Fridykaren Annelie Pompe: Jag var nära att dö på 90 meters djup

 |  Publicerad 2015-05-14 02:00  |  Lästid: 2 minuter
anneliepompe

Hon är en av världens bästa fridykare och nu har hon gjort det igen – med ett enda andetag och utan fenor tog hon sitt egna svenska rekord igår på 73 meters djup. Nu ger vi intervjun som gjordes med henne i Cafés maj-nummer. 

* * *

Du har simmat så djupt som 126 meter – hur känns det?

– Det är en väldigt intensiv upplevelse. Efter 20–30 meters djup behöver jag inte anstränga mig för att nå djupare eftersom vattnets tyngd trycker ner mig. När jag faller ner längs repet befinner jag mig i nuet och tänker inte på någonting annat. Jag känner mig otroligt levande och den känslan kan jag bara få med ett andetag i lungorna, på väg ner i djupet.

När du faller ensam mot slutet av repet, drabbas du någonsin av panik?

– Jag har successivt tränat upp mina tankar och lärt mig att koncentrera mig på nuet. Du får inte tänka”jävlar vad långt det är till ytan” för då sprids rädslan i kroppen och då slösar du syre. Jag släpper taget om oron och instinkten att ta ett andetag. Vägen upp känns som att simma i sirap och du får en otrolig mjölksyra. Återigen handlar det om att befinna sig i nuet och inte tänka på ytan längst upp. Det gäller att se mjölksyran som något positivt. Som en reflex för att kroppen börjar spara syre, vilket är fantastiskt.

Har du aldrig varit rädd under ett dyk?

– 2006 gjorde jag ett så kallat ”no limit”-dyk. Då tar du dig ner med en släde och upp med en ballong. Försöket gjordes i Sverige så vattnet var kolsvart och iskallt. Nere på 90 meter började anordningen strula. Jag hade inga fenor på mig och hade bara varit på 70 meters djup tidigare. Då blev jag väldigt rädd och fick panik. Jag var där i 30 sekunder och försökte få igång anordningen, det kändes som en evighet, innan jag fattade beslutet att börja dra mig uppför repet. Trots att hjärnan går långsammare där nere tänkte jag logiskt och förstod att jag inte hade något val. Men jag tog mig upp och det har varit en trygghet för mig att veta att jag klarade det, även om jag blev mörkrädd efter det.

Hur har du utmanat dina mentala gränser?

– Jag genomgick en stor förändring i min fridykning ganska tidigt. Jag var väldigt nära ett världsrekord men klarade det inte – jag blev plötsligt rädd och valde att vända om, gång på gång. Jag förstod först inte varför.

Vad var det du var rädd för?

– Det var rädslan för att dö. Det var därför jag inte vågade mig ner djupare. Då identifierade jag ett mentalt hinder och började arbeta med den rädslan. Jag visste att det var helt orealistiskt att dö under en fridykning, det har aldrig hänt tidigare. Jag älskar att leva, men om man är rädd för att dö går det inte att leva fullt ut. När jag förstod varför jag vände kunde jag släppa rädslan för döden och dyka ännu djupare.

Annelie Pompes bok "Otroligt högt och extremt djupt” innehåller bilder från hennes äventyr runt om i världen och kommer att släppas i september 2015.

Erik Lejdelin

* * *

Läs också!

AIK:s maskin Panajotis Dimitriadis: ”Skulle kunna springa genom en vägg”

Jesper Parnevik: ”Vi singlade slant, jag förlorade och fick Mia”

Sebbe Staxx: ”Jesus är min största förebild”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 10:45