Från mitt bord i skuggan bredvid poolen kan jag skymta utsikten över Port-au-Prince mellan palmerna. Haitis huvudstad ligger uppe på en bergssida, och även om Port-au-Prince är förfallen är varje kvadratmeter av vad som anses vara en av världens farligaste städer både grön och frodig
År 2022 skedde över 1 200 kidnappningar i huvudstaden, och Port-au-Prince kontrolleras av gäng som är betydligt bättre beväpnade än den underbetalda lokala polisen. Lägg därtill det faktum att armén i Haiti upplöstes 1995 och du har en situation som är allt annat än ljus. Strax före min avresa uppmärksammade en av mina lokala kontakter mig på att USA har utfärdat en allmän hotbedömning som avråder från all inresa till Haiti. Alla amerikanska medborgare uppmanas att omedelbart lämna landet. Det sker troligen som svar på att ett gäng kort tidigare har attackerat en konvoj med amerikanska diplomater. Tillkännagivandet lär knappast göra något större skillnad för turister och investerare, som för länge sedan har lämnat landet.
Sommaren 2022 blev Port-au-Princes flygplats Toussaint Louverture omringad av gänggrupperingar, och det var med livet som insats man färdades till och från flygplatsen. Fram till oktober förra året hade G9, det största gänget i huvudstaden, även lyckats beslagta och barrikadera den huvudsakliga bensindepån i hamnen, vilket fått landet att gå på knäna. En polisinsats med pansarfordon, tillhandahållen av USA och Kanada, lyckades dock bryta barrikaden och få tillgång till den bensin som alla i staden är beroende av.
Under barrikaden sattes livet i huvudstaden på paus. Skolor, offentliga institutioner och transporter stängde ner och sjukhusen gick runt på den absolut lägsta nivån. På grund av stadens läge i bergen och de stora avstånden i området kunde befolkningen inte ta sig till och från jobbet. Samtidigt bröt en dödlig koleraepidemi ut, som spred sig snabbt via stadens smutsiga vatten.
Kolerautbrottet är inte det första i Haitis historia. Efter en förödande jordbävning 2010 placerades en internationell FN-styrka ut i landet. De nepalesiska FN-soldater spred sjukdomen i landet, vilket resulterade i att nästan 10 000 haitier dog. Det är inte det enda FN-styrkan är ihågkommen för. Senare avslöjades att både brasilianska och nepalesiska soldater systematiskt våldtagit haitiska flickor, många av dem minderåriga.
Den lokala journalisten Jeremy, som hjälper mig medan jag är i Haiti, var den första som avslöjade övergreppen. Han stötte på fallet när han av en slump hörde talas om en 15-årig flicka i ett grannkvarter som gick under smeknamnet ”soldaternas fru”. En form av lokal shaming, efter att hon hade blivit våldtagen av nepalesiska soldater. Även om alla i grannskapet visste att våldtäkterna pågick vågade ingen väcka åtal eftersom soldaterna betalade de lokala gängen för droger och prostituerade. När historien väl läckte mynnade den ut i en av de största skandalerna i FN:s historia.
När jag landar på Toussaint Louverture är klockan 15:30. Jeremy möter upp mig på flygplatsen. Jag har ingen aning om vad jag ska förbereda mig på att möta i Port-au-Prince. Enligt uppgift är det under rusningstiderna som de flesta kidnappningar sker i huvudstaden. Jag har stor erfarenhet av att resa i farliga länder, och jag vet att det är ovanligt att kidnappningar sker av en slump. Ofta kräver dessa kunskap och noggrann planering. Min enda livlina är Jeremy, en av få människor i staden som vet att jag kommer och som jag har fått rekommenderad av människor som jag litar på. Jag är relativt lugn när vi sätter oss i hans bil och lämnar flygplatsen.
Trafiken är, som i så många andra fattiga länder, bullrig och kaosartad. Vägen upp mot mitt hotell högst upp i berget är packad med motorcyklar och gatuförsäljare. Trots trängseln visar ingen i trafiken tecken på aggressivitet. Mina axlar sjunker en aning.
