Intervjun publicerades först på Åka Skidor.
För den breda massan kan man säga att den svenska utförsåkningens tideräkning börjar den 17 december 1974. Faktiskt bara någon månad efter det att första numret av Åka Skidor kom ut. Det var denna decemberdag som Sveriges största idrottsman genom tiderna (enligt en SIFO-undersökning 1999) slog igenom på allvar.
Det var slalomdisciplinen, det var i italienska Madonna di Campiglio och det handlar givetvis om Ingemar Stenmark, då blott en 18-årig blyg västerbottning som ogärna sa mer än ja, nej och det där inåtandande scho-ljudet som är så vanligt i den dialekten. Nästan 15 år senare, 19 februari 1989 i Aspen, Colorado, tar Ingemar sin 86:e och förmodligen sista världscupseger.
Varför jag skriver »förmodligen sista« beror på att jag fortfarande har i minnet den där fiolsträngsspänstige mannen som hoppar jämfota högre än alla andra, vinner Superstars och Mästarnas mästare, vinner Let’s dance och börjar en stavhoppskarriär när han är 68.
Ingemar Stenmark
Fullständigt namn Jan Ingemar Stenmark
Född 1956 i Joesjö, uppvuxen i Tärnaby
Bor Vaxholm
Familj Gift med Tarja Olli. Barnen Nathalie och Iza.
Världscupsegrar 86
Känd från TV När Ingemar åkte stod Sverige stilla, i princip från 1974 till långt in på 1980-talet. Han har vunnit bragdguldet två gånger (Svenska Dagbladets guldmedalj alltså). Även Jerringpriset har han dubblett av. I TV har han även visat framfötterna i bland annat Superstars (där han vann), Mästarnas mästare (där han vann) och Let’s dance (där han vann).
Tittar på Alpint och friidrott. Nyheter och ibland någon serie.
Lyssnar på Det som kommer upp på radion. Om det är reklam, då byter jag. Sen blir det vad det blir. Jag gillar musik, men jag vet inte riktigt vad jag gillar.
Äter Pasta, gärna carbonara, fisk.
Dricker vatten och vin. Gärna något rött italienskt. »Men jag är ingen expert«.
Skiddagar per år »Ungefär tre veckor brukar det bli«.
Tre viktiga Skidor, cykel och stavhoppstav.
På vägen mellan Madonna di Campiglio och Aspen hann Ingemar med att inte bara vinna två OS-guld (Lake Placid 1980) och tre VM-guld. Han vann dessutom radions Jerringpris 1979 och 1980 samt Svenska Dagbladets bragdguld två gånger. 1976, 1977 och 1978 vann han den totala världscupen så överlägset att FIS, internationella skidförbundet, beslutade att ändra reglerna så att det blev omöjligt för Ingemar att vinna totalen igen.
Allt detta har givetvis kommit att prägla synen på vad som drog igång den svenska utförsåkareboomen. Ingemar har i princip fått stå som ensam orsak till skidåkningens popularitet i Sverige åren efter 1974. Och visst, ur ett massmedialt perspektiv kan man definitivt hävda att Ingemar var viktigast för den våg som sköljde över Sverige i och med ökat intresse för skidåkning. Men vill man nyansera bilden något ska man ha i minnet att Åka Skidors första nummer 1974 nästan uteslutande handlade om skidåkning som inte tog upp tidtagning eller portar. Istället pratade man, eller rättare sagt vi, om den friare formen av skidåkning. Hot dogging eller freestyle. Något var på gång. Så här i efterhand kan man förstås tycka att det är lite märkligt att Ingemar Stenmark inte ens nämndes i första utgåvan av Åka Skidor. Det kan man i och för sig släta över med det dussintals gånger han senare prytt omslaget och intervjuats i tidningen du nu läser. Och frågar man Ingemar själv vad han betytt för svensk skidåkning är han klädsamt lågmäld.
– Det var ju inte så att svensk utförsåkning började med mig. Nej, nej. Bengt-Erik Grahn vann ju i föregångaren till världscupen på 1960-talet, jag tror att det till och med var på två sådana tävlingar. Han slog Killy till exempel, som var storstjärnan. Så han var riktigt bra. Men han hade otur på VM 1966 där han ledde och sen åkte ur i andra åket. Precis innan mål, 13:e porten tror jag. Man har ju räknat ut att han ledde med flera sekunder där han körde ur. Hade han vunnit där hade allt sett annorlunda ut.
