Läser en intervju med Kit Harington, alltså skådisen som är mest känd som Jon Snow i Game of thrones. Artikeln handlar om att Kit mådde skit när serien var som störst. Han bekräftar bland annat en grej jag alltid misstänkt med skådisar, nämligen hur jobbigt det är när folk blir besvikna för att skådisen inte är som sin rollfigur i verkligheten. När världens bästa manusförfattare hittat på repliker till en är det nog en viss press på att försöka vara intressant och rolig som sig själv. Plus då inget smink, inte hollywood-deffad, kan inte rida på drakar etc.
Så Kit söp ner sig, fick ADHD-diagnos och nu är han nykter och glad. Kul kul. Sen kommer en mycket bisarr mening om att det är svårt fortfarande ibland: ”Till och med när han leker med sin son har han svårt att uppskatta nuet.”
Till och med? Sonen är alltså två och ett halvt år. Har ni lekt med en sådan någon gång? INGEN uppskattar nuet när man kör runt med en liten bil på golvet medan barnet klagar på att man kör fel. Man gör det för att vara snäll och så längtar man tills det är ens partners tur att ta över bilen. Jag och R körde en grej som var att man tog en timme var att få stänga in sig i sovrummet medan den andra lekte. Ingen timme var så lång som den timmen. Timmen var så lång att vi fick sänke den först till 45 minuter och sedan till 30 minuter.
Ge dig själv lite slack Kit.