En resa längs röda linjen: Jonas Crambys guide till Stockholms bästa kebabställen

Kolgrill och kebab

Ingen annan maträtt för människor samman som en riktigt bra kebab. Och det är längst Stockholms röda tunnelbanelinje som du hittar de verkliga guldkornen. Jonas Cramby laddar SL-kortet och guidar till några av huvudstadens största matupplevelser – alla kategorier.

Jonas Cramby | Foto: Jonas Cramby & Fredrik Skogkvist  |  Publicerad 2020-11-19 17:52  |  Lästid: 7 minuter

Fredrik Skogkvist bilder är hämtade ur Jonas Crambys bok ”Stockholm för foodisar” (Natur & Kultur). Delar av denna text är en uppdaterad och omarbetad version av kapitlet Kebab ur samma bok. 

I Göteborgsposten förra året skildrade läkaren och liberala debattören Kajsa Dovstad sitt heroiska sökande genom ett snöigt Gävle efter en butik som sålde vad hon kallade för ”vanlig mat”. Det enda hon fann var dock en nattöppen butik där frysdisken var fylld av ”hela smådjur” och på hyllorna stod ”enorma förpackningar med linser”. Det enda ätbara hon hittade var ett paket snabbmakaroner och en burk inlagda grönsaker som dock visar sig vara ”fermenterade, och, tyvärr, helt oätliga”.

Hon avslutade ledaren med att uppgivet konstatera:

”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte.”

Nu vet jag såklart att denna melodramatiska, högt uppskruvade, ofrivilligt roliga ledare redan både debatterats och hånats nog. Men samtidigt inte. För även om den givit upphov till åtskilliga spaltmeter om integration, mångkultur och så kallade Jimmie-moments så tycker jag att ett foodieperspektiv saknats. 

För många av landets matintresserade blev nämligen den där ledaren en stor snackis. Vi skrattade åt det totalt orimliga i att frysköttbullar och snabbmakaroner utmålades som utrotningshotade, att fermenterade grönsaker ansågs ”oätliga”, och vi kunde heller inte undgå att undra vad det var för ”hela smådjur” som låg i den där frysdisken – vi hade ju precis fått ett recept på toscansk harragu som vi ville testa.

Det mest orimliga med hela den där texten var dock att man på allvar verkade mena att en stackars arabisk närbutik i Gävle var ett hot mot matkulturen i ett av världens mest vita, homogena och, ärligt talat, tråkiga matländer. 

För hur mycket alla vi irriterande foodisar än önskar att det vore annorlunda, så är Sverige (tyvärr) inte någon multikulturell smältdegel där man kan äta vällagad, spännande och billig mat från hela världen – snarare tvärtom.

Vi är fortfarande ett väldigt ungt matland utan någon egentlig egen krogkultur där matmoralism frodas, restauranger tvingas navigera mellan krånglig byråkrati och klagande grannar – och där myndigheterna rent historiskt sett uteätandet som ett problem som måste regleras snarare än en kulturyttring att uppmuntra. 

Samtidigt som vi inte har så mycket egen matkultur är vi inte heller särskilt intresserade av andras. Utländsk mat är sånt som stinker ner trappuppgångar och använder för mycket vitlök och chili. Rika matkulturer som till exempel den kinesiska, thailändska, mexikanska och arabiska reduceras ofta till billig snabbmat när de kommer till Sverige. Om etnisk mat faktiskt lagas av invandrare så är vi av någon anledning inte beredda att betala för den – samtidigt som moderna västerländska restauranger kan ta finkrogspriser för exakt samma slags rätter. 

Att det går en djup klyfta mellan människor som drömmer om att bo i ett land där man kan äta spännande mat från hela världen – och människor som känner sig hotade av samma sak – är tydligt. 

Och naturligtvis finns det folk som utnyttjar det. 

Pirogerna på syriska snabbmatshaket Al Shami i Skärholmen är väl värda en omväg. Foto: Jonas Cramby

När problemet med undernärda pensionärer inom äldrevården skulle utredas för ett par år sedan var det resursbrist och övermedicinering som angavs som de främsta orsakerna. Jimmie Åkesson hade dock en annan lösning: Sluta servera thaimat på våra äldreboenden. Tydligen svälter våra äldre ihjäl om de inte får, återigen, ”vanlig mat”. 

När Tierps kommun anordnade tema ”Världens mat” i skolmatsalen med couscous och somalisk gryta protesterade SD-politikern Agneta Colantoni genast.

– Går det inte att ge barnen pannkakor längre? frågade hon sig.

Och i ett ökänt blogginlägg av SD:s Björn Söder blev han rörd till tårar när han till slut hittade en äktsvensk maträtt bland Malmöfestivalens alla multikulturella matstånd.