ANNONS
Ingemar må ha äntrat scenen som en blixt ifrån klar himmel för många svenskar. I skidvärlden var han dock känd långt innan världscupsegrarna radades upp. Ska man spåra den allra första början på framgångssagan Ingemar Stenmark får man gå tillbaka till början av 1960-talet och Tärnaby. Ingemar bodde granne med jämnåriga Stig Strand. För dessa smågrabbar fanns inte mycket annat än utförsåkning att syssla med. Och den var lättillgänglig. Kanske svindlar tanken något om man jämför med hur man curlar barn idag. Då kunde Ingemar och Stig själva starta liften och åka obegränsat.
– Från allra första början, när vi var ungefär fyra, var vi så små att vi fick tolka bakom någon. Men sen, vi var väl sex år kanske, fick vi köra själva. Vi köpte polletter som man la i och så drog man igång liften med ett snöre. Jag tror det var nån som kom på att man kunde spotta på poletten så att den frös fast och då snurrade liften längre. Då var det fritt fram att åka. Och han som ägde liften var alltid bussig. När vi var och köpte polletter kunde man få en extra näve polletter så vi skulle kunna åka gratis. Det var vår lekplats. Inte så tillrättalagt som det är idag kanske. Och vi åkte ju jämt. På alla underlag. Snöade det åkte vi lössnö. Regnade det åkte vi på is. Och inte var det perfekt preparerat för vi hade ingen pistmaskin när vi började. Ibland var det puckelpist.
Få citat har blivit så bevingade som Ingemars oneliners. Men hur är det, vilka är äkta och vilka är tidningsankor Ingemar?
»Hä bar å åk.«
– Det är nog riktigt. Jag tror att jag har sagt det.
»Ju mer jag tränar desto mer
tur har jag.«
– Jo. Det har jag också sagt.
»He löns int å förklar för den
som int begrip.«
– Ja, kanske inte ordagrant så, men jag sa nog ungefär det i en intervju med Plex (Sven »Plex« Pettersson, reds anm) en gång. Jag tror jag menade att det var så svårt att förklara. Så att jag tyckte det var ingen idé att försöka. Men det där med »den som int begrip«, jag vet inte om jag sa exakt så. Jag menade bara att tittaren kommer ändå inte att förstå. Än hur mycket jag förklarade. Att jag gjorde fel si eller så och halka eller att kanten var så eller… Det var så tekniskt invecklat så det var som ingen idé att gå in på den saken. Men jag uttryckte mig på ett klumpigt sätt kanske. Men jag har ingenting emot att kopplas ihop med det idag.
»Om de tror att det är så lätt kan dom ju åka själv.«
– Jag vet faktiskt inte om jag har sagt det. Men det är möjligt. Det kan ha varit så.
»Jag kan inte dansa.«
– Ja, det är ett äkta citat.
När Ingemar är åtta börjar han tävla. Som nioåring var han på läger i Italien där han kunde mäta sig mot flera av de åkare som i början av 1970-talet skulle komma att dominera den alpina världscupen. Samma år (1965) vann han Kalle Anka-trofén. 1970 och 1972 hette tävlingen bytt namn till Kalle Anka cup, men segrarens namn var oförändrat. 1974 vann Ingemar guld på Junior-EM i tjeckiska Jasna (storslalom). På hemmaplan tog han SM-guldet (seniorklass). Och i världscupen började det gå riktigt bra: fyra, trea och tvåa under våren. Och sen, genombrottet, när han i december 1974 tar första VC-segern.
Minns du Åka Skidor från den tiden? Första numret kom ju ut strax innan din första världscupvinst.
– Jag kan inte säga när jag läste Åka Skidor första gången men visst var den med från början. Det var tack vare Felix (St. Clair-Renard, reds anm) som jag uppmärksammade Åka Skidor. Men jag minns nog inte hur jag träffade honom. Kanske på världscupen.
Minns du första segern i Madonna di Campiglio?
– (skratt) Nä, jag minns faktiskt inte själva åket. Tyvärr minns jag inte så mycket av mina åk. Jag hörde inte ens publiken ibland. Jag var bara koncentrerad på att åka. Jag minns bara var vi bodde i Madonna, inte mer än så. Och vi bodde nära backen. Vi gick till hotellet mellan åken, det var bara några minuter ifrån backen.
