56 nedslag i popkulturåret – bäst och sämst 2018

Albumen, filmerna, tv-serierna, åsikterna och lyrikövergreppen att klippa ut och spara från 2018. Cafés Emil Persson sonderar popkulturåret.

Emil Persson  |  Publicerad 2018-12-17 15:19  |  Lästid: 5 minuter

2018 lär gå till historien som ett jävla rövår och rättmätigt så. Rent politiskt är världen på väg åt helvete och ingen bryr sig om att den snart inte ens existerar längre.

Men ett av de största fundamenten i tidningar av Cafés kaliber förblir årssammanfattningarna. Årssammanfattningarna är magasinens Titanic-orkester. De kommer aldrig att sluta spela. Traditionsenligt kommer här den popkultur som gjorde störst avtryck på mig i år.

Årets textrad: ”Hämta, lämna, hämta lämna, jag dör… Jag bara skämtar!” Markus Krunegård rimmar livspusslet i Ringvägen och skämtar inte.

Årets märkligaste weedsvengelska: Förre ”Idol”-artisten Ola Svensson relanserade plötsligt sin karriär som aliaset Brother Leo, poserade med tulpaner på pressbilderna och sjöng i debutsingeln Strangers on an island: ”I just want to light a goose like we used to do.” Light a goose!

Årets låttitel: Idles – Never Fight a Man With a Perm. Hade kunnat vara en replik av Jon Snow i Game of Thrones.

Årets maktberusning 1: Ulf Kristersson.

Årets maktberusning 2: Andreas Norlén.

Artisten Snail Mail.

19-åriga Lindsey Jordan i Snail Mail var årets indiefynd.

Årets låt 1: Snail Mail – Thinning.

Årets tv-serie: Better Call Saul.

Årets countryalbum 1: Kacey Musgraves – Golden Hour.

Årets countryalbum 2: Doug Paisley – Starter Home.

Årets countryalbum 3: Sarah Shook & The Disarmers – Years.

Årets countryalbum 4: Pistol Annies – Interstate Gospel.

Årets låt 2: Jade Bird – Lottery.

Årets granyra: Andreas Granqvist.

Årets mest skrivna replik: Chris Härenstam efter Andreas Granqvists straffmål mot Mexiko: ”Han är Granen som aldrig barrar.” Mår väldigt dåligt när jag tänker på den.

Årets tröttaste besserwissrar: Alla som poängterar att Victor Nilsson Lindelöf inte ska kallas ”VNL” utan ”Vigge”.

Årets comeback: Jim Carrey i Kidding.

Årets minicomeback: Spiritualized – And Nothing Hurt.

Årets låt 3: HOLY – Heard Her.

Årets åldrade konstnär som fick en plötslig renässans och som alla sedan ville låtsas att de varit nere med länge: ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-tecknaren Owe Gustafsson vars verk blev till A Days March-kollektion (samma fenomen som när Skrot Nisse-konstnären Jan Lööf 2016 ritade omslaget till Håkan Hellströms album Du gamla du fria).

Årets låt 4: Ghost – Dance Macabre.

Årets ”flashsamhället har gått för långt”: När Dagens Nyheter dundrade ut nyhetsnotisen ”Journalisten Elisabet Höglund nomineras till styrelsen i Svenska Cykelförbundet” i svenska mobiler.

Filmen Hereditary.

Skräck är överskattat och Hereditary levde absolut inte upp till sin förhandshajp.

Årets skräckbesvikelse: Hereditary. Skräck är ju överlag skit men ungefär var femte år händer det att dyker upp en hajpad och inte sällan någorlunda nyskapande skräckfilm som faktiskt gör skäl för sina 87 minuter. I Hereditary finns bara ett cyniskt tungljud och så avtäcks den obligatoriskt pajiga djävulskultkopplingen mot slutet.

Årets mest tragiska: Zlatan.

Årets hajp: Childish Gambino (Donald Glover) med This is America-videon.

Årets låt 5: Albert Hammond Jr – Far Away Truths. Enda säkra sättet att höra silvriga Strokesriff 2018.

Årets nöjdaste: Alla sportjournalister på Discovery som efter 10 000 timmar på Vångavallen äntligen fick jobba med ett OS på plats.

Årets luddigaste företag 1: Stockholm Exergi.

Årets luddigaste företag 2: Huawei.

