloplatta ”All Things Must Pass”. Foto: Getty

Många som bjudits hem till Phil Spector sedan slutet av sjuttiotalet berättar liknande historier om en pratsam, ensam och ibland – när gästerna ville gå hem – hotfull man. The Ramones fick audiens hos Spector när han skulle producera deras album The end of the century. I självbiografin Poison heart berättar basisten Dee Dee Ramone att Spector tvingade dem att lyssna medan han spelade The Ronettes Baby I love you på flygeln i timmar. När Dee Dee sa att han var uttråkad och ville tillbaka till hotellet drog värden sin pistol och sa: ”Du går ingenstans, Dee Dee.” Enligt basisten kunde Phil likt en soldat skruva isär och sätta ihop vapnet på fyra sekunder: ”Han hade tränat in hela dra-snabbt-skjut-för-att-döda-tekniken. Han var som Jimi Hendrix fast med en pistol i stället för en gitarr.”

Efter samarbetet med The Ramones drog sig Spector tillbaka igen. Under åttiotalet gjorde han nästan ingenting, förutom att tjäna stora pengar när hans låtar inkluderades i filmsuccéerna Dirty dancing och Top gun. Tystnaden spädde på myterna. Han gifte sig med Janis Savala, en skivbolagskvinna, och fick tvillingarna Nicole och Phillip Jr 1982. Ett av hans få offentliga framträdanden var när han skulle bli invald i The Rock And Roll Hall of Fame 1989. Han höll ett lika berusat som förvirrat tacktal. Tre år senare var han tillbaka där på en annan prisutdelning. Då hade sonen Phillip Jr just dött i leukemi. ”Det mest vulgära och obscena ordet på fyra bokstäver är ’dead’”, sa Phil i sitt tal. ”Det är oanständigt.”

1996 ombads han oväntat att producera Céline Dions album Falling into you. Men han tog för lång tid på sig och ersattes av Meat Loaf-maestron Jim Steinman. Spector blev arg och skickade en insändare till Entertainment Weekly: ”Man säger inte till Shakespeare hur han ska skriva sina pjäser. Man säger inte till Mozart hur han ska skriva operor. Och man säger definitivt inte till Phil Spector hur han ska göra skivor.” Han avfärdade sin ersättare som en blek kopia. Och den extremt Spectorinfluerade Jim Steinman svarade: ”Han är min Gud, min idol. Att förolämpas av Phil Spector är en ära. Spottar han på mig känner jag mig renad.”

Det talades även om att regissören Cameron Crowe skulle göra film av Spectors liv med Tom Cruise i huvudrollen. Ingenting hände.

– Phillip har ingen lust att se sin historia berättas, säger Michelle Blaine. Hans ego är inte så stort som folk vill tro.

”Han hade tränat in hela dra-snabbt-skjut-för-att-döda-tekniken. Han var som Jimi Hendrix fast med en pistol i stället för en gitarr.

Söndagskvällen den 2 februari 2003 skjutsade Phil Spectors chaufför honom till restaurangerna The Grill, Trader Vic’s och Dan Tana’s. På det senare stället åt han middag med en kvinnlig bekant. När han beställde en daiquiri blev personalen förvånad eftersom han bara druckit läsk de senaste åren. Notan gick på 50 dollar och han lämnade 500 dollar i dricks. Spectors nyköpta Mercedes S430 körde vidare till House Of Blues på Sunset Boulevard. Väninnan gick hem och Phil gick till VIP-rummet där han, enligt polisrapporten, beställde en drink och en flaska vatten. Det kostade 13,5 dollar och han lämnade 450 i dricks. Klockan var snart två och de flesta gästerna hade gått hem. Det var då Phil fick syn på värdinnan i VIP-rummet, en knockoutblondin med headsetmikrofon och gnistrande leende – dessutom i fyrtioårsåldern vilket kunde innebära att han hade en chans. Han gick fram till henne och började prata. Först kände hon inte igen honom men en av de andra servitriserna viskade att det var Phil Spector.