– Jag tror jag var någonting på 20:e plats efter första åket (22:a plats reds anm). Det var så långt efter så jag viste att jag var tvungen att satsa allt. I och med att jag låg så långt bak. Vintern innan hade jag blivit tvåa och trea på flera tävlingar på slutet, alltså på våren. Jag var tvåa, trea, tvåa, tvåa, fyra, någonting sådär. På fem tävlingar var jag i alla fall som sämst fyra. Så att tjugonde plats var ju ingenting för mig. Utan jag åkte för seger. Men jag trodde väl egentligen inte att det var möjligt att vinna från så långt bak.
Ingemars 22:plats betyder startnummer fyra i andra åket. Han får till ett nästan perfekt åk. Åkare efter åkare tappar försprånget de haft till Ingemar. Paulo de Chiesa, italienaren som vann JEM-guldet i slalom föregående säsong när Ingemar vann storslalomen har mer än en sekund att gå på. Det räcker ändå inte utan Ingemar vinner med 19 hundradelar »Jag hade ju fördel av att starta tidigt, och banan var bra« konstaterar Ingemar så här 50 år senare.
Det blir milt uttryckt stojigt i Sverige efter första vc-segern. Som ett USA när Neil Armstrong tagit det där steget för mänskligheten. Eller kanske Beatles-hysteri.
Märktes det direkt att du gjort något stort?
– Jo, oja.
Blev du less på uppmärksamheten på en gång?
– Ja. Eller nej. Det funkade ju bra ändå med journalisterna som följde med oss. Olle Rolén (landslagstränare, reds anm) till exempel var ju jättebra. Han och Uffe Stenberg (legendarisk journalist, reds anm) var med från början. De styrde upp så att det var presskonferens två dagar innan tävlingen. Och sen var det direkt efter tävlingen också. Det var inte så att journalisterna var på hela tiden som idag. Idag måste man nog vara tillgänglig i stort sett jämt. Jag tror att dom accepterade det i och med att det var regler från början. Hade man börjat släppa efter och prata med alla hit och dit då hade man inte kunnat skruva tillbaka.
– Men visst var det var lite av en chock att komma hem till Sverige. Jag märkte nog inte så stor skillnad på plats, när jag tävlade i Alperna. Men när man kom hem till Sverige blev det en enormt stor omställning. På Arlanda till exempel, där fick jag gå ut bakvägen på flygplatsen och ta en taxi eller om det var någon som hämtade. Och sen kunde man ju inte vara ute på stan i lugn och ro. Det var många som följde efter och man var som bevakad lite överallt.
Ingemar trivdes inte speciellt bra med att folk var så närgångna och att vara påpassad överallt. På stan, på flygplatser, på restaurang. Inte ens hemma i Tärnaby fick han vara ifred. Men värst var kanske direkt efter målgång på tävlingarna. Då var målfållan inte avspärrad på samma sätt som idag. Ett myller av människor, en rad av klaustrofobiska scener.
– Dom var så på. Man fick tränga sig igenom folkhopen. På vissa tävlingar stod vår bil alldeles bredvid målfållan. Jag åkte med min serviceman Juri Voegelnik. När han skulle köra iväg var det folk överallt så det var läskigt. Man ville ju inte att någon skulle hamna under bilen. Det var absolut inte uppstyrt på den tiden. Det var inga poliser eller så som hjälpte till.
Som en Beatles-konsert på 60-talet alltså?
– Ja, lite grand i miniatyr, men ändå (skratt).
Var det någonting du ändå gillade med det där? Jag menar: många drömmer om att bli kända.
– Nej, det kan jag inte säga. Nej.
Ingemar blir tyst ett tag. Kliar sig på hakan.
– Eller, man kanske hade någon fördel någon gång. Ja. Vissa grejer kanske man har kunnat utnyttja. Speciellt om man tar länder som till exempel Slovenien. Jag kunde ju komma in på en restaurang eller kafé och ta någonting där. Och dom ”nej, men det bjuder vi på”. Det var inte frågan om att få betala. Sådana fördelar var det ibland. Och ju mindre folk hade pengar, desto mer generösa var dom, kändes det som. Slovenien, eller Jugoslavien hette det ju då, var inte något rikt land på den tiden.
