Fredrik Wikingsson om dokumentärer, vansinne och var i Sverige det är härligast att dricka öl

Filip Hammar och Fredrik Wikingssons folkbildande dokumentärsatsning på DPlay rullar vidare. Under vinjetten Filip och Fredrik presenterar väljer de två folkkära (ja, så ser det väl faktiskt ut numera) tv-profilerna och dokumentär-konnässörerna ut sina absoluta favoritdokumentärer och agerar dessutom ciceroner genom för- och eftersnack som ramar in filmerna.

Nyligen landade sex nya, varsamt kurerade, titlar i det växande utbudet. I tur och ordning rör det sig om Blurred Lines: Inside the Art World, Cocaine Cowboys, Gonzo: The Life and  Work of  Dr. Hunter S. Thompson , West of Memphis, American Movie och Burden of Dreams.

Café når cineasten Fredrik Wikingsson på telefon just när han är i färd med att smita in på en matinévisning av nya Marvel-kioskvältaren Avengers: Endgame. Medan biobiljetten till den tre timmar långa popcorn-rullen inhandlas berättar han om sin oförblommerade dokumentärvurm, när han och Filip var som närmast Werner Herzog-vansinnet och om var i sommar-Sverige det är allra härligast att dricka öl.

Varför älskar du dokumentärer?

– Ser man en dålig spelfilm, eller läser en dålig roman som bara är påhittad, är det så fruktansvärt bortkastad tid. Det enda man får en inblick i då är möjligen en människas huvud. Men med dokumentärer finns det alltid nånting man kan snappa upp som säger något om livet.

– Till exempel: Welcome to Leith (som finns med i Filip och Fredrik presenterar sen tidigare, reds. anm.) är en dokumentär som handlar om nynazismen, men det jag och Filip framförallt tog med oss när vi såg den var en man som går omkring och filmar sin omvärld med sin Ipad istället för sin telefon och det är… ja, nånting. Om man är det minsta nyfiken finns det alltid något att snappa upp i en dokumentär – för att det är på riktigt.

Nyfikenheten är alltså central?

– Ja, jag tror fan det. Det är klart det finns värdelösa dokumentärer också, men jag ser tusen gånger hellre en två plus-dokumentär än en två plus-spelfilm. Och samma sak med fem plus –en fem plus-dokumentär spöar alltid en 5 plus-spelfilm för det finns ett extra lager där.

Hur många dokumentärer ser du en genomsnittlig vecka? Det känns som att du plöjer en del.

– Ja, men inte tillräckligt ändå tycker jag. Jag ser också ofta om dokumentärer som jag har sett 15, 20 gånger tidigare, det är egentligen oförsvarligt. Det kan man inte motivera med nyfikenhet. Det är bara att man vill in i den där världen igen. Jag ser säkert 15 dokumentärer i månaden men det är inte säkert att det är nya dokumentärer. Hälften av dem kanske jag har sett förut.

Vilken dokumentär har du sett flest gånger då?

– Den jag har sett överlägset flest gånger är DIG! (finns även den på Dplay, reds. anm.) som handlar om två rockband i Los Angeles. Den världen går jag in i en gång i halvåret.

Har du och Filip någon dokumentär som ni är sugna på att göra just nu?

– Vi har en tanke som vi har bollat lite grann. Det är alltid kul om man kan addera ett personligt lager på något som i grunden är intressant och det är ju intressant med forskningen på stamceller just nu och Filip vill ju att hans pappa Lars ska åka till typ Mexico eller Panama på stamcellsbehandling och det tror jag kan bli ganska bra. Jag vet inte vad det håller för i minuter men det skulle kunna bli bra för det handlar om cutting edge-forskning, men framförallt handlar det om en pappa och en son. Filip vill ju inte att hans pappa ska bli gammal och skröplig så det är lite existentiellt och relaterbart. Det  finns mycket bra där tycker jag, men det bygger på att Lars vill ha stamceller också. Det är väl ingen biodokumentär men det skulle kunna bli en bra timme tror jag.

Blir det av, detta?

– Det finns lite komplikationer. Jag skulle säga att det är 45 procents chans.

Ett av nytillskotten i Filip och Fredrik presenterar, Blurred Lines: Inside the Art World handlar om konstvärlden. Filip har ju profilerat sig som den mer konstintresserade av er två, hur är din relation till konst?

– Ja, jag har jävligt svårt…. jag är lite för anal för att helt hänge mig åt konst tror jag. Men helt plötsligt kan jag stå på någon Lars Lerin-utställning ute på Djurgården och bli helt golvad och gråtfärdig. Så jag har det ändå i mig att bli tagen av konst.

