Förvandlingskonstnären Gary Oldman har tidigare spelat bland annat Sid Vicious, Dracula och Beethoven. Han vann sin första Oscar för porträttet av Winston Churchill i Darkest Hour. Den här intervju gjordes emellertid inför Oscarsgalan.
Gary Oldman är mild och anspråkslös, på gränsen till försynt. Kanske är det därför som han också är bäst i världen på att försvinna in i sina rollfigurer – inte sällan utflippade galningar. Han har förvandlats till allt från Dallas-rednecks, gotiska monster och punkrockare till tonsättare och ondskefulla snutar. Alltid lika förbluffande självklar. Han är också den bästa skådisen som aldrig vunnit en Oscar. Något som lär ändras nu med hans mullrande porträtt av Winston Churchill i Darkest Hour, en biopic om den brittiska premiärministerns första veckor som styrande.
Jag möter 59-årige Oldman i ett rum på ett lyxhotell i London. Trots att han är ledigt klädd i grå jeans och mörkblå tröja gör hans karisma och sätt att föra sig att det känns som om jag sitter med kungen av England (vilket kanske inte är jättelångt från sanningen). Att alla bombastiska utfall jag bevittnat genom åren på bio är sprungna ur den här vänlige brittiske farbrorn känns direkt overkligt. Oldman beskrivs ofta som den ultimata filmkameleonten, och vidden av den etiketten inser man först när man sitter öga mot öga med mannen: min lillebrors bebis liknar Churchill mer än personen framför mig. Men hans förvandling i filmen går långt bortom nackfett, tjockdräkt och lager av smink. Den fångar rollfigurens själva väsen. Det är lätt att tänka sig att Winston Churchill är Oldmans mästerverk.
– Jag har på ett sätt inget att göra med vad folk skriver om mig, säger Oldman. De kommer att säga vad de kommer att säga, det finns inte mycket jag kan göra åt det. Om de tycker att jag är en kameleont så antar jag att det är bättre än att de tycker att jag stinker. Men jo, jag tror att det här tillhör mina bästa insatser.
Har din omtalade förmåga att förvandlas påverkat karriären i någon utsträckning?
– Om jag vore snyggare kunde jag ha varit en romantisk leading man. Men kanske passar jag för vår tid? Jag tror att ett tjusigt yttre hjälpte till under en viss tidsepok i Hollywood, då man uppmanades att spela sig själv. Folk gick på bio för att se en filmstjärna.
Som Cary Grant …
– På grund av några av rollerna jag spelat skulle man kunna utgå från att min förebild är Lon Chaney (stumfilmsikon med smeknamnet ”man of a thousand faces”). Men jag tenderar märkligt nog att gilla skådespelare som inte förvandlas så mycket. Jag högaktar Paul Newman, Steve McQueen, Robert Redford och, för att gå längre tillbaka, sådana som Cary Grant och Gary Cooper. Deras tajming är verkligen imponerande.
Man kan inte läsa en artikel om Joe Wrights Darkest hour som inte gör väsen av de 200 timmar Oldman tillbringade i sminket. Men jag är mer nyfiken på vad han gjorde för att få till Churchills insida. Filmen balanserar premiärministerns stora, eldiga, offentliga liv och hans mer plågade inre.
– Jag jobbade med en operasångare, en lärare, för att få till rösten. Vi hittade registret på pianot, ner till de lägsta tonerna, så att jag fick lära känna hans räckvidd. Jag hade lite mer än ett år på mig att tänka på rollen, och fyra veckors repetitioner, vilket är fantastiskt i filmsam manhang. Det är genom att göra det, och att konstant tänka på honom och inte något annat över huvud taget, som man börjar närma sig. I början verkade det alldeles oöverstigligt eftersom materialet om Churchill är så voluminöst.
Hur hanterade du den biten?
– Jag bad en person i The Churchill Society att guida mig till den viktigaste läsningen. Churchill skrev själv 50 böcker, det fanns ingen chans för mig att hinna ta mig igenom allt. Min fru hjälpte mig med researchen, hon är suverän på att hitta material. Så man omsluter sig med precis allt som har med Churchill att göra, och hoppas att alltsammans i slutänden ska hänga samman.
Om folk tycker att jag är en kameleont så antar jag att det är bättre än att de tycker att jag stinker.
Finns det detaljer du är extra nöjd med som åskådarna kanske inte lägger märke till?
– Han rörde sina händer på ett väldigt säreget sätt. Det finns faktiskt en scen när jag håller tal till kabinettet och läser från en tändsticksask, där jag håller i asken på ett speciellt sätt. Jag minns att jag verkligen iakttog hur Churchill förde sina händer. Han hade väldigt delikata händer, ganska lika mina egna. Så visst finns det små saker som man ser och känner i sitt stilla sinne att man verkligen fick till.
Efter att i Darkest hour ha tillbringat två timmar med en av världshistoriens främsta ordsmeder och oratorer framstår tweetsen från vissa världsledare som mer andefattiga än någonsin. Det blir oundvikligt att undra om Churchill skulle ha twittrat om han vore premiärminister i dag?
– Det vi står inför är någon som besitter en sån överlägsen språkskicklighet, en sån fantastisk talare, konstaterar Oldman. Och här är vi nu … reducerade till en emoji. Kommunikationsfärdigheterna har gått från grekerna till en dum jävla symbol. Men det där är svårt att svara på, han var så mycket en man av sin tid, kom från en särskild tidsepok. En premiärminister Churchill av i dag skulle väl ha använt sociala medier på samma sätt som folk gör. Men det är mycket med 2017 som han inte hade varit förtjust i. Det finns en hel del med samtiden som jag från min generation inte heller gillar. Allt handlar om … allt finns här i den här prylen, säger skådespelaren och pekar på sin telefon.
Så varför är det nödvändigt för dagens unga att lägga undan sina telefoner och se Darkest hour?
– Den skildrar de här fem verkligt avgörande veckorna 1940. Jag är ingen expert, men jag visste en hel del om Churchill, och inte ens jag kände till hur nära vi kom att kapitulera och göra en uppgörelse med Hitler. Och vi vet, eller kan åtminstone föreställa oss, att världen och Europa skulle ha sett väldigt annorlunda ut om Churchill bara sagt ”okej”. Så bara att se att det med nöd och näppe fanns den här mannen i historien som blev inpressad i ett hörn och sa: ”Vet ni vad, om vi ska stupa så ska vi inte göra det utan en fajt. Vi tänker inte bara ge upp.” Det är framför allt det jag hoppas att de unga får med sig. Det är som med Kubakrisen. När man plötsligt nu ser tillbaka på historien och tänker: ”Åh herregud vad nära det var, med vilken hårsmån vi kom undan.”
Se trailern till Darkest Hour här
Oscarsgalan hålls natten mot måndag 3 mars, svensk tid.