Man får ju säga att det är en karriär utan like på många sätt. Först dominansen i slalom och storslalom, så överlägsen att du får Internationella skidförbundet att helt ändra spelreglerna. Och sen har du lyckats med allt ifrån att vinna Mästarnas Mästare till att sopa hem Let’s dance, fast du menar att du inte kan dansa.
– Jag kan inte dansa idag heller. Men jag hade en bra danspartner.
Kom igen. Du är ju sjukt talangfull. Finns det någonting du är dålig på?
– Jo, det klart det finns. Golf är bara ett exempel (skratt). Det är jag riktigt jättedålig på. Med tanke på att jag har provat det så mycket. Visst kan jag spela lite men jag är faktiskt ordentligt dålig. Jag borde vara bättre med den tid jag har lagt ner. Jag tror ändå inte det är bollkänsla som saknas för jag kan ju jonglera med fötterna med fotboll. Det är inga problem. Men det är nånting som gör att det inte funkar med golf.
Vad är din talang?
– Jag tror inte jag har en så speciell talang. Jag är bra på sådana grejer jag tycker är kul. Det är det jag försöker hitta och lära mig. Det är samma med stavhopp nu. Jag känner mig dålig. Men jag vet hur jag ska göra. Jag ger mig som inte förrän jag knäcker koderna en efter en. Om jag inte brinner för det, som med golf, då blir det inte bra heller.
När förstod du att du kunde bli allra bäst?
– På våren 1974, alltså säsongen före Madonna-segern, tävlade jag på italienska mästerskapen. Det var italienarna, speciellt sydtyrolarna, som dominerade då. Jag låg fyra efter första åket, men bara någon tiondel efter ledaren. Då förstod att nu, nu kan jag vinna. Visserligen åkte jag ur i andra men då visste jag att »nu är jag så nära att jag kan vinna«. Och kan man slå dom då kan man bli etta i världen.
Kan du på något sätt värdera vad skidåkningen har betytt för dig?
– Det klart jag tänker tillbaka på det ibland. Men resultat och sånt tänker jag aldrig på, utan det är mera vänner man har fått från skidåkningen. Trevligt folk. Fina resor och sånt. Jag har fått uppleva så mycket tack vare skidåkningen. Tävlandet var ju naturligtvis stort på den tiden. Men idag är det… nä, det betyder ingenting nu.
Vad kände du när reglerna ändrades så att du blev tvungen att åka störtlopp för att han nån chans att vinna världscupen sammanlagt?
– Det är nog min största merit, att dom ändrade reglerna. Men inte gjorde det något. Jag hade vunnit tre totala världscuper, så det var okej. Många tror att det var påtvingat att köra störtlopp för mig. Men det var egentligen min idé. Inte för att jag kände mig tvungen för att vinna världscupen, men jag ville väl testa och se hur det funkar. Hade inte reglerna ändrats kanske jag inte hade testat. Jag vet inte. Men jag kände inget tvång.
Du kraschade på störtloppsträningen i Schnalstal 15 september 1979 och tuppade av. Det kunde gått illa.
– Jo, men det där minns jag ännu mindre av eftersom jag blev medvetslös (skratt). Men jag uppfattade det inte som något jätteallvarligt egentligen i och med att jag hade ju inte ont. Det var bara det att jag låg på sjukhuset i Innsbruck i två veckor, tror jag. De ville inte släppa mig, jag tror de var rädda för att Leonardo David hade fått hjärnskakning tidigare på våren det året och sen dog han ju efter det.
Under åren som fixstjärna odlades bilden av Ingemar Stenmark som tystlåten och närmast ovillig att prata. När vi nu ses 50 år efter genombrottet i Madonna är Ingemar knappast blyg. Snarare avslappnad, ivrig att få berätta om de där magiska åren.
Var du med och byggde imagen av den tystlåtna Ingemar?
– Nej, det kan jag inte säga att jag byggde nån bild. Jag var nog inte så tystlåten egentligen. Men gentemot pressen var jag tystlåten. Jag tänkte att pratar jag för mycket, då skrivs det ännu mera. Om jag håller tillbaka, trodde jag då, då blir det inte så stora rubriker. Men det kanske ökade intresset istället. Jag vet inte om det var så smart (skratt).