Förändrade Blurred Lines din syn på konst på något sätt?

– Ja, när det är snyggt paketerade inblickar i en värld jag vet väldigt lite om och tror mig vara ointresserad av, så kan man ändå bli omvänd och känna: ”fan det där är ju superfängslande”. En bra dokumentär kan ju få en att bli intresserad av vad som helst. Sen är det klart att konstvärlden har mycket gratis i och med att det rör sig om svindlande belopp, karismatiska figurer och så vidare.

Gonzo: The Life and  Work of  Dr. Hunter S. Thompson är ju en av de andra nytillagda dokumentärerna som ni har valt ut. Vad är det som alltjämt är så fascinerande med Hunter S. Thompson?

– Vi säger i försnacket av vi balanserar på patetikens knivsudd när såna som vi fortsatt tipsar om det här. Men det är något med såna här maverick-figurer, som ger sig in en värld där man förväntas bete sig på ett visst sätt och så skiter man i det och beter sig på ett annat sätt. Det visar för oss lite tråkigare människor att det går att falla ur ramen ännu mer, det går att pusha det. Jag blir väldigt upprymd varje gång en person, eller en film, visar att livet kan vara mer än vad man tror. Och Hunter S. Thompson är ett sådant exempel. Sen kan man ju argumentera för att det gick åt helvete för honom. Han blev en parodi på sig själv, fastnade i det där. Men det är också lite bra för filmen.

En annan fascinerande figur som dyker upp bland de nya dokumentärerna är ju Werner Herzog.

– Hans spelfilmer har jag nog knappt tagit mig igenom en enda av och det är talande att den här dokumentären, Burden of Dreams, som handlar om inspelningen av spelfilmen Fitzcarraldo är mycket bättre än själva filmen Fitzcarraldo. Werner Herzog är ju i sig en väldigt färgstark figur. En gång gick han från München till Paris för att han hade en kompis som var döende där, och han tänkte att så länge jag promenerar kommer min vän inte att dö. Han har liksom galenskapen i sig och att göra den här filmen, Fitzcarraldo, mitt i Amazonas när han ska släpa ett jävla fartyg över ett berg –på riktigt – det är samma sak som med Hunter S. Thompson, det är en dåre liksom. Vi får bekvämt luta oss tillbaka och poppa popcorn och följa en dåre medan vi själva kan leva våra vanliga trista liv. Och samtidigt är han jävligt rolig, drastisk. Han är nog en av mina tre favoritpersoner i livet, Werner Herzog.

Werner Herzog hade ju länge en egen parhäst i skådespelaren Klaus Kinski. Vem av dig och Filip är Kinski och vem är Herzog?

– Det är klart att det är Filip som är Kinski, det är inget snack om det. Kinski var ju liksom briljant på många sätt men jätteproblematisk att leva med, medan Herzog stod bredvid med sopkvasten och försökte skapa ordning kring det. Det är en bra liknelse, jag tror Filip skulle köpa den också.

När i era karriärer har du och Filip varit närmast Herzog-vansinnet under Fitzcarraldo-inspelningen?

– Vi har aldrig varit i närheten av det, det vore förmätet att antyda. Men det finns ju olika sorters vansinne också. Man kan uppleva sitt eget Amazonas när man sitter i ett klipprum på Skeppsbron i Stockholm, omgiven av godiskålar, salta pinnar och kaffemaskiner, och känner att det man har slitit med så länge håller på att gå åt pipan och då vill man hänga sig. Så kände vi ganska länge med vår film Tårtgeneralen. Man får tycka vad man vill om filmen men den var länge väldigt, väldigt dålig och då har man sitt eget privata Fitzcarraldo i skallen.

Till sist: sommaren är ju i antågande och du och Filip har ju rest land och rike runt och druckit Mariestads på burk. Var i sommar-Sverige är det enligt din erfarenhet bäst att festa – eller om man så vill: supa?

– Jag och Filip har haft privilegiet att ha väldigt kul i på många olika platser i Sverige men jag undrar om vi har haft det roligare någonstans än på Lilla Torg i Malmö. Egentligen har både Filip och jag inställningen att uteserveringar kan man både ha och mista. Men att sno åt sig ett bord på någon av uteserveringarna på Lilla Torg och sitta där, det är så jävla gött alltså.

Alla dokumentärer i Filip och Fredrik presenterar finns att streama på DPlay.