Själv hette hon Lana Clarkson. Hon var skådespelerska, mest känd för att ha sprungit runt med svärd och stålbikini i fantasyfilmen Warrior princess. Hon hade debuterat i ”Häftigt drag i plugget” där hon spelade den nördiga kemilärarens snygga fru och hade en replik: ”Hej.” Rollerna hade blivit färre med åren så nu jobbade hon på House Of Blues för att hålla sig flytande. Visst kändes det konstigt att passa upp på folket som tidigare anlitat henne som aktris – men det var också ett bra sätt att knyta branschkontakter.

Enligt anonyma källor, citerade av Vanity Fair, började Phil att flörta med Lana när hon slutat jobba. Hon tog en flaska tequila från baren. Han följde med henne till parkeringen och sa: ”Jag slår vad om att du inte kommer att glömma vem jag är igen.” Lana skrattade. Sedan steg hon in i hans svarta Mercedes.

Lana Clarkson. Foto Getty

De kom fram till Alhambra klockan tre. Paret gick in i huset medan chauffören väntade i bilen utanför. Efter en och en halv timme hördes en smäll. ”[Chauffören] steg ur bilen för att undersöka vad det var”, skriver polisen Mark Lillienfeld i sin rapport. ”I nästa ögonblick kom Spector ut genom husets bakdörr. Han höll en pistol i handen och sa något som lät som ’jag tror att jag just dödade någon’.”

Advokaten Robert Shapior, känd från OJ Simpsons ”dream team”, fick Spector släppt bara några timmar efter gripandet. En miljon dollar betalades i borgen. Sju veckor senare mailade Phil sina vänner och kallade Lana Clarksons död ”en fruktansvärd tragedi” – och ett självmord. Han lämnade ännu fler detaljer i en intervju med Esquire: ”Hon kysste pistolen. Jag vet inte varför. Jag kände henne inte, jag hade inte ens sett henne före den kvällen.”

Det tar ofta lång tid för mordrättegångar att sätta igång i Kalifornien. Åklagare och försvarare kan begära mer tid för att samla bevis. Jurister som byts ut kan också försena processen. Ett år efter Lana Clarksons död hoppade Robert Shapiro av fallet. En av USA:s främsta kriminaljournalister, Carlton Smith, tror att det berodde på att Spector pratat för mycket.

– Shapiro föreslog antagligen att Spector skulle erkänna sig skyldig till vållande till annans död. Då skulle han ha fått skaka galler i mellan tre och sex år. Men i samma ögonblick som Phil säger att det var självmord försvinner möjligheten att säga ”vi lattjade runt med en pistol och den gick av”.

Carlton Smith har skrivit boken Reckless där han går igenom fallet. Han avfärdar teorin om självmord.

– Om Clarkson stoppade pistolen i munnen och tryckte av skulle inte hennes tänder ligga spridda över golvet. I alla fall inte så många tänder. Kulan gick rakt genom käken. Munnen var stängd. Dessutom är det sällsynt att kvinnor begår självmord med skjutvapen. Om de gör det så skjuter de sig i hjärtat.

När polisen undersökte Lana Clarksons hem fann de kvitton och skatteutdrag spridda över köksbordet. Hon höll på att deklarera, knappast en typisk syssla för en självmordskandidat. Det fanns inte heller något avskedsbrev. 

– Phil vill att det ska bli en extravagant rättegång, säger Carlton Smith. Han har intalat sig själv att Lana Clarkson begick självmord. Juryn kommer också att förstå det, tänker han. Och sedan kommer han, kungen av pop, att triumferande kliva ut ur rättssalen som en fri man.

Carlton Smith misstänker att Phil Spector arrangerade brottsplatsen så att det skulle se ut som ett självmord. Chauffören väntade en stund innan han ringde 911, först slog han Michelle Blaines nummer och lämnade ett meddelande: ”Michelle, jag måste, du måste, komma till, till Mr Phillips hus. Jag tror att han dödade någon, en dam. Snälla, ring mig.” 