Men du byggde inte medvetet en image?
– Nej, nej, nej. I och med Let’s Dance, var det någon, jag tror det var på Expressen, som skrev lite kritiskt att jag som förstörde min image för att jag skulle vara med där. Han ville ha kvar mig som den jag var från början. Den person som jag var då. Men då sa jag i någon annan intervju att den personen det är ju den personen som pressen har skapat. Det är inte jag egentligen. Om jag är den som vill vara med i Let’s Dance, så är ju det jag.
– På ett sätt var det snällt att de skapade en bra bild av mig i pressen. Det var tacksamt att de skapade en så bra bild av mig. Men samtidigt var det en bild som jag inte kände mig bekväm med. Det var som att jag måste leva upp till den där fantastiska människan. Jag var inte sån innerst inne.
Hur kändes det att vakna upp efter någon seger och fundera över att att man är bäst i världen. Bäst av alla. När OS-guldet ligger på nattduksbordet.
– Eller så kan man tänka, att jag hade mest tur av alla. Men visst, det är klart det är en härlig känsla. Det är ju det man har tränat och strävat efter och sedan få bevis på att man är bäst just den dagen. Just då är det fantastiskt. Men sen går några dagar och sen är det ny tävling och då är det upp till bevis igen. Det var lite blandat. Det var mycket press men visst, det var härligt med själva skidåkningen. Annars skulle jag aldrig ha fortsatt så länge.
Om du hade varit näst bäst, hur länge hade du hållit på då?
– Nej men då hade man nog gett sig tidigare i alla fall. Jag tycker ju synd om sådana som Paolo di Chiesa. Han var ju tvåa hur många gånger som helst. Hubert Strolz också. De lyckas aldrig riktigt vinna i världscupen. Jag tyckte att dom var värda det.
Vad är så speciellt med utförsåkning då?
– Det är en kombination av allt möjligt. Du får komma ut i naturen. Ofta är det vackert. Okej, det är inte sol varje dag. Men det kan ju snöa och vara häftigt på det sättet. Du får lössnö. Sen är det kanske trevligt folk. Är man i Alperna är det kanske annat också. God mat, restauranger, fika någonstans. Det är ganska… vi pratade om det igår. Det var någon som berättade om att det här med skidåkning är så mycket mer än själva åkningen. Man är ute och åker. När kvällen kommer är man nöjd och kan slappna av och sova gott. Det är inte som en badsemester. Där en bara ligger och schlappar.
Åker du med din dotter?
– Ja. Med min yngsta dotter. Hon tävlar ju inte utan det är bara friåkning. Det är jättekul. Om vi åker tillsammans ser det ut som att vi åker precis likadant. Jag har lärt henne lite grann, men mest har hon kollat på mig hur jag gör. Det är ju en familjegrej också med skidåkning. Man blir ju tajtare som familj tack vare skidåkningen tycker jag. Vi åker hela familjen. Tarja åker riktigt bra också men det tycker inte hon.
Var åker ni?
– Vi åker lite olika. Om vi åker på sportlovet brukar vi åka till Alperna med andra, alltså ett gäng. Så de brukar få bestämma vart vi ska. Annars i Sverige är det. Vi har varit mest i Ramundberget och Tärna.
Vi på Åka Skidor har många gånger försökt beskriva hur skidåkning är när den är som bäst. Åka Skidors första cheredaktör Rolf Skjöldebrand har beskrivit att bra skidåkning ska vara som ett skratt. Kaj Zackrisson menar att hans skidåkning är som vattnet i en fjällbäck när allt stämmer. Du åkte ju med bättre flow än nån annan. När det såg riktigt långsamt ut var du som snabbast. Hur ser du på detta?
– Jag tänker mig nog mera att när skidåkningen stämmer är det mer som musik. Eller i alla fall som takt och rytm – ungefär som i ett musikstycke. När jag var liten då sjöng jag ofta när jag åkte. Alltså friåkning, inte tävling.
Vilket var starkast: viljan att vinna eller rädslan att förlora?
– I början var det glädjen att vinna. Sen blev det nog mera rädslan att förlora.
Vilket är ditt bästa åk?
