Därför har Krim valt en ex-maffialedare till premiärminister

Det var redan natt när Konstantin satte sig i förarsätet på bilen och körde iväg mot en bar i den historiska staden Jalta. Han var inte ensam. I bilen satt några andra medlemmar ur en av Krims större maffiagrupper. Uppdraget var att hämta pengar på den bar de fått instruktioner om. Ett rutinjobb som Konstantin varit med om många gånger förr: bromsa in utanför en angiven plats, kliva ur bilen med vapnen laddade, hämta det som ska hämtas, åka därifrån och leverera ”varan” till uppdragsgivaren. Inget mer med det.

Men framme vid den angivna platsen kör samtidigt en okänd bil fram ur mörkret. Konstantin inser att det är en rivaliserande maffiagrupp som kommit i samma ärende, att göra anspråk på de pengar hans gäng kommit för att hämta. Skottlossning utbryter i bilarnas strålkastarsken. Siluetter som smyger omkring i skydd av mörkret träffas av kulor och faller mot marken. Blod flyter. Konstantin beskriver hur han släpar tillbaka sina män in i bilen och lämnar platsen med full gas. Den andra bilen tar upp jakten. Konstantin kör upp mot bergen och de skogsklädda kalkstensklipporna längs med Svarta havets kust. Han ringer efter förstärkning. Skjutandet mellan bilarna fortsätter, gängmedlemmarna hänger ut från bilarnas vidöppna dörrar och avlossar sina vapen. Då inträffar nästa katastrof. Konstantin tar kurvan i för hög fart och tappar kontrollen. Hela ekipaget med maffiagänget voltar och blir liggande vid sidan av vägen. I samma ögonblick anländer förstärkningen och jagar bort förföljarna på flykten. En efter en kravlar Konstantin och hans vänner ut ur bilvraket.

– Alla i vår grupp överlevde mirakulöst, säger Konstantin. Men åtta personer från den grupp som jagade oss ”försvann”, om ni förstår vad jag menar?

Konstantin har vidtagit några enkla säkerhetsåtgärder inför vår intervju för att ingen ska kunna förstå vem han är. Han svarar inte på frågan var han bor eller var han befinner sig när vi intervjuar honom. Vad han heter i förnamn vet vi på grund av vår tidigare research, men sitt efternamn vill han inte uppge. Inte heller vilken maffiagrupp han arbetade för den där våldsamma natten, bara att det var en av de största. Konstantin har skjutit upp intervjun i flera dagar och säger att det dykt upp nya jobb som förhindrar honom från att träffa oss, men till sist går han med på en timmes samtal.

– Det är för farligt att berätta mer, och jag är rädd för att vårt samtal kan vara avlyssnat säger han. Det finns personer som fortfarande letar efter mig.

Det är onsdag i Simferopol, huvudstaden som ligger mitt på Krim. Ryska flaggor i trikoloren vit, blå och röd vajar i den kraftiga men milda höstvinden på stadens alla gator och torg. På varenda buss syns den, nästan på varenda byggnad – tillsammans med bild på Putin – och snart på varenda bil. Ryssland har nyligen förbjudit invånarna att köra med ukrainska nummerplåtar. Det har nu gått snart två år sedan den ryska annekteringen av Krim då invånarna vred tillbaka klockan en timme till Moskvatid. Beväpnat men utan att avfyra ett enda skott bröt Ryssland mot folkrätten och intog halvön under loppet av en vecka. För dem som stödjer annekteringen – vilka i dag är majoriteten av de drygt två miljoner människor som bor kvar på Krim – heter det att Krim anslutit sig till Ryska Federationen. Nästan alla vi pratar med tillägger ett ”tack och lov” eller ”äntligen”. För många äldre har det varit en fråga om att få återförenas i ett nytt Sovjetunionen där -Putin är nya Stalin, fast bättre. Och för många yngre för att de helt enkelt ser sin identitet som rysk. Även motståndarna till den ryska annekteringen pratar om att majoriteten av öns invånare var euforiska över att äntligen få bli ryska. Sedan dess har även ryska valutan rubel införts och rysk byråkrati och administration styr nu Krim. Sanktioner mot Ryssland gör att -bankomaterna spottar tillbaka allt som -heter Visa eller Mastercard. Telefon-kontakt med omvärlden går inte att få så länge man inte har ett ryskt nummer, som endast kan köpas mot registrering av pass.

Få, om ens några militärer och poliser syns på gatorna och mycket verkar vara kontrollerat just så, genom mjuka maktmedel. Det är en till synes lätt och trevlig stämning där folk shoppar och umgås på caféer som vanligt.

