Lotta Lundgren: ”Det bästa bandet jag var med i spelade porrfilmsfunk”

Tv-profilen Lotta Lundgren.

”Bandet och jag”-aktuella Lotta Lundgren om nya tv-serien, sitt bandspelande förflutna 90-tal – och vedervärdiga gymlåtar.

Mattias Bergman  |  Publicerad 2019-01-23 10:00  |  Lästid: 5 minuter

Varför ses vi på Riche?

– Jag brukar äta frukost här när jag ska verka lite officiell och glamourös.

Hur många i lokalen känner du?

– Nja… Jag kan träffa på någon gammal reklamare här.

I nya serien Bandet och jag spelar du, Erik Haag, Kakan Hermansson och Olof Wretling medlemmar i bandet ”LEKO”, som vi följer från 1970 till 1990. Vad är stora skillnaden mot Historieätarna?

– Detta är en helt scriptad serie, som en dramaserie styrd av historiska händelser. Erik och jag har skrivit manus och ämnet är individualism. Vi berättar hur Sverige överger ett kollektivistiskt tänkande och samhällstyre till förmån för det ett individualistiskt och jag-centrerat.

Varför är det intressant just nu?

– För att i dag lever vi i en hyperindividualiserad kultur med fria skolval, privat pensionssparande och människor som matar sociala medier med bilder på sina egna ansikten. När Bandet och jag startar är Sverige på väg in i den energikris som ska resultera i kris och nedläggning för hela den svenska industrin, och få den svenska modellen med både en stark, omhändertagande stat och marknadsliberalism att spricka. Bandet och jag skildrar också 40-talistgenerationen och deras ideologiska u-sväng, från solidaritet till satsa-på-dig-själv.

Därför börjar ni i proggen?

– Ja, för den är normgivande, viktig och samlar tidsandan. LEKO är ett ganska bra proggband. Lite som ett tvåkönat Röda bönor. Sedan blir vi kommersiella. Det blev ju inte alla proggare, även om Ica-Stig var med i Nationalteatern. Och Hoola Bandoola band tjänade ju pengar.

Kakan Hermansson, Olof Wretling, Erik Haag och Lotta Lundgren i nya SVT:s nya miniserie Bandet och jag. Foto: Martin Thurfjell.
Kakan Hermansson, Olof Wretling, Erik Haag och Lotta Lundgren i nya SVT:s nya miniserie Bandet och jag. Foto: Martin Thurfjell.

Många proggare fick ju skit för att de valde kapitalet. Som Turid.

– Hon nämns i serien! Kakan ropar ”Turid!” i en scen när vi spelar på Gärdesfesten 1970, startskottet för den alternativa musikrörelsen i Sverige. Men jag tror tyvärr att den sekunden kan ha blivit bortklippt.

Vad har ni för personligheter i bandet?

– Vi har utgått från vars och ens sämsta sidor och så har vi skruvat upp dem i absurdum. Jag är väldigt streberaktig, lömsk, girig och samtidigt lite förtryckt. Därför är jag bandets marknadsförare och faktiskt en väldigt destruerande kraft. Eriks roll är det bittra geniet som aldrig får cred för sin insats utan ständigt hamnar i skymundan. Kakan är bandets politiska ideolog och Olof är en sorts Agnetha Fältskog.

Sen blir ”Leko” kommersiellt, och är med i Melodifestivalen.

– Ja. På 1980-talet anammar vi synthen och när vi närmar oss 1990-talet upplöses gruppen i solokarriärer, gruppen LEKO är ju en analogi som gestaltar Sveriges utveckling. Bandet och jag ingår i en trilogi. Bye bye Sverige handlade om integration och den här serien om individualisering. Del 3 kommer att ha ett tredje ämne, med det berättar jag inte om nu.

Ni spelar alltså 40-talister. Hur är det?

– Mycket kul. Och vilka förebilder där finns! Vilken färgstark generation! Tänk alla Jan Guillouer och Amelia Adamos jag kan botanisera bland! De såg framåt, inte så mycket bakåt som vi. Allt var möjligt och framtiden var ljus.

Erik Haag, Olof Wretling, Lotta Lundgren och Kakan Hermansson, i nya SVT:s nya miniserie Bandet och jag.
Foto: Ella Hast.

Är du inte för ung för att göra det här?

– Johan Croneman (kritiker i DN, red anm) kommer antagligen att påpeka detta. Gav han inte historikern Henrik Berggren däng för att han skrivit en bok om 1968 eftersom Henrik var för ung då och inte var med då? Men hur ska man kunna skildra historien om man måste ha varit med? Knepigt för dem som satsat på 1600-talet.

Progg, glamrock, synth. Alexander Kronlund och Fredrik Samson har gjort nya låtar till serien.

– De är bra faktiskt! Det blir en låt per avsnitt men lite fler i sista.

Blir det nån fullängdare?

– Nähä! Men vi sjunger själva, hela bunten.

Vilken av musikperioderna gillar du bäst?

– Jag trivs väldigt bra i 70-talet, men det händer någonting med en när man kommer in i 80-talet. Alla gamlisar brukar vittna om hur kul det var då. När jag var liten pratades om hur flärdfullt och Café Opera 80-talet var, men det fick inte jag vara med om där jag satt i en förort på Hisingen. Det blev inte mer flärd än en Coca cola-plansch på väggen och lite Juicy Fruit-reklam före bion.

Och sämsta genren i serien?