– Det är det åk där jag har känt den härligaste känslan. Det är en storslalom i Courchevel som jag vann med tre sekunder någonting. 3.73 tror jag. Ja, jag minns inte. (reds anm 3,73 stämmer. Tvåa kom Peter Lüscher, Schweiz, 7 januari 1979). Åket i sig var säkert inget speciellt. Om du skulle se det idag skulle det inte se så märkvärdigt ut. Men just det att snön var så bra. Oftast var det ingen perfekt snö på världscupen, men den gången var det perfekt. Så man kunde åka och få sådana riktiga skärande svängar. Tyvärr fick jag ju aldrig som uppleva det här med carvingskidor som är idag. Det var det man strävade efter att få en perfekt sväng. Det fick man aldrig. Man var alltid tvungen att sladda in och trycka till. Idag kan du bara skära igenom hela svängen. Men just den tävlingen kändes som att snön var perfekt och skidorna passade bra till det så att allt funkade. Det var en härlig känsla.
Vilket är ditt bästa åk, om du bortser från tävlingarna?
– Det var en gång när jag var i Japan, Shiga Kogen. Jag var på nåt event som hade tagit hela dagen men sen blev det liksom en stund över så jag åkte iväg själv. Annars åker man ju alltid ett gäng och det är ju härligt, men nu var det bara jag. Kombinationen… att vara helt ensam i den här skogen och den här fantastiska snön. Det var en jättehäftig känsla. Det klart finns flera tillfällen men just det där minns jag väl.
Nu har det snart gått 50 år sedan den där decemberdagen i Madonna. Hur skulle du vilja summera dessa år.
– Ja, men jag fattar ju inte att det har gått 50 år sedan dess. Men. Ja. Det har varit 50 bra år tycker jag. Egentligen. Jag trivs bra med livet nu, även fast man inte har den här kicken som från tävlandet, som fanns på den tiden. Det var ju precis när man slutar som man saknar det. Men sen är det ganska skönt att bara leva ett lugnt liv.
Du saknar inte uppmärksamheten?
– Nej, inte alls (skratt).
Stenmarks alla segrar i Världscupen
Vintersäsongen 1974/1975
17 december 1974 – Slalom i Madonna di
Campiglio, Italien
12 januari 1975 – Slalom i Wengen, Schweiz
23 februari 1975 – Storslalom i Naeba, Japan
2 mars 1975 – Storslalom i Garibaldi, Kanada
13 mars 1975 – Storslalom i Sun Valley,
Idaho, USA
Vintersäsongen 1975/1976
15 december 1975 – Slalom i Vipiteno, Italien
11 januari 1976 – Slalom i Wengen, Schweiz
24 januari 1976 – Slalom i Kitzbühel, Österrike
27 januari 1976 – Storslalom i Zwiesel,
Bayern, Västtyskland
7 mars 1976 – Slalom i Copper Mountain, USA
14 mars 1976 – Slalom i Aspen, Colorado, USA
Vintersäsongen 1976/1977
3 januari 1977 – Slalom i Laax, Schweiz
10 januari 1977 – Slalom i Berchtesgaden,
Bayern, Västtyskland
16 januari 1977 – Slalom i Kitzbühel, Österrike
23 januari 1977 – Slalom i Wengen, Schweiz
6 februari 1977 – Slalom i Sankt Anton
am Arlberg, Österrike
6 mars 1977 – Storslalom i Sun Valley, Idaho, USA
18 mars 1977 – Slalom i Voss, Norge
20 mars 1977 – Slalom i Åre, Sverige
21 mars 1977 – Storslalom i Åre, Sverige
25 mars 1977 – Storslalom i Sierra Nevada,
Spanien
Vintersäsongen 1977/1978
10 december 1977 – Storslalom i Vald’Isère,
Frankrike
13 december 1977 – Slalom i Madonna
di Campiglio, Italien
14 december 1977 – Storslalom i Madonna di Campiglio, Italien
5 januari 1978 – Slalom i Oberstaufen,
Bayern, Västtyskland
8 januari 1978 – Storslalom i Zwiesel, Bayern, Västtyskland
9 januari 1978 – Slalom i Zwiesel, Bayern,
Västtyskland
