Efter att ha umgåtts med ett sexårigt barn en halv lördag eller så kan vi sluta oss till två olika saker som i framtiden eventuellt bör undvikas om vi inte ska deklareras persona non grata i sexåringens omedelbara omgivning i fortsättningen:
1. Om sexåringen ifråga blivit lovad ”en överraskning” av sin mamma på söndagen, och därför är mycket exalterad och ägnar hela lördagen åt att gissa vad det kan vara, och du till slut tröttnar på det. Då kan det vara bra att inte säga ”det är en hund”. Eftersom sexåringen då faktiskt kan tro att det ÄR en hund. Efter att ha blivit ganska bryskt tillrättavisad av sexåringens mamma angående det inte helt genomtänkta i din kommentar kan det vara bra att inte omedelbart försöka rätta till situationen genom att ändra din story till ”äh, jag skojade bara. Du ska få en ponny.” Efter att sexåringen då tittat mycket överraskat på dig med öppen mun ganska länge kan det vidare vara toppen att inte tillägga ”du vet, vi tänkte ge dig en hund först, men vi tänkte att det är bättre med en ponny för när du har tröttnat på att ha husdjur om två veckor så kan vi i alla fall göra pålägg av den.” Efter att sexåringens mamma då IGEN påpekat det olämpliga i din verbala kontakt med det här barnet över huvud taget kan det vara bra att INTE då slänga ur dig ”äh, jag skämtar bara. Ni ska till Gröna Lund.”.
Eftersom de ska det.
2. Om du och sexåringen av en serie omständigheter lite för röriga för att redogöra för här senare under dagen befinner er i ett mycket gammalt flerfamiljshus i Stockholms innerstad, som har den där typen av 75 år gamla hissar med gallergrind och trälister som gnisslar när den rör sig, och sexåringen ifråga vägrar åka i den eftersom hans mamma sagt att ”såna där gamla hissar fastnar jätteofta”. Då kan det vara bra att försöka muntra upp honom och avdramatisera det hela.
Det är däremot inte helt och hållet säkert att ”men nu får du fan skärpa dig! Nya hissar fastnar PRECIS lika ofta som de här gamla jävlarna!” är exakt det mest effektiva sättet att göra det på.