– Jag kan inte kommentera vad som hände, säger Michelle Blaine. Men jag känner Phillip så väl att jag vet att han inte hade något att göra med den här tragedin. Det är frustrerande för honom att det här hände just när han var redo att ge världen något stort som producent igen. Hur han mår nu? Ganska bra. Vi är övertygade om att sanningen kommer fram.

Men vilken jury kommer att tro på Phil Spector? Till och med hans närmaste vänner har beskrivit honom som en mytoman. Låtskrivaren Doc Pomus citeras i Mark Ribowskis bok He’s a rebel: ”Phil berättade alltid en massa historier men man måste skilja på vad som faktiskt hände, vad Phil önskar hade hänt och vad han säger har hänt.”

Flera av Phil Spectors gamla bekanta tror att han, trots omständigheterna, uppskattar att stå i rampljuset igen. Och eftersom han är producent – inte artist – har mordrättegången inte påverkat hur mycket hans klassiker spelas i radio. Ex-frun Ronnie Spector turnerar fortfarande med de gamla Ronettes-låtarna.

– Jag tröttnar aldrig på att sjunga Be my baby, säger hon. När jag var liten och pussade mina dockor godnatt brukade jag ge dem en kyss på vardera kinden och en på näsan. Jag berättade det i studion och inspirerade raden ”for every kiss you give me, I’ll give you three”. Texten var ganska rebellisk. De flesta flickor på sextiotalet gick inte fram till en kille och sa ”be my baby”. De väntade på att han skulle ta initiativet.

Ronnie Spector ger telefonintervjuer för att marknadsföra sin comebackskiva The last of the rock stars. Enligt hennes agent vill hon inte prata om sin ex-make eftersom hon är rädd för att tvingas vittna under rättegången. Hon är besviken på att journalisterna bara frågar om Phil. Ändå behåller hon hans efternamn.

– Det var inte jag som valde Ronnie Spector som artistnamn, försäkrar hon. Det var George Harrison när han skrev min första solosingel. Om jag bytte tillbaka till Ronnie Bennet skulle folk kanske blanda ihop mig med Tony Bennett!

De tre ord som Ronnie använder mest under intervjun är ”äkta”, ”koreograferad” och ”Fredrik” (hon stoppar in mitt förnamn i var och varannan mening, kanske för att det ska kännas intimt). Hon låter raspigt newyorkig – och pendlar mellan att vara vimsig, sorgsen och lätt aggressiv.

– Nu för tiden är allt koreograferat. Det är inte äkta! Det enda nya band jag sett som påminde mig lite om The Ronettes var TLC. Sedan dog en av medlemmarna. De flesta flickgrupper bara försvinner. Men jag är kvar. Det är därför min nya skiva heter The last of the rock stars.

Du gör en cover av Kina Cospers hit Girl from the gutter, som du döpt om till Girl from the ghetto. Varför har du ändrat textraden ”I hope your hell is filled with magazines and on every page you see a big picture of me” till ”I hope your cell is filled with magazines…”?

– Det bara hände. Kanske var det en undermedveten grej. Jag stod i studion, blundade och lät känslorna komma ut. Det är så jag jobbar. Allt är äkta.

Är den raden riktad till din ex-make?

– Jag vill helst inte tala om Phil. Folk kommer ändå att förstå vilken sorts människa han är. Jag vill bara tala om vad som händer nu eftersom jag var borta i så många år. Och, Fredrik, jag älskar min nya skiva. The Yeah Yeah Yeahs och The Raveonettes har skrivit låtar! Keith Richards och Joey Ramone körar! Så varför ska vi prata om Phil Spector? Jag vill att folk ska få höra min röst och se mig uppträda. Jag vill visa att det går att vara sexig och äkta och att man inte behöver koreografi. Jag vill… 

Ronnie börjar snyfta. Det blir tyst i ett par sekunder. Jag ska just säga något snällt om skivan när hon fortsätter.

– Jag är den sista rockstjärnan! Förlåt att jag gråter. Men jag fick aldrig min chans. Beatles och Stones blev världsberömda, men jag fick aldrig min chans.


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-01-18 11:05