I Simferopols stadskärna finns byggnader och stråk som är upprustade och modernt utsmyckade i sympatiska pastellfärger. Men stora delar av staden består av fattigare områden där vanskötta höga betonghus står kvar från svunna sovjetiska storhetsdagar. Totalt bor över 300 000
invånare i Simferopol. Konstantin är uppvuxen i ett av stadens hårt slitna områden och rekryterades av maffian 17 år gammal.

– De fanns överallt i våra kvarter, tog över våra träningslokaler och en mängd andra platser. De rekryterade bland oss som var unga och vältränade. Jag var känd för min fysik och var framgångsrik i flera idrotter, bland annat motorkross. De visste att jag var en bra förare.

Under det tidiga nittiotalet när Ukraina nyligen frigjorts från Sovjetunionen var Konstantins kvarter – för att använda hans egna ord – ockuperad mark fylld till bredden med maffia och brottslighet.

– Det var en fruktansvärd period då ens tid och liv inte var värt någonting, absolut ingenting. När som helst kunde det börja skjutas eller kastas granater. Man visste aldrig när det skulle inträffa.

Det är smärtsamt för Konstantin att prata om livet i maffian. Många av hans kamrater som växte upp i samma område är i dag döda och finns nu i långa rader på begravningsplatser runt om i landet.

– På den tiden var det enda sättet att tjäna pengar, berättar Konstantin. Jag fick oftast den ersättning jag begärde, mellan
1 000 till 5 000 dollar i månaden beroende på vilket uppdrag som skulle utföras.

I dag motsvarar den lönen Konstantin tjänade över 42 000 svenska kronor. Tio gånger högre än en normal lärarlön på Krim 2016.

Konstantin avböjer att svara på frågan om han själv behövt döda motståndare för att rädda sitt eget liv. Han säger bara att det är en dum fråga och tycker att vi borde förstå med tanke på vad han just berättat.

– Det pågick varje dag, vi opererade över hela Krim och var över 3 000 medlemmar bara i den maffiagruppen jag tillhörde.

Till sist lämnade Konstantin maffian via armén, och därifrån slussades han vidare ut till ett civilt arbete. Det gjorde även många andra maffiamedlemmer. En del ända in i parlamentet.

Han har en uppseendeväckande bredaxlad gångstil, och den spetsiga näsan pekar rätt upp mot skyn. Nikita, 28, är en rödlätt småbarnspappa som helhjärtat stöder ockupationen. Iklädd militär camouflageuniform med byxorna instoppade i de svarta kängorna poserar han stolt framför oss när han hälsar och visar sina ryska förbandsmärken på överarmarna. Nikita tillhör Nationalgardet, ett medborgargarde som upprättades av volontärer under februari 2014, när upploppen på Majdantorget i Kiev var som blodigast. De patrullerade gatorna och vaktade strategiskt viktiga byggnader på Krim. I dag är de anställda av staten och tjänstgör med samma rättigheter som polisen.

Vi slår oss ner på en stilla restaurang. Servitrisen visar oss till ett bord avskilt från övriga restaurangdelen bakom fördragna gardiner. Nikita bör inte synas i sällskap med västerländska journalister.

– När jag gick med i Nationalgardet var det ännu inget snack om att Krim skulle bli ryskt. Jag gick med för att skydda Krim mot separatister, mot att ett nytt Majdan skulle inträffa här på Krim.

Hamnade ni någon gång i konfrontation med separatister, då under februari och början av mars 2014?

–Vi hamnade i konfrontation med ukrainska säkerhetstjänsten på flygplatsen i Simferopol, som drog vapen mot oss och tänkte skjuta. Vi åkte dit för att gripa separatister ur Högra sektorn, som var beväpnade med både skjutvapen och bomber. Den ukrainska polisen vägrade. I det skedet rullade ryska soldater tack och lov in på flygplatsen till vår undsättning.

Varför ingrep inte polisen?

– Ukrainska polisen, även de med högt uppsatta positioner, är infiltrerade av maffian. Polisen är maffian. Det är mycket korruption. De köper och säljer droger, sysslar med vapenhandel och mutor. Vissa personer är bara orörliga, oavsett vad de gör eller vilka brott de begår.

Sedan det ryska styret trätt i kraft samarbetar Nationalgardet med polisen, hur går det ihop?

– Jag har själv inte deltagit i någonting olagligt, men jag vet om att saker händer, mer än så kan jag inte säga. Jag har skrivit på papper att jag inte får berätta något om detta.