Årets liveögonblick: Guns N’ Roses Estranged på Ullevi. För att Estranged är allt.

Årets neonskimrande Los Angeles-romantik: The Midnights album Kids i allmänhet och låten America 2 i synnerhet.

Årets neonskimrande Los Angeles-romantik2 : LANY – Malibu Nights.

Årets låt 6: Hurula – Varje ensam natt.

Årets mest väntade Oscarsnominering: Meryl Streep.

Årets låt 7: Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain. Det finns en jävel och han bor i min lilla låda.

Making a Murderer säsong 2.

En andra säsong som kändes väl onödig.

Årets kanske inte helt nödvändiga mjölkande: Säsong två av Making a Murderer.

Årets bild: När Liverpools Mohamed Salah – hjärtekrossad, utbytt och med armen i mitella – tvingades posera med influgne influencern och trancherare extraordinaire ”Salt bae” efter Champions League-finalförlusten mot Real Madrid. Vad man inom vissa kulturer möjligen något problematiskt skulle kalla för samtid.

Årets pulspåslag: Alla fotografer på internationella nyhetsbyråer varje gång Donald Trump bestiger en vindpinad flygplanstrappa.

Årets minst exklusiva: Rekvisitajärntronen från Game of Thrones som nu besökt varenda företagsevent i varenda galleria på norra hemisfären. Pensionera det ambulerande fanskapet.

Årets låt 8: Rosanne Cash – Not Many Miles To Go.

Årets sämsta copy: Kocken Tommy Myllymäki och Per Gessle samarbetade med Finnair för att göra business class-resorna lyxigare. Tommy spikade menyn och Per spelade in musik. ”Eftersom bakgrundsljudet inne i ett flygplan inverkar på hur du upplever smaker”, löd copyn. Hade varit ärligare med: ”Eftersom storleken på fakturan inverkar på hur Per Gessle ställer sig till legacyskändande samarbeten.”

Årets låt 9:  The Jayhawks – Leaving Detroit.

View this post on Instagram

Trevlig helg allesammans! #leifgwpersson #jakt

A post shared by Leif GW Persson Official (@leifgwperssonofficial) on

Årets sämsta pr-idé: Leif GW Perssons Instagramkonto. Delete, som man brukar säga, your account.

Årets ord man aldrig behöver höra igen i sitt liv: Sonderingsuppdrag.

Årets låt 10. Neko Case – Sleep All Summer.

Årets cover: Rosanne Cash och Emmylou Harris tolkar Elton Johns märkligt undanskymda mästerverk This Train Don’t Stop There Anymore.

Årets original: Primal Scream som slutligen gav ut den mer sydstatsfärgade ursprungsinspelningen av Give Out But Don’t Give Up (nu med tillägget The Original Memphis Recordings).

Årets låt 11: Florence + The Machine – Hunger.

Årets låt 12: Ashley McBryde – A Little Dive Bar in Dahlonega.

Årets låt 13: Parquet Courts – Wide Awake. Disco i ditt öra.

Årets tv-serie 1: Billions. Disco i ditt öga.

Bob Odenkirk i Better Call Saul.

Better Call Saul fortsatte att ge oss tv-seriegodis i långsamt tempo i en fjärde säsong.

Årets tv-serie 2: Better Call Saul.

Årets album: Lykke Li – so sad so sexy. Det är sällan sant när kritiker skriver att ”varenda låt skulle kunna ges ut som singel”, och det stämmer väl inte riktigt här heller, men fan nästan.

Årets låt 14: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – You Worry Me.

Årets dokumentär 1: Won’t You Be My Neighbor? om barnprogramstjärnan Fred Rogers.

Årets dokumentär 2: Three Identical Strangers. Otrolig premiss – tre trillingar som skildes åt vid födseln och inte har varit medvetna om varandras existens återförenas – som förvaltas på bästa tänkbara sätt.

Årets låt 15: Courtney Barnett – Charity.

Årets internationella Youtube-compilation: Alla gånger Lady Gaga kör sägningen ”There can be a hundred people in the room…” i marknadsföringsarbetet inför vattendelarfilmen A Star is Born.

Årets svenska Youtube-compilation: Alla gånger folk tackar nej till kaffe i tv-serien Rederiet.

Vi hörs på andra sidan!

Andreas Granqvist och Donald Glover illustrerade av Lars Rehnberg.

Illustration: Lars Rehnberg.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-08 16:44