I turnébussen på väg från Göteborg hör jag min producent väsa fram en mallig mening. Man hör liksom det stolta flinet hela vägen bak till hockeysätena där jag är placerad. Det är förvisso en liten buss med nio säten men det stolta flinet hade hörts hela vägen längst bak i en dragspelsbuss. Han säger det igen, fast denna gång mer som en stolt farsa som försöker rädda det sista som går att rädda av den tidigare så tighta kärnfamiljen:
– Hörni gänget, ikväll bor vi inte på ett vanligt hotell, ikväll bor vi på ett spa-hotell, ett riiiiktigt bra sådant och jag har bokat in oss på spa-avdelning mellan 09.00-13.00 imorgon innan utcheckning!
Vi är tre komiker i bilen: jag, Petrina Solange och Isak Jansson. Tre komiker som nu fullkomligt tappar det. Den lilla turnébussen fylls med primalskrik, hejarop och glädje. Vid ett tillfälle ser jag hur Isak, utan att själv veta om det, för höger handflata in i vänster armhåla, flaxar igång vänsterarmen i 220 och av ren pepp bjuder på en armhålspruttssymfoni.
VI SKA PÅ SPA! OCH ETT RIIIIKTIGT BRA SÅDANT!
Vi går upp på scen den kvällen, vi bjuder på en förjävla rolig show. Men ikväll firas det inte efter gig, inte ens en mellanöl. Petrina säger för första gången detta kvartal bestämt nej till en Cola Zero. Vi har istället full fokus på det klordoftande himmelriket, ackompanjerat av japanska barn slåendes på lönntrummor med fjäderklädda små klubbor, som väntar oss direkt efter frukost i morgon bitti, och det enda vi vill göra nu är att somna för att senare få vakna.
”Han fryser till is, ninjaskorna förvandlas till ett par pjäxor av märket Salomon -72.”
Klockan är ställd på 08.00 men det verkar som att min kropp med hjälp av allmänt dåligt levene kryddat med skenande sömnapné bestämt sig var att ta en sovmorgon.
Som av en händelse väcks jag 10.30 av en hotellets snyggare manliga städare, i tjockt välansat skägg, ledig men stilig skjorta och ett par skor i ninjastil, äntrar rum 725. Han liksom trippar in i rummet på ett otroligt avslappnat vis. Antagligen helt i tron om att jag lämnat för längesen då jag glömt hänga upp ”stör ej”-skylten och borde vara på platsen vi alla drömde om sent igår.
När städaren kliver in i mitt rum möts han av något som ingen hotellarbetare någonsin förtjänar att se, något som ingen dricks i världen kan kompensera. Där ligger en något mjukare naken Jesus i bonnbränna med strumporna på då jag tyckte att det drog lite kallt innan John Blund vaggade mig till sömns kvällen innan.
Han fryser till is, ninjaskorna förvandlas till ett par pjäxor av märket Salomon -72.
Även jag förvandlas. Jag blir den vidriga karaktären Gösta i Sällskapsresan som vid ett tillfälle står i ett par slappa y-front på hotellbalkongen skrikandes ”MÅTTE JÄVULEN TA ALLA FRUNTIMMER!”. Jag förvandlas till en man som skriker åt folk endast för att dölja hur generad han är över sin egen existens.
”Jag hör mig själv säga ”Konnichiwa”, trots trots att hennes utseende skvallrar om att hon snarare är från Falkenberg och inte alls av sydostasiatisk härkomst.”
Naken, i endast strumpor och ett kön som denna morgon bjöd på utseendet mindre julkorv vrålar jag aggressivt:
– UUUUT MED DIG, JAG GÖR MIG REDO FÖR SPAAAAA!
Mitt gapande får hans pjäxor att bli ett par ninjaskor igen, han försvinner ur rummet snabbare än klamydia lämnar kroppen efter en grekisk antibiotikakur.
I total skam- och nakenchock måste jag nu samla mig, skärp dig Hallberg för fan! Jag har fortfarande två och en halv timme av total avslappning framför mig. Jag ska hitta mig själv ju, via zen och japanska barntrummisar.
Hissen saktar in, snart kommer det lilla plinget som säger att jag är framme vid slutmålet. PLIIIING. Dörrarna öppnas, jag är här, jag är framme, lite försenad men jag är äntligen här, jag är för första gången i mitt liv på ett riktigt spa.
Det är svårt att beskriva stämningen i receptionen, men den påminner om en livmoder i mahogny.
Kvinnorna bakom den stora inglasade disken viskar till varandra på ett vördnadsfullt vis, med samtycke, med respekt. Jag närmar mig försiktigt för att inte störa stämningen i rummet. Den kortare av de två, som har håret uppsatt med två ätpinnar, ler åt mig och bugar djupt. Jag besvarar hennes bugning med en aningen djupare bugning då jag fått för mig att det visar på respekt, samtidigt hör jag mig själv säga, ”Konnichiwa”, trots att hennes utseende skvallrar om att hon snarare är från Falkenberg och inte alls av sydostasiatisk härkomst.
Mitt japanska hej får den längre kvinnan att lämna sin mahognylivmoder, jag misstänker att hon rördes av mitt otroligt respektfulla beteende. Hon går tystare än någon jag någonsin skådat, som en moonwalk fast framlänges. Som att hon står på Frankfurts flygplats berömda rullband.
Nu är det bara jag och tjejen från Falkenberg med bestick i håret kvar. Hon kommer fram till mig med en liten näverkorg som är packad med allt jag kan tänkas behöva under min vistelse: En kimono, ett par frottétofflor i storlek 39 och ett plastglas. Ett klassisk japanskt avslappnings-kit.
