Mumford & Sons: ”Fuck akustiska band!”

Olle Arnell  |  Publicerad 2015-06-15 15:20  |  Lästid: 2 minuter
Mumford & sons byter banjo mot elgitarr på nya albumet wilder mind
Mumford & Sons byter banjo mot elgitarr på nya albumet Wilder mind

* * *

Marcus Mumford och Winston Marshall sitter på en hotellsoffa i Berlin, fortfarande svårt rusiga efter gårdagens Champions League-åttondel

mellan Paris Saint Germain och Chelsea. Zlatan visades ut – men PSG gjorde en bragdmatch och vann i förlängning.

– Ibrahimovic, ler sångaren Marcus Mumford. I’m all about him, man! Tycker att han är en jävla legend. Ni måste vara väldigt stolta.

– Och över Jesper Blomqvist! inflikar stränginstrumentalisten Winston Marshall.

Verkligen?

– Well, jag håller på Manchester United…

Om det skulle göras en spektakulär spelfilm över Mumford & Sons sju första år
som band borde den heta Banjo unchained. Londongruppen slog igenom stort med 
albumet Sigh no more 2009. Imagen var tydlig: glada spelemän i hobbitliknande kläder. Musiken var tydligare: banjobesmyckade refränger med extra eufori.

Uppföljaren Babel (2011) erbjöd på många sätt mer av samma vara – men nya Wilder mind är en 180-graderssväng. Nu ligger fokus på elgitarrer och skinnjackor i stället.

Så. Brände ni banjon i en paganistisk ritual eller vad?

– Ja, vid Stonehenge, säger Winston.

Mumford & Sons har i det närmaste blivit en egen genre de senaste åren. Artister som Lumineers, Of Monsters And Men och Edward Sharpe & The Magnetic Zeros har fört banjoarvet vidare. Ett tag lurade ett tiddeli-tiddeli-tiddeli i varje radiohörn.

– Vi har egentligen aldrig gillat att kallas ett folkband för vi spelar inte folk, suckar Marcus. Vi är ett rockband som använt folkinstrument – men våra låtar är i grunden rocklåtar. Vi försöker alltid säga det till journalister men de lyssnar aldrig.

– Det blir nog lättare att övertyga dem efter den här skivan, säger Winston.

Marcus skrattar till:

– Exakt. Ja, nej, fuck akustiska band!

Cover_WilderMind
Nya skivan Wilder mind är gruppens tredje hittills.

När jag intervjuade Avicii berättade han att Mumford & Sons var den största inspirationskällan till låtar som Wake me up och Hey brother. Vad tänker ni om det?

– Jag tror att kopplingen ligger i det bastrummedunk vi använt oss av, säger Marcus.  Fyrtakten: bam-bam-bam-bam! Det är ju ren house, egentligen. Vi är nog till och med mer av ett houseband än ett bluegrassband.

När Mumford & Sons först kom fram var de snarast ett hipsterband. Men mainstream-backlashen har varit snabb och kraftig för britterna. I takt med att referenserna till Bibeln, Shakespeare och John Steinbeck ökat i deras texter har många velat utmåla dem som intellektuella douchebags – och sätta en fet oäkthetsstämpel på hela gruppen.

Jag tycker att det där händer alla brittiska band som blir stora, säger Winston och rycker på axlarna. Led Zeppelin kom från England och började plötsligt spela svart blues. Rolling Stones spelade blues. Oäkta?! Nej, de bara gjorde vad de kände för. Och blev fuckingrockstars.

Emil Persson

* * *

Läs också!

Så driver svenskarna med Chris O’Neill efter babylyckan

16 bevis på att Södermalm har Sveriges roligaste poliser

Spotify har ändrat färg – här är 9 riktigt ursinniga reaktioner

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 10:42