”Jag såg ett litet ljus i den för övrigt mörka omgivningen”, skrev han med en illa dold rasistmetafor. ”Sillamackor, stod det på skylten.”

Man behöver inte leta länge för att hitta ännu mer bisarra exempel. 

Som när SD-politikern Michael Öhman försökte stoppa skolorna i Heby kommun från att servera halalslaktat kött (till två elever) med motiveringen att det är ”magiskt” och ”gör folk till muslimer” eller när den före detta SD, numera Framstegspartiets, Allan Jönsson menade att orsaken till att man aldrig ser några igelkottar längre är att somaliska invandrare ätit upp dem. 

”Om vanlig svennekebab är motsvarigheten till The Notorious B.I.G. är lilla Bekhal kebab i Vårberg centrum definitivt Wu-Tang Clan.”

Men även om man kan använda mat till att misstänkliggöra andra kulturer så är det fortfarande det bästa sättet att föra människor tillsammans. 

Och finns det egentligen något bättre sätt att göra det än med en kebab? 

Alla gillar ju kebab (ja förutom Björn Söder då, som uppenbarligen föredrar sillamackor) och lyckligtvis är det något som Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet råkar vara bra på. Vi kanske inte har så många koreanska och japanska invandrare, och sedan år 1900 har vi bara tagit emot drygt 2 000 mexikaner – men vår absolut största invandrargrupp (om man inte räknar Finland) kommer från Iran, Irak och Syrien, vilket betyder att våra förorter svämmar över av arabisk mat i allmänhet och fantastiska, kolgrillade shishkebaber i synnerhet. 

Kolgrillad kebabperfektion på Bekhal kebab i Vårberg centrum. Foto: Jonas Cramby

Och störst koncentration hittar man längs de södra delarna av tunnelbanans röda linje. Runt stationer som Bredäng, Sätra, Skärholmen och Vårberg ligger några av Stockholms allra mest mångkulturella områden, där Skärholmen till exempel har 40 procent utlandsfödda jämfört med 2,7 procent i Gamla stan. Även om det såklart finns problem med bostadssegregation och Sverige har den snabbast växande andelen ekonomisk ojämlikhet i Europa så finns det sätt att se till att kontakter mellan människor med olika kulturer, ursprung och religion ökar.  

Ett av dem är att äta varandras mat. 

”Jag skriver om tacostånd och tjusiga franska restauranger för att få människor lite mindre rädda för sina grannar och att leva i hela sin stad, i stället för att hålla sig till sin del”, skrev LA Times matskribent Jonathan Gold innan han dog i fjol.

Och om du också vill slå ett slag för integrationen, plus är lite kebabsugen, föreslår jag att du börjar i Vårberg. Där finns nämligen två av mina favoritrestauranger i Stockholm alla kategorier: Bekhal kebab och Nerges kolgrill.

Nerges kolgrill i Vårberg – en omistlig Stockholms­upplevelse. Foto: Jonas Cramby
Stockholms bästa shiskebab? Foto: Jonas Cramby

Om vanlig svennekebab är motsvarigheten till The Notorious B.I.G. är lilla Bekhal kebab i Vårberg centrum definitivt Wu-Tang Clan. Svennekebab är kanske mer kommersiell och maximalistisk, men Bekhal är hårdare och mer förort. Det som Bekhal mer har gemensamt med Wu-Tang Clan är den repiga, släpiga enkelheten. Att äta där är nästan exakt som att lyssna på Da Mystery of Chessboxin’ på en burkig bilstereo. Lokalen är spartansk som ett väntrum inom tandvården. Bara ett par bord, en kyl och utsikt över en parkeringsplats. Grillen är ett hål i väggen. Menyn är minimalistisk: två spett för runt en hundring. Ett för 50. Det finns spett med lammstek och kyckling men det vi är här för är shishkebaben – knaprig, saftig, rökig, kryddad lammfärs på pinne. På tallriken ligger även två hårdgrillade bitar tomat, en chili och lite persilja. Pickles och rå gul lök får du hämta själv vid kondimentbuffén. Problemet med tråkigt bröd löser man elegant genom att helt enkelt baka eget. Och that’s it: Nybakt bröd, kolgrillat kött. Behöver man egentligen mer? 

Samma brutala enkelhet hittar man även på Nerges kolgrill, fem minuters promenad bort. Här är menyn närmast identisk med den på Bekhal, men man får en ganska underbar linssoppa till lunchmenyn och de har nästan ännu mer grillsmak och hårdare crust på sina shishkebaber. Att bryta en bit av det nybakade brödet, lägga på en bit shish, kanske en pickle och ett par bitar lök är både löjlig enkelt, himmelsk gott och en omistlig Stockholmsupplevelse. 