Nikita förtydligar och menar att det ryska styret kommer innebära uppstädning i de statliga korridorerna på Krim, och att ukrainska polisen delvis är utbytt mot rysk polis.

– Det är mindre maffia inom polisen nu, eftersom det är svårare att komma undan med det nu när vi tillhör Ryssland. Men inom politiken förekommer det fortfarande korruption. Där är maffian så högt upp att ingen kommer åt dem.

Ukrainska journalisten Sergey Mokrushin, 28 år, är en av dem som ägnat en stor del av sitt arbete med att avslöja maffian bland politikerna i maktens korridorer på Krim. Tillsammans med ett antal kollegor bildade han Center for Journalist Investigations. Sergey är motståndare till annekteringen och minns den där dagen i februari 2014 väl. Då spred de grönklädda soldaterna med omärkta uniformer ut sig över Krimhalvön. Mokrushin var hemma i Simferopol den morgonen när han hörde vad som inträffat och tog sig ner till administrationsbyggnaderna i centrum. Tillsammans med sina kollegor började de rapportera om händelseförloppet.

– Vi började omedelbart skriva om ockupationen där och då, och vi har aldrig slutat. Krimfrågan är fortfarande huvud-
saken för mitt arbete och liv i dag.

Två månader efter Rysslands annektering av Krim blev Mokrushin arresterad och grovt misshandlad av polisen. Han berättar att den officiella anledningen för arresteringen var att han skulle ha sjungit en populär sång för att håna president Putin. Sången kallas Putin khullo – Putin kukhuvud. Men enligt Mokrushin själv var det hans journalistiska arbete som var den riktiga anledningen för arresten. Nu berättar Mokrushin från sin tillflykt till Ukrainas huvudstad Kiev:

– Mitt fokus var särskilt att avslöja
maffian inom Krims lokala administration och speciellt en högt uppsatt affärsman, Vladimir Konstantinov. Han var bland annat chef för byggnadsupphandlingar och sitter i dag som talman i Krims parlament.

Mokrushin menar att Rysslands ockupation av Krim räddade Konstantinov från fängelse.

– Ukrainas säkerhetspolis förberedde åtal mot Konstantinov och Krims nuvarande premiärminister Sergej Aksionov för ekonomisk brottslighet, vilket aldrig hann genomföras. Den ryska annekteringen inte bara räddade dem från fängelse, de innehar fortsatt de högsta posterna på Krim.

I dag skriver Mokrushin i ett par tidningar, medverkar i ett radioprogram och har bildat Hromadske TV i Kiev. Detta tillsammans med andra kollegor som lämnat Krim och den numera nedlagda organisationen Center for Journalist Investigations. Enligt Mokrushin kontrollerar både maffiapolitiker och affärsmän fortfarande hela samhället på Krim.

– Dåtidens gansterstyre på gatorna har flyttat upp i maktens korridorer. Den federala budgeten försvinner lika snabbt som den kommer till Krim. Ingen från Moskva vare sig kan eller vill kontrollera vad som händer.

I en hexagonliknande parlamentsbyggnad i hjärtat av Simferopol, 70 mil från Kiev, sitter i dag Sergej Valerjevitj Aksionov. Aksionov blev utnämnd av Putin i april 2014 som officiell premiärminister på Krim. Men hans plötsliga upptåg inom politiken har återupplivat många anklagelser om hans förflutna i den undre världen – som går tillbaka till nittiotalets laglösa maffiakrig på Krim. Ryssen Aksionov flyttade till Krim 1989 och började studera till militäringenjör på högskolan i Simferopol. Men Sovjetunionens fall 1991 hindrade honom från att ta examen och han vägrade då svära trohetsed till Ukraina. Han ansåg att Ukraina felaktigt hade blivit avskuret från Ryssland.

Då klev dagens premiärminister på Krim in i den undre världen under pseudonymen Goblin. Nittiotalet var laglöshetens storhetsdagar på Krim. Olika grupper kontrollerade olika affärsmän och företag och inkasserade pengar genom att erbjuda skydd och ”tak över huvudet” mot andra maffiagrupper. Det var ett bra sätt för att hävda inflytande och att tvätta stora summor pengar. De tre största maffiagrupperna som figurerade på Krim var i storleksordning: Salem, Bashmaki och Greki (Grekerna).