”Det var inte rökelser jag kände doften av tidigare i korridoren, det var någon IT-farsa från Västerås som stod och vapeade bakom en blomstervägg på balkongen.”
I samma veva som hon räcker mig näverkorgen börjar hon berätta om hur för sig inne i spat – med extra fokus på duschrummet.
– Här tvättar vi oss som i Japan. I duschavdelningen finns pallar och hinkar av trä. Fyll upp hinken med kroppstempererat vatten, ta en japansk tvättlapp som ligger i lådan vid fönstret, vät den och välj sedan valfri produkt som finns vid pallarna. Tvätta sedan en kroppsdel åt gången i en cirkelrörelse som går motsols och arbeta dig sakta upp mot hjärtat. Låt det ta sin tid, du är här för att koppla av.
Under hennes föreläsning om ”Asiens tvagning” ser jag att ätpinnarna i håret i själva verket är såna pinnar man får medskickade med laxnigirin från den lokala sushin efter man varit på Vallarna och skrattat sig hes åt Stefan och Kristers senaste fars ”Dasset rasar, IGEN”. Nu börjar jag ana oråd. Är allt en jävla fasad? Vad finns på andra sidan tvättlapparna?
Väl inne i duschrummet är allt exakt som hon beskrivet. Allt är i sin ordning, pallarna är där, hinkarna ser ut att vara karvade ur en vit ek, och de japanska tvättlapparna ligger så prydligt vikta att de påminner om någon form av frotté-origami. Jag kanske dömde henne och hennes pinnar för snabbt, jag kanske stressade upp mig i onödan?
Jag är ensam inne i duschen och det stressar mig. Byxa av eller byxa på? Ska jag sitta naken på pallfan? Är det som i en bastu? Anses det orent att ha byxan på sig? Ansens ett rumphål vara renare än en nytvättad byxa? Jag behåller byxan på. Japaner älskar ju att vara överklädda, dom kan ju gå runt i Gamla stan i Stockholm en 35-gradig sommardag iklädda kofta och stor hatt av varmare modell.
Jag försöker göra som hon sa. En kroppsdel åt gången, från fötter, upp till vader, lår, motsols, ännu mer motsols. Att jag lagt elva minuter på vänsterbenet stressar mig konstigt nog inte, det gör mig förvånansvärt lugn. När jag ska ta mig an högerbenet öppnas dörren till omklädningsrummet och in kommer en till livsnjutare, naken…
Hans nakna kropp skrämmer inte bara mig då han i sin nakenhet kan vara den som gör helt rätt. Den skrämmer även honom.
Herr nakenfis får syn på mig, han får även syn på mina badbyxor, badbyxan får mig att framstå som en person med pondus, en person som kan sitt Japan.
Läs också: Nisse Hallberg: ”Varför har Stockholm sämst kebab i hela landet?”
I ren panik greppar han sitt kön på samma sätt jag skulle greppa en kanadagås när den attackerar mig. Ett stadigt grabbagrepp över näbben med hopp om att täcka lufthålen för en eventuell utstrypning.
Den nakna fågelmördarn, sätter sig inte på någon jävla pall. Han går in den vanliga duschen, DEN VANLIGA DUSCHEN! Där han duschar kallt i 90 sekunder och sen försvinner lika snabbt som han kom.
Efter 30 minuter är även jag klar, ren som en sumobrottare innan match. Jag tar på mig den tunna luftiga kimonon, knyter den varsamt över höfterna och trycker i min svullna 44:or i dom små små tofflorna. Hallberg är ren, Hallberg känns zen, Hallberg är redo för spa.
Jag öppnar dörrarna till korridoren försiktigt för att inte störa någon. I korridoren är det tyst, doften av lätt klorat vatten och rökelser har lagt sig som en dimma.
Jag möter folk som är påväg ut från det paradis jag är nu ska få äntra. Det är dock inga glada ansikten jag möter, dom ser inte avslappnade ut, dom ser ut att vilja fly och det illa kvickt.
Väl framme vid relaxpoolen, eller vi kan kalla den för vad den egentligen är: den helt vanliga jävla pisspoolen, där feta barn gör bomben-poolen, nyförälskade 19-åringar utövar heavy petting-poolen, där golvbrunn är omskrivning för könshårshög-poolen, där en vältränad tjej i liten stringbiki får alla män att stirra liiiite för mycket och göra sin fru vansinnig-poolen, med andra ord: HELVETET PÅ JORDEN-POOLEN!
Det var inte rökelser jag kände doften av tidigare i korridoren, det var någon IT-farsa från Västerås som stod och vapeade bakom en blomstervägg på balkongen, balkongen där där det bjöds på spa-frukt vilket var skivor av konferenspäron!
Nu håller jag på att tappa det, allt lugn är som bortblåst! Jag stressar runt som den mest stressade personen i filmhistorien – kokainförsäljningscenen ur Boogie Nights där Alfred Molina springer runt i öppen morgonrock där Sister Christian med Night Ranger pumpas på högsta volym och en asiatisk pojke går runt och kastar smällare. Jag skulle fanemej finna mer lugn i att försöka sälja ett kilo mjöl som kokain just i den scenen än vad jag kände här vid klamydiabaljan någon försökt piffa upp med en buddhastaty!
Jag sätter inte min fot i bassängen, jag rör inte en enda päronskiva. Istället vänder jag på klacken, stormar in i duschrummet igen. Jag rycker av mig badbyxorna och tar en stadigt svangrepp om julkorven för att sen duscha kallt i 90 sekunder.
Fem minuter senare dras 650 kr från mitt kort av den lismande takeaway-frisyren till duschexpert.
Tre minuter efter det sitter jag baren med en kall Pripps. 68 kr kostar den, det är 68 kronor som slår vilket jävla spa som helst.
Spa, jag hatar dig.