Vill man ha fler omistliga Stockholmsupplevelser letar man sig till torget i Bredäng, där det ligger en liten krog som serverar modern fusionmat: Bredängsgrillen.

Bredängsgrillen är en blandning av äktsvensk korvkiosk och arabiskt kebabhak som kan skryta med en av Stockholms allra mest ikoniska snabbmatsrätter: Pappas special. Pappas special är som en vanlig kebab men med cheddarost som serveras i ett franskbröd och värms upp i smörgåsgrillen. Rapparen Ison Glasgow har hyllat rätten, precis som fotbollsproffset Nabil Bahoui, och det är verkligen gastronomi att äta med täckjackan på och dryckespaira med en långburk Cola light. 

Det här är exakt vad jag kommer att vara sugen på nästa gång jag vaknar upp dagen efter natten innan.  

Nyligen nedstängda Gyradiko på Sätra torg serverade Stockholms godaste gyros. Foto: Fredrik Skogkvist

Mitt på torget i Sätra stod, fram till alldeles nyss, ett litet bepansrat snabbmatskök där Christos Sarvanidis med dotter langade ut stans godaste, mest kärleksfulla gyros. Gyradiko, eller Sätras grekiska kolgrill som stället också hette, var byggd i lättmetall eftersom kiosken bränts ner två gånger innan. Detta hjälpte dock inte, för i höstas hände det igen. Detta blev droppen för Christos som dock planerar att öppna ett nytt ställe vid Telefonplan. Håll koll på Gyradikos Facebooksida för att stötta Stockholms gyros-scen. 

Tyvärr var detta inte det enda bakslaget för svensk mat- och mångkultur förra året. När det nya rökförbudet drevs igenom fick det nämligen den, förhoppningsvis, oönskade konsekvensen att över hundra vattenpiperestauranger tvingats stänga. Det går visserligen fortfarande att röka vattenpipa i speciella avdelningar på dessa restauranger, men all slags servering har förbjudits – ja, du får inte ens dricka ett glas vatten till. Jag har visserligen själv aldrig rökt vattenpipa på en vattenpiperestaurang, men vill inte leva i en stad där det inte är möjligt. 

Foto: Fredrik Skokvist

Hur rökförbudet har påverkat den irakiska fiskrestaurangen Mazgoof vet jag inte – men de har en hel vägg med vattenpipor samt röda linjens kanske största grill. Runt den står enorma halvor av karp nedstuckna i sanden och tillagas långsamt, för att sedan serveras med ett gäng olika mezes. Förbeställ gärna om du är sugen på grillad fisk. Precis bredvid inne i Sätra centrum ligger kolgrillen Al Basha och precis bredvid den ligger en underbar liten lankesisk mataffär vid namn Sri Lanka livs.

”Det känns som om jag är i Brixton eller Queens”, tänker denna irriterande foodie medan han shoppar poppadums och lankesiskt currypulver. 

Amida kolgrill köttar på. Foto: Fredrik Skogkvist
Amida kolgrill – en levande ficka i en annars snusförnuftig samtid. Foto: Fredrik Skogkvist

I ett land där säkerhet är A och O, ordning och reda är Gud, och där det är viktigare att ingen människas nattsömn blir störd än att staden har ett levande kulturliv känns det oerhört befriande att bara stiga av vid Skärholmens tunnelbanestation. På ena sidan torget: ett välordnat modernt köpcentrum där ledarskribenter tryggt kan handla snabbmakaroner och frysköttbullar. På det andra en uppsättning butiker och restauranger av den sort som som skrämmer slag på SD:are. Hit åker jag och handlar grönsaker hos någon av torghandlarna, det finns ett mysigt nötrosteri och ett oerhört trevligt syriskt fik där man kan köpa syrisk glass eller har ett enormt utbud av olika sorters syriska nötkakor och baklavas. Otroligt gott. Lite längre ner på gatan ligger syriska snabbmatsrestaurangen Al Shami som alltid är fullt med folk som käkar shawarmas och friterad kyckling i portioner så enorma att man kan ta med sig hälften hem till kvällsmat. Jag går dock dit för pirogerna som trots namnet mest liknar syrisk pizza och toppas med goda grejer som ost och nötblandningen zaa’tar. Ja syrisk mat är verkligen kanon för en nutaholic som jag och över huvud taget är Skärholmen en liten levande ficka i en annars polariserad samtid. Som all annan riktigt bra kultur blir ens livsutrymme helt enkelt lite större när man käkar där. Trots frityrlukten är det som om man kan andas lite lättare.

När jag på vägen hem piper in på Munir’s livs för att köpa med mig lite pakistanska mangos tänker jag, 

”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det!”


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-11-19 17:54