Aksionov, som började sin kriminella karriär i Grekerna, jobbade sig uppåt och började med tiden bedriva verksamhet som medlem i den största och mest organiserade maffiagruppen, Salem. Det florerar många obekräftade uppgifter om premiärministerns förflutna i denna maffiagrupp. Från hans nära relation till den högsta ledaren och ”gudfadern” av Salem, till vapenhandel och beställning av mord. Enligt ryske författaren Oleg Shirokov – baserad i Simferopol och som skrivit mycket om Aksionov – har premiärministern de facto varit inblandad i mutor, eldstrider och mord. Under nittiotalets maffiakrig var det främst grupperna Salem och Bashmaki som stred om makten över Krims huvudstad Simferopol. Det sägs att Salem hade flera tusen medlemmar.

När Viktor Bashmaki mördades i juni 1994, ledaren för motståndsgruppen till Salem, erkändes Salem som vinnare av maffiakriget. Alla andra maffiagrupper splittrades eller försvagades så pass mycket att Salem var den enda gruppen som kunde fortsätta operera. Många gangsters var trötta på stridigheterna och beslutade då att lämna gatukrigen och vända fokus mot politiken. Enligt den kanadensiska dagstidningen Toronto Star valdes 40 gangsters från maffiagruppen Salem till lokala suppleanter runt om på Krim år 1995.

Så sent som 2011 hölls dessutom en uppmärksammad rättegång mot en före detta beslutsfattare från högsta rådet på Krim. Mannen, vid namn Ruvim Aronov, var anklagad för medlemskap i den tidigare rivaliserande maffiagruppen Bashmaki. Natalia Poklonskaya satt som statsåklagare i rättegången. Det är oklart hur åtalet slutade, förmodligen lämnade den åtalade landet innan domen föll, men Poklonskaya stärkte sin ställning inom Krims rättsväsende. I dag är hon chefsåklagare, utsedd av premiärminister Aksionov. Själv har han alltid förnekat inblandning i all kriminalitet och hävdar istället att han ”bara är en affärsman som är intresserad av politik”.  Han är dessutom representant för idrottsföreningen Hwarang-do, en grekisk-romersk brottningsorganisation på Krim.

Det står tydligt även för omvärlden att männen och kvinnorna i Krims ledande positioner har ett mörkt förflutet. EU:s militära rådgivare i Kiev, svensken Johan Huovinen, instämmer i att Aksionov är ökänd för sin kriminella bakgrund och att han även har en hand med i spelet i den olagliga annekteringen av Krim. Huovinen berättar att det – i och med annekteringen och upplösningen av olika departement på Krim – förekommit ett antal uppmärksammade fall av korruption. Ryska revisorer rapporterade exempelvis i juni att två tredjedelar av de pengar som skickats från Moskva till Krim för vägbyggen förra året inte kan redovisas. Brottsutredningar har påbörjats mot vissa personer knutna till handeln på Krim, och vissa analytiker ser detta som ett försök att begränsa korruptionen. Huovinen själv menar dock att det faktum att brottsutredningar riktats mot personer som är inblandade i handeln skulle kunna tyda på att federala styrkor försöker ta sin del av korruptionskakan.

Förundersökningar som funnits mot premiärminister Aksionov, och hans inblandning i maffian, har lagts ner på grund av brist på bevis. I mars 2014 utfärdade den ukrainska säkerhetstjänsten med säte i Kiev en arresteringsorder på Aksionov för ”våldsamt störtande, byte av den konstitutionella ordningen och beslag av statsmakten”. Men Aksionov sitter säkert på Krim, utom räckhåll för ukrainska myndigheter.

Torsdag. Det är en fuktig och rå morgon när vi kliver ur bilen i gryningen innan staden vaknat. Förutom en gammal gumma som säljer plastblommor vid grinden är vi helt själva på gravplatsen Abdal, strax utanför Simferopol. Morgondimman som svept in gravarna i en trolsk bomull börja sakta ge sig av och ge fri sikt över den gigantiska kullen till gravplats. Område efter område friläggs, indelat efter etnisk tillhörighet ända in i döden. Till vänster romer, rakt fram tartarer, och längre fram till höger de mer framstående profilerna inom Krims maffia. Ju högre upp, ju större stenar, desto högre rang inom maffian. Varje stenblock till gravsten bär en fotografisk avbildning i fördelaktig dager av den maffialedare som ligger begravd under den.

Vi går genom denna dödens viloplats tillsammans med Dimitr Chabarov, 29 år. Han är lång, har kort mörkt hår och ojämn skäggstubb. Han säger att han jobbar som affärsman och att han är någon slags dealer inom branschen. Mer kan han inte förklara. Bland fallna höstlöv letar han sig fram mellan gravstenarna tillhörande ledarna för maffiagängen Salem och Bashmaki, vilka mördades under maffiakriget. Här ligger de alla begravda, gängmedlemmar och rivaler, mördare och mördad, sida vid sida.