Efter att ha kört upp och ner för berget i några dagar börjar jag få en känsla för hur Port-au-Prince fungerar. Mitt hotell ligger vackert och lugnt i den upphöjda stadsdelen Petion-Ville, men så fort man rör sig nedför bergssidan blir situationen snabbt mer och mer desperat. Här styr gängen. Ovanför Petion-Ville, allra högst upp på berget, bor den haitiska bourgeoisin, som har styrt landet med järnhand i två århundraden. Här bor de så kallade ”10 familjerna” som kontrollerar allt som händer på Haiti och som bäst kan beskrivas som en liten men mäktig elit.
År 1804 kastade de afrikanska slavarna, ledda av slaven Jean-Jacques Dessaline, ut de franska kolonialherrarna och etablerade en självständig stat. Det förändrade inte omedelbart situationen i Haiti – de få utbildade i landet hade bott nära fransmännen och tog genast över plantagerna och den politiska makten. Situationen är sig lik än i dag. De ”10 familjerna” har byggt upp sina miljardförmögenheter under generationer, bland annat genom en överväldigande andel av världens sockerproduktion under det föregående millenniet. I dag kontrollerar familjerna allt på Haiti – inklusive gängen, som de använder för att främja sina politiska ambitioner och för att slåss mot varandra. Hudfärg spelar också en roll. De ”10 familjerna” är ljushyade på grund av sitt släktskap med de tidigare franska kolonisterna, medan den stora majoriteten av Haitis befolkning är mörkhyad.
Jeremy tar mig till Fort Nationals slum, där vi besöker hans förfäders hem. Jag är förvånad över att han tror att vi kan lämna kvar våra saker i bilen. Månaden innan försökte ett gäng från grannkvarteret Bel Air ta över kvarteret, men misslyckades. Fort National är ett av två slumkvarter i Port-au-Prince som inte kontrolleras av gäng. Jag frågar Jeremy vem som kontrollerar området. ”Folket”, svarar han. Jag frågar hur folket skyddar sig mot gängen. ”Folket har också vapen”, blir svaret.
Sedan jordbävningen 2010 har allt förändrats till det sämre i Haiti. Dessförinnan var gängen förpassade till slummen Cité Soleil, som spelar huvudrollen i Asger Leths dokumentär Ghosts of Cité Soleil från 2004. På den tiden användes gängen av dåvarande presidenten Jean-Bertrand Aristide för att plocka röster och politiska poäng och för att hålla politiska motståndare till ett minimum. Aristide avsattes vid en militärkupp samma år, och sedan dess har gängens makt växt sig allt större, samtidigt som deras metoder har blivit allt mer brutala. Innan jag kom till landet har jag sett flera filmer cirkulera med avhuggna huvuden och händer och brända lik. Det som en gång var ett hårt slumliv har nu blivit en djurisk kamp för överlevnad i de låglänta delarna av Port-au-Prince.
Vi kryssar genom den täta trafiken i downtown och stannar till på en marknad för att plocka upp en källa: en 140 kilo tung expolis som anslutit till ett lokalt gäng. Hans förklaring till sidbytet: det är bättre att skydda sitt närområde än att skydda en girig, politisk och ekonomisk elit för en ynklig polislön.
Vid foten av berget svänger vi av från huvudvägen och kör in i ett för mig obekant kvarter. Trafiken sinar. Jag får veta att jag under inga omständigheter får ta några bilder. Vi är i gang-land. De låga husen är nedgångna, men till skillnad från i resten av staden finns det inget skräp på gatorna. Några barn går lugnt omkring på gatorna och en äldre dam med djupa fåror i ansiktet stirrar intensivt på oss när vi sakta kör förbi.
Djupt inne i grannskapet stannar vi och kliver ur bilen. En man reser sig, går fram till bilen och säger några ord på kreol till Jeremy. Mannen hämtar två plaststolar och erbjuder oss kallt vatten. Lite längre upp på gatan hänger en grupp unga pojkar och män och dricker öl medan tung haitisk rap från Blaze One strömmar ur ett par högtalare.