– Synthmusik är rätt dåligt, är det inte? Och i slutet av 80-talet är ”LEKO” inte ett dugg nyskapande, det är riktigt fruktansvärt faktiskt.

Alla vet hur mycket man kan gräla i ett band.

– Ja om pengar, om vart man är på väg. Om vad som är viktigt, om hur mycket man ska få synas. Men i Bandet och jag scriptar vi ju konflikterna. Sen ska vi inte glömma seriens regissör Karin af Klintberg. Hon kan göra guld av en riktig skitkorv i klipprummet. Det är ett tips till alla som är med i tv – se till att vara kompis med den som klipper materialet! Karin skulle kunna saxa bort någon av oss fyra om hon hade lust. Men det verkar som att jag får vara kvar.

I tv-serien Lackalänga 1987 lär en huvudroll ha klippts bort helt vid klippbordet.

– Jag har fått pengar från Lackalänga en gång! En som heter Lotta Lundgren var med och jag fick repriseringsersättning i hennes ställe men inte orkat ta tag i det. 121 kronor.

Vad gör att vissa band i historien har lyckats?

– Det har såklart med begåvning och verkshöjd att göra. Men artisterna som slår igenom brett gör något som fångar tidsandan. Alla tycker väl inte om Kraftwerk direkt, men de speglar sin tid.

Kanske därför man ibland plötsligt lyssnar på en låt som man egentligen inte gillar.

– Har det inte hänt tusen gånger? Jag har börjat träna för första gången på 47 år, och på gym spelas väldigt, väldigt dålig musik. Jag har några låtar som… om de spelas på lokal går jag hem. Jag tar jackan och går. Som Jump av Van Halen.

Friidrottsgala-musik.

– Det är min sämsta musikgenre. Och Ultima Thule. Men det är ingen som spelar det i gymmet.

Inte på gymmen som vi går på.

– Gud… Säg inte så. Jag blir illa berörd.

Varför vägrar du berätta vilka band du själv spelade i på 90-talet?

– Jag vill inte att folk ska rota fram bilderna på mig. Musiken var det inget fel på. Det bästa bandet jag var med i spelade porrfilmsfunk, åt acid-jazzhållet. Jag har spelat med Lars-Erik Grimelund (Augustifamiljen), Fredrik Sandsten (Håkan Hellström) som blev musiker sedan. Jag körade och spelade tamburin och koklocka. Det är väldigt svårt, ett underskattat instrument. Om du inte har rytmkänsla och är tajt på koklockan förstör du allt.

Hur väl stämmer myten att du får ta hand om Erik Haag?

– Mycket dåligt. Min tv-erfarenhet var nästan noll när vi gjorde Historieätarna. Erik tog hand om och hjälpte mig väldigt länge. I dag är vi mer jämstarka. Vi är väldigt kompatibla yrkesmässigt, i synnerhet nu när vi skrivit manus ihop för första gången.

TV-profilen Lotta Lundgren

Du kommer från reklamhållet. Hur har det präglat vad du gör nu?

– Jag har aldrig vågat vara tråkig. Jag har inte unnat mig den lyxen, eftersom folk tycker illa om reklam så är jag införstådd med att det som inte är underhållande och koncist ägnar man inte en sekund i onödan.

Du framstår som en intelligent människa. Hur hanterar du det i en bransch som premierar ytlighet och snabbhet snarare än smarta koncept?

– Jag hanterar inte det, jag fortsätter bara göra det jag kan och det som får hjärtat att klappa. Jag gör ingenting för att det ska bli framgångsrikt, jag besitter inte den typen av smartness. De flesta reklamkreatörer är dåliga säljare och jag är exceptionellt dålig. Jag ger bort saker i stället, det är enklare. Men jag är bra på att gestalta innehåll. Rätt som det är vill ingen se de saker jag gör för att det går ur tiden, men det har inte hänt ännu.

Vad brukar du få för frågor som du hatar?

– Barn, familj, hur jag ska fira jul och sånt. ”Du och GW är kompisar.” Ja, men ring mina kompisar och fråga då.

Ge ett tips till en ung läsare som vill hålla på med musik.

– I dag framhålls individen som stark, men ingenting i hela världen blir till utan samarbete. Gruppen är allt, samarbete är allt. Bilda ett stort band, helst lite för många. Och förstå att människor väljer olika instrument av en anledning. Försök tänka bort jaget och förstå vad andra medlemmar vill och hur ni blir bra ihop.

Vad gör du härnäst?                                                                           

– Erik och jag har börjat skriva på en tv-serie, en dramakomedi. Jag tror att det är en tv-serie, eller kanske en långfilm. Det känns jättelovande, men vi har ingen beställare. Jag tänkte att vi kanske skulle fråga Netflix?

Bandet och jag har premiär i SVT och på SVT Play söndag 27 januari.


Faktafil:

Namn: Lotta Lundgren.
Född: I Göteborg för 47 år sedan.
Familj: Erik Haag, våra 6 barn och 5 hundar. Hönsen räknar vi som gratisätare, inte familjemedlemmar.
Karriär: Copywriter och författare. Tv-program som Bye bye Sverige, Landet brunsås och Historieätarna. Matkunnig. Examinerad sommelier.
Aktuell med: SVT-serien Bandet och jag.
Låtar som får Lotta Lundgren att lämna gymmet: 
Van Halen – Jump
Bryan Adams – Summer of ’69
Madonna – Like a Prayer
”Sen måste jag gå om dom spelar Bon Jovi eller Chicago också, men det gör de ju lyckligtvis aldrig.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-23 10:09