Dimitrs morbror blev av en slump indragen i en maffiahärva med tjetjener.

– Han var förlorad sedan den natten tjetjenerna tog honom, säger Dimitr.

Det hela började med att en vän till Dimitrs morbror gick till maffian för att låna pengar för att starta upp ett företag. Maffian i sin tur krävde i gengäld att mannen skulle lämna en garanti för att pengarna skulle återbetalas, ”om något hände”. Mannen i fråga uppgav Dimitrs morbror som säkerhet för pengalånet. Kort därefter blev mannen mördad under mystiska omständigheter, varpå maffian riktade sökarljuset på Dimitrs morbror.

– De kom på natten och tog honom till den sjö i Simferopol där maffian brukade sänka ner folk de mördat. De misshandlade honom svårt, lät hundar attackera honom och stängde sedan in honom i ett hål i marken där han fick ligga hela natten.

Sjön som Dimitr berättar om är en konstgjord sjö som än i dag är stadens dricksvattenreserv. Hans berättelse går såklart inte att bekräfta. Men han är allvarlig i blicken när han berättar, även om han till synes inte verkar särskild besvärad. Han fortsätter.

– När morgonen kom körde tjetjenerna hem honom. Vi fick sälja allt vi ägde och hade, huset, rubbet, allt. Vi hade inga pengar kvar, allt skulle betalas till maffian.

Morbrorn hade fått så svåra skador från misshandeln att såren aldrig ville läka. Han blev aldrig sig själv igen och bara några år senare dog han i sviterna av maffians tortyr.

Vi vandrar vidare över gravplatsen till den del där de flesta gravstenar bär texten ”tragisk död” - en inristad kod för ”mördad av maffian” enligt Dimitr. Han säger att de kommit i vägen för maffian på ett eller annat sätt, skyldiga som oskyldiga.

Innan Dimitr startade eget för några år sedan arbetade han på ett casino i Simferopol och delade kort. Ett ställe där han regelmässigt stötte på en herre vid namn Ruvim Aronov. Samma herre som 2011 åtalades för sitt medlemskap i maffiagruppen Bashmaki. Aronov hade tidigare suttit inne i fyra år för två mord, men var 2011 på fri fot igen. Dimitr berättar att Aronev var den sista stora ledaren som fanns kvar i Bashmaki efter maffiakrigets slut. Gruppen hade försvagats betydligt och reducerats i storlek, men Aronov gick fortfarande med vinst. Han ägde då den centrala marknaden i Simferopol och representerade det stora lokala fotbollslaget FC Tavriya.

Vi stannar framför den manshöga gravstenen med bild i naturlig storlek tillhörande själva grundaren och ledaren för den näst största maffiagruppen, Viktor Bashmaki. Han som mördades under maffiakriget 1994. ”Tragisk död” står det också på hans gravsten.

– När Bashmaki hade dödats och det utdragna maffiakriget var slut, stod Salem som ensam herre på täppan och hade från den dagen total hegemoni, säger Dimitr.

Han förklarar att Krims gangster- och maffialiv tog en avgörande vändning efter detta, och bytte skepnad. Utan konkurrens ansågs det att Salemmaffian nu kunde borsta av sig dammet från gatuvåldet och kliva in i de statliga byggnaderna på Krim. Från ett klassiskt gangsterliv med rån, utpressning och mördande, rätt in i politiken. Dimitr säger att den som i dag vill starta någon verksamhet inom vilken bransch som helst först måste betala till maffian.

Vi står kvar en stund och Dimitr fortsätter sin historia om casinot. Aronev slutade dyka upp på casinot i samband med den stora rättegången som hölls mot honom i Kiev 2011.

– Åklagaren Natalia Poklonskaya måste haft en uppgörelse med honom för han hamnade aldrig i fängelse efter det. Jag känner Aronovs brorson som hävdar att han flydde till Israel.

Krim, som under 2011 fortfarande var under ukrainskt styre, kapade alla Aronevs affärsverksamheter under åtalet och när han flydde innebar det definitivt slutet för Bashmaki som maffiagrupp och de splittrades för alltid.

– När Aksionov blev premiärminister på Krim 2014 utnämnde han först fyra personer som alla tackade nej till att bli chefsåklagare, säger Dimitr och fortsätter:

– Att Natalia Poklonskaya tog sig an tjänsten var ingen slump. Hon gjorde det möjligt för Salem att infiltrera politiken utan motstånd ett par år tidigare. Och nu är en av medlemmarna från Salem vår premiärminister på Krim.