Nisse Hallberg: ”Vissa saker mår bäst av att förbli goda minnen – som Guitar Hero, 69:an och Tiptop”

Nisse Hallberg och Guitar Hero

En desperat Café-krönikör söker nya kickar – i gamla fixar.

Nisse Hallberg
Nisse Hallberg  |  Publicerad 2020-03-27 11:23  |  Lästid: 4 minuter

Jag låg på soffan, abstinensen har varit närvarande i snart tio år. Tio år sedan sist. Jag slutade helt tvärt: cold turkey, pang helt fri, äntligen fri.

Vi kunde sitta uppe tre-fyra killar till klockan 06.30 och bara punda skiten. Bara överkroppar, svett, skrik, dånande musik, fuck grannarna, vi är stjärnor fattar ni det era jävla tråkiga piss-svenssons, vi är natten!

Jag har inte varit i närheten av det sen en kväll ute i skärgården sommaren -10. Sista kvällen på Strömma kanalbar för sommaren. Det var där vi säsongsjobbat. Vi var klara för i år och nu väntade slutfesten.

Alla på festen höll ju inte på, vi höll det lite för oss själva, så var det sagt: Det vi gör har dom andra inte med att göra.

Det var Lundin, Ozzy, Mr Blue och jag. Som en hemlig orden, vi mot världen. Redan vid 02.00 började folk droppa av. Fireball hade precis lanserats och den helvetesbrygden till eldvatten sopade folk i sig som att det vore saftsoppa en decemberkväll -93 på en bandyträning i Hallstavik. Folk var utslagna, Big Red på flaska hade dödat festen eller hade den agerat bensin på elden till den fest råttorna anordnar på bordet då katten lämnat?

Fireball
Fireball: Lika god nu som då?

Svar ja: nu kunde vi punda. Hur länge vi ville och det gjorde vi, de fyra vännerna som alla hade ett behov av att fly. De fyra vännerna som hade ett behov att få kropp och själ att känna sig som någon annan för en stund.

Men det var sista gången, sista fixen. För efter det här slutade vi ses, vi hade ju endast umgåtts på grund av våra laster och oturen att vi jobbat i samma kök.

LÄS OCKSÅ: Så gör du matproffset Nisse Hallbergs paradrätt – salsicciapasta

Nästan tio år och inget återfall. Har inte ens varit i närheten av att trilla dit, jag har ju växt upp, jag är inte den jag en gång var. Men under dessa karantänliknande förhållanden vi lever under nu börjar många tänka och agera på vis man inte gör i det vanliga livet.

Jag började få ett sug häromdagen, men lyckades slå bort tanken. Det är inte värt det. Sen, igår kväll, hörde en person av sig, en person jag nu är i samma bransch som. Jag kallar hen Elinor Svensson här men hen heter egentligen något annat.

Jag var i kontakt med E.S. för något år sedan i samma ärende med det sket sig som tur var, annars kanske jag inte varit här för att skriva denna krönika. Men den här gången var E.S. på, jag vet inte om det är det ekonomiska läget vi just nu befinner oss i, antagligen, ingen i vår bransch jobbar nu eller åtminstone väldigt få.

Jag kunde få köpa två eller fyra. Två eller fyra… jag behöver ju bara en – jag är ju hemma helt för mig själv, en räcker för att hålla mig vaken hela natten.

Fuck it, jag tar två! Det kanske kommer hit någon i dagarna, kanske ska höra av mig till någon av de tre som ingick i fyran på strömma. Om inte kör jag slut på den första och sen tar jag den andra också, det är ändå karantäntider!

E.S. bor i Rågsved aka Drogsved, tar jag en taxi? Åker jag kommunalt? Är ett bud uteslutet, kan man buda sånt här med Taxi Stockholm?

Ja, för fasen det är ju coronatider, ingen kommer tycka det är udda! Lägg dom i en kasse bara. Chaufförerna behöver ju också jobba. 15 minuter senare stod jag nere på gathörnet, utan jacka i nyrakad skalle.

Jag såg skyldig ut. Jag såg ut som ett vandrande återfall. Gatan var ödslig, en man kom gående mot mig harklandes och spottandes, han äcklade mig, det var något med hans uppsyn och hans beteende som förtjänade en verbal lavett.

Telefonen brummade i höger bakficka på mina grå chinos, dom med total avsaknad av passform. Det var chauffören, han var framme om en minut. Han lät avslappnad, hans lugna röst avslöjade att han inte hade en aning om vad det var han hade kört in från orten.

– 433 kronor, kvitto?

– Ja tack. 

Jag tog den lilla tygpåsen i min högra hand och gick med raska bestämda steg mot min port. Drog ner tröjan över handen, tyg mellan finger och portkod, inne.

Raska steg upp till andra våningen, lämnade dörren olåst för att komma in snabbare. Dörren stängs, låser den i samma rörelse. Min djupa utandning kunde nog höras hela vägen upp till sjätte våningen, aldrig tidigare har ångest och rädsla låtit så mycket.

Nu var jag här, ensam, med två då jag verkligen bara behöver en… Jag kommer inte sova i natt, var min första tanke. En eggande tanke. Har en låda i ena garderoben där jag gömt alla tillbehör, sladdarna, skivorna och självaste ”Xboxet”.

Det är alltså en Xbox. Vad fan trodde ni jag pratade om? Droger? Trodde ni att jag skrev en krönika i Café om att jag skickade bud till Rågsved för att köpa droger? Ska man skriva en sån krönika får man höra av sig till Nöjesguiden.

Nej för fan, jag budade efter två stycken Guitar Hero-gitarrer, trådlösa monster tillhörande Xbox 360. Jag skulle prega i mig cheez ballz med högerhanden samtidigt som jag skulle tap:a Even Flow på ”hard” med vänsterhanden.

Letade efter spelet, var har jag Guitar Hero? Har jag någonsin haft Guitar Hero? Varför skulle jag ägt Guitar Hero och aldrig ägt en gitarr?

KUUUUUKELI-CORONA-HOST-FAN-RÖÖÖÖÖÖF!

Som att köpa lackskor och fluga för att sen stå på bröllopet naken endast i lackskor och fluga då man insett att man aldrig ägt en smoking.

Gav upp, blev arg sparkade på tygpåsen gitarrerna kom i. 

”Klonk”!

Vad va det där? Vad va det som lät? Tror ni inte att det smarta helvetet till kollega hade skickat med en tredje utgåva? Två minuter senare satt jag i soffan i endast kalsonger, dock inte dopad med en nyrullad Scoobydooby i munnen som förr var med en regel än undantag.

Det fick bli Even Flow, och det på högsta volym. Jag spelade igenom låten två gånger. Det här pisspelet har åldrats sämre än gräddfil i ett kamelarsle på Parken Zoo.

Jag växlade till tv. 2 1/2 man var på, framstod som genialt. Du Elinor Svensson, ja du heter så, orkade inte ändra ditt namn. Du har två plastgitarrer att hämta och dom finns på Södermalm. Vissa saker mår helt enkelt bäst av att förbli goda minnen, som Guitar Hero, 69:an och glassen Tiptop.

Tips: Har ni det också tråkigt under dessa vidriga sjukdomstider? Jag släpper nu ett live-matlagningsprogram med start fredag 27/3. För att hitta sändningen – gå in på min Facebook alternativt Instagram.

Jag heter Nisse Hallberg på båda. Allt eftersänds sedan på Youtube.

Ta hand om er själva. Skydda de äldre och tänk på alla inom vården, håll er hemma!

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-03-27 11:50