Du är aktuell med memoarerna ”Självbiografi. 1984–2001.” Hur var arbetet med boken?
– Jag har hållit på med den i tre års tid, om än inte oavbrutet. Jag hade länge funderat på att en dag skriva en självbiografi om just den här perioden. Det var en speciell tid i mitt liv som jag börjar växa ifrån och vill minnas och bona om och se till att den mår bra och kan leva vidare på egen hand utan mig. Få ner den på papper, helt enkelt. Den tanken hade jag haft i några år och det var först när vi spelade in långfilmen Bonusfamiljen i Dalarna och jag satt ensam på mitt hotellrum som det lossnade. Jag började skriva och bestämde mig för att boken skulle börja med gången jag hälsade på min klasskamrat Peters föräldrar. När jag knackade på och frågade om jag fick komma in och sätta mig i deras garderob. Man lever ett långt liv och kan välja att börja var man vill. Att skriva boken var som Michelangelo och de gamla skulptörerna sa, att det handlar om att skala bort mer än någonting annat.
Du skriver om din exilestniska uppväxt. Vad kännetecknar det estniska lynnet, för den som inte vet?
– Jag har inte haft så mycket att göra med ester, utan mest med de här exilesterna. I den exilestniska gemenskapen, som jag och Andres Lokko tillhörde, såg vi esten som en torr, rationell och frimärkssamlande man. Den lever fortfarande kvar som vår bild av estländare, men den tror jag inte alls är sann om du åker till Estland. Spontant tänker jag på The Smiths-låten The Headmaster Ritual där rektorn är gymnastiklärare i kostym. Precis så var det för oss. Vår rektor var gymnastiklärare som sprang runt i sin bruna kostym, vilket vi hånade och skrattade åt. I dag kan jag se på det med ömhet och kärlek. Estland är ett litet folk. Jag pratade med min pappa häromdagen som sa att det inte är säkert att Estland består, det kanske sugs in eller ockuperas av Ryssland så som Putin håller på. Och då kommer det vara just de där sakerna som frimärksklubben som håller estniskheten vid liv när man inte längre har ett land. Ett sätt att organisera sig och sammansluta sig.
Du skriver en del om din sexuella läggning i boken. Bland annat att du tycker att Hans Holmér är vacker. Har du grubblat mycket över din sexualitet?
– Ja, men det har jag nog. Jag fyller 57 snart så det är inget jag funderar lika mycket på längre, men det är sådant som definierar en när man växer upp. Säkert ännu mer så i dag när man inte behöver ta sitt kön för givet och kan laborera med allt möjligt. För mig var det aldrig en issue, men just den där typen av machosossar som Hans Holmér och Sten Andersson – jag minns att jag kunde gilla deras ansikten som var som huggna i sten.
Du skriver: ”att onanera till män är som att spela trumpet med sordin”. Kan du utveckla?
– Jag vet inte om det gäller för andra män. Det gällde för mig just då. Jag broderar ogärna ut det mer än så.
I boken berättar du även om självmordstankar i ungdomen. Anledningen var ”leda och meningslöshet”. Hur står du ut med ledan och meningslösheten i dag?
– Just självmordsfrågan försvann ur bilden i samma stund jag fick barn och någon sorts automatisk mening. Däremot var det en grej hela livet fram till dess. Det är som när man är på fest och vet att man alltid kan dra. Att möjligheten finns gör festen mer uthärdlig.
Fanns det saker som var jobbiga att återvända till?
– Det var rätt mycket som var jobbigt att återvända till. Jag har haft mycket krämpor när jag har skrivit den här boken. En spändhet i axlar och nacke som jag inbillar mig beror på att det var krävande att gå tillbaka till en period som man trodde att man var klar med.
Din bror Kristian har valt en bredare väg än du som programledare för Melodifestivalen och På spåret. Vad tänker du om era olika vägar i livet?
– Jag tänker att det är helt rätt och i linje med vem han är. Länge kändes det som att vi kom från olika världar. För mig var han en fyrkantig vanlis när vi växte upp. Med tiden har jag insett hans stora kvalitet. Han har varit ett otroligt stöd och funnits där för mig när jag inte har funnits där för honom. Han kom som en riddare på vit häst. I dag är vår relation toppen. Han är en av mina närmaste.
Hur ser du på bilden av dig som konstig?
– Jag har inte gjort så mycket för att motverka den bilden. Om man lär känna mig märker man att det finns andra sidor också, men det känns inte jätteviktigt att lyfta fram dem. Det är ingen skam i att vara konstig. Det är också något av ett skydd – man kan släppa in folk när man känner för det.
När i vardagen är du som mest normal?
– När jag lagar falukorv till barnen.
Eftersom detta är en modetidning: Vilket är ditt favoritplagg?
– En enorm Horisaki-hatt är nog my most prized possession.
Det blir förstås en hel del om Killinggänget i självbiografin. Vilka i Killinggänget umgås du med fortfarande?
– Det är nästan bara Andres. Jag har inget emot de andra, vi ses då och då. Tomas och jag var på teater förra året, men annars är det ofta jobbrelaterat med de andra. Det är ett privilegium att få ha ett gäng som man gått igenom så mycket med. Under åren som den här boken utspelar sig, när vi bokstavligen slogs för våra idéer, uppskattade jag det inte lika mycket som jag gör i dag. För mig var det ett jobb. Nu värdesätter jag dem mer och mer för varje år som går.
Vad tycker du är det roligaste Killinggänget gjorde?
– Förmodligen Torsk på Tallinn. Just scenen i bussen när kameran panorerar över de ensamma männen till tonerna av Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. Det eller den onödiga bricktidningen vi gjorde fyra nummer av. En liten tidning som bara kunde läsas från en bricka när man åt lunch på en viss restaurang.
Kommer ni att återförenas, tror du?
– Jag tror att det krävs en kraft utifrån för att vi ska göra något tillsammans igen. Något som händer i livet och som kanske inte är en positiv sak. Att någon blir bankrutt eller dör. En yttre omständighet som kan ge den där sparken vi behöver. Nu är det för puttrigt, men det finns gott om tid.
Martin Luuk
Född: Den 6 augusti 1968 i Stockholm.
Bakgrund: Medlem i Killinggänget och har haft stora framgångar som textförfattare till Magnus Ugglas, Danny Saucedos och Henrik Schyfferts enmansshower, och har själv framträtt på scen i sin och brodern Kristians show om brödraskap Får man göra slut med sitt syskon? som kom ut i bokform 2015. Tidigare samma år debuterade han som romanförfattare med Gud har för mycket tid. Han är även känd för sin roll som kurator i SVT:s serie Bonusfamiljen.
Aktuell: Med boken Självbiografi. 1984–2001 som släpps på Norstedts den 22 augusti.