18 mars 1978 – Storslalom i Arosa, Schweiz
Vintersäsongen 1978/1979
9 december 1978 – Storslalom i Schladming,
Österrike
21 december 1978 – Slalom i Kranjska Gora,
Jugoslavien
22 december 1978 – Storslalom i Kranjska Gora, Jugoslavien
7 januari 1979 – Storslalom i Courchevel,
Frankrike
16 januari 1979 – Storslalom i Adelboden, Schweiz
23 januari 1979 – Storslalom i Steinach
am Brenner, Österrike
4 februari 1979 – Storslalom i Jasna, Tjeckoslovakien
10 februari 1979 – Storslalom i Åre, Sverige
11 februari 1979 – Slalom i Åre, Sverige
4 mars 1979 – Storslalom i Lake Placid, New York, USA
12 mars 1979 – Storslalom i Heavenly Valley, USA
17 mars 1979 – Slalom i Furano, Japan
19 mars 1979 – Storslalom i Furano, Japan
Vintersäsongen 1979/1980
8 december 1979 – Storslalom i Val-d’Isère,
Frankrike
11 december 1979 – Slalom i Madonna di
Campiglio, Italien
12 december 1979 – Storslalom i Madonna di Campiglio, Italien
21 januari 1980 – Storslalom i Adelboden, Schweiz
27 januari 1980 – Slalom i Chamonix, Frankrike
27 februari 1980 – Slalom i Waterville Valley, USA
1 mars 1980 – Storslalom i Mont-Sainte-Anne,
Kanada
10 mars 1980 – Slalom i Cortina d’Ampezzo,
Italien
11 mars 1980 – Storslalom i Cortina d’Ampezzo, Italien
13 mars 1980 – Storslalom i Saalbach, Österrike
15 mars 1980 – Slalom i Saalbach, Österrike
Vintersäsongen 1980/1981
9 december 1980 – Slalom i Madonna di
Campiglio, Italien
10 december 1980 – Storslalom i Madonna di Campiglio, Italien
6 januari 1981 – Storslalom i Morzine, Frankrike
18 januari 1981 – Slalom i Kitzbühel, Österrike
26 januari 1981 – Storslalom i Adelboden, Schweiz
1 februari 1981 – Slalom i Sankt Anton am
Arlberg, Österrike
2 februari 1981 – Storslalom i Schladming, Österrike
8 februari 1981 – Slalom i Oslo, Norge
11 februari 1981 – Storslalom i Voss, Norge
14 februari 1981 – Storslalom i Åre, Sverige
Vintersäsongen 1981/1982
9 januari 1982 – Storslalom i Morzine, Frankrike
12 januari 1982 – Slalom i Bad Wiessee,
Bayern, Västtyskland
17 januari 1982 – Slalom i Kitzbühel, Österrike
19 januari 1982 – Storslalom i
Adelboden, Schweiz
9 februari 1982 – Storslalom i Kirchberg in Tirol, Österrike
Vintersäsongen 1982/1983
14 december 1982 – Slalom i Courmayeur, Italien
23 januari 1983 – Slalom i Kitzbühel, Österrike
11 februari 1983 – Slalom i Le Markstein,
Frankrike
13 februari 1983 – Storslalom i Todtnau,
Baden-Württemberg, Västtyskland
26 februari 1983 – Storslalom i Gällivare, Sverige
Vintersäsongen 1983/1984
13 december 1983 – Slalom i Courmayeur, Italien
20 december 1983 – Slalom i Madonna di
Campiglio, Italien
10 januari 1984 – Storslalom i
Adelboden, Schweiz
17 januari 1984 – Slalom i Parpan, Schweiz
23 januari 1984 – Storslalom i Kirchberg in Tirol, Österrike
4 februari 1984 – Storslalom i Borovetz, Bulgarien
7 mars 1984 – Storslalom i Vail, Colorado, USA
Vintersäsongen 1984/1985
Inga världscupsegrar
Vintersäsongen 1985/1986
15 december 1985 – Storslalom i Alta Badia,
Italien
25 januari 1986 – Slalom i Sankt Anton am Arlberg, Österrike
27 februari 1986 – Storslalom i Hemsedal, Norge
18 mars 1986 – Storslalom i Lake Placid,
New York, USA
Vintersäsongen 1986/1987
29 november 1986 – Slalom i Sestriere, Italien
14 februari 1987 – Slalom i Le Markstein,
Frankrike
Vintersäsongen 1987/1988
Inga världscupsegrar
Vintersäsongen 1988/1989
19 februari 1989 – Storslalom i Aspen,
Colorado, USA