Jeremy förklarar för mig att jag inte ska låta mig luras av lugnet på gatorna. Killklungan är det lokala gängets tuffaste soldater, redo att slåss 24 timmar om dygnet. Jeremy har träffat några av dem tidigare, och de hälsar vänligt – även på mig. Han säger att de har haft oss under bevakning sedan vi körde in i den så kallade röda zonen. Strax därefter strosar en 12-årig pojke förbi med ett toppmodernt automatgevär, lika naturligt som om det vore hans skolväska.
Den politiska krisen i Haiti nådde ett historiskt lågvattenmärke sommaren 2021 när dåvarande presidenten Jovenel Moïse mördades. Sent på natten omringade 20 colombianska och haitiska legosoldater presidentens hem i Port-au-Prince. Moïses vaktstyrka avlägsnade sig snabbt, och strax därefter avrättades presidenten och hans fru i parets sovrum.
De colombianska legosoldaterna barrikaderade sig i ett hus mindre än en kilometer från brottsplatsen, där de senare hittades och greps. I dag, två år senare, sitter soldaterna fortfarande fängslade och utredningen av mordet har ännu inte lett till några betydande genombrott.
Innan Jovenel valdes till president var Moïse ett näst intill okänt namn bland den haitiska befolkningen. En dyr och utdragen valkampanj gav affärsmannen presidentposten 2017, och hans politiska ambitioner var tydliga: gör inget väsen av dig, gör vad du blir tillsagd och gör inga större förändringar. När Moïse några år in i presidentskapet började avvika från sin inslagna kurs och faktiskt förespråka viss förändring i Haiti slutade det illa.
Premiärminister Ariel Henry tog makten utan val, och ingenting har förändrats till det bättre sedan dess. Henry är extremt impopulär bland folket, och han använder den instabila situationen i landet som en ursäkt för att inte utlysa val, som han vet att han kommer att förlora.
Framtiden i Haiti ser minst sagt osäker ut. Fem av de ”10 familjerna” har meddelat att de inte längre vill slåss mot varandra. Frågan är om det kommer att förändra maktspelet i landet, och om det hänger ihop med att flera av dem har satts upp på internationella sanktionslistor på grund av sina relationer till gängen.
Det senaste i utvecklingen är att Haitis regering har bett det internationella samfundet att sätta in en interventionsstyrka i landet. Det har också USA:s och Kanadas regeringar. Det kan dock mycket väl visa sig vara svårt att genomföra. I FN är Ryssland emot att soldater skickas till Haiti, så den bästa förhoppningen är att en koalition mellan Kanada och flera syd- och centralamerikanska länder kan etableras.
På mitt hotell hålls en konferens med de andra karibiska nationerna. Alla är medvetna om att Haitis regering kommer att använda en internationell intervention för att legitimera sig själv. Gängkriget tar ny fart och jag får veta att det är regeringen som har orkestrerat detta för att övertyga konferensdeltagarna om att ett ingripande är nödvändigt.
Det är en galen logik som styr Haiti. Under min vistelse i Port-au-Prince slår det mig plötsligt att jag på mitt hotell ständigt är omgiven av voodoo-symboler, så kallade veve – symboler för andar med olika egenskaper och symbolik.
Haiti är en av få platser i världen där voodoo är en officiell religion. Voodoo genomsyrar allt som pågår i landet och utövas av alla – från toppen till botten av samhället.
På en marknad i Port-au-Prince gör jag mitt bästa för att navigera i en labyrint av stånd, kycklingar och folkmassor för att hitta några voodoodockor till mina barn. De kommer i set, en man och en kvinna. De är enkla men väldigt kraftfulla, får jag det förklarat för mig. Dockorna kan användas i både goda och onda syften och har egenskaper som kan påverka både par och individer.
Jag börjar tvivla på om detta verkligen är krafter som jag borde sätta i händerna på två små flickor. Det slutar med att jag köper dockorna, tillsammans med några vooodoo-ljus. Nästa dag, på flygplatsen i Port-au-Prince, möter jag en fem meter hög vägg klädd med vävd veve. I Haiti följs de goda och de onda överallt.
