Så mycket bryr sig spelarna egentligen om matchbetyget – läs ett kapitel ur Olof Lundhs nya bok

Texten är ett utdrag ur Olof Lundhs nya bok ”Landslaget enligt Lundh” (Bazar Förlag). I butik 23 september.

För en gångs skull hade Expressen bokat in mig i business class – välkommet med tanke på längden på flygturen som väntade. Jag skulle åka från Seoul, där jag bevakat träningsmatchen Sydkorea–Sverige, till Frankfurt för vidare transport mot Stockholm. Jag var dessutom sliten efter att ha gjort intervjuer och research och sedan hällt ur mig en krönika och en rad nyhetsartiklar, och dessutom som ensam utsänd satt betyg på alla svenska spelare som var inne på plan minst 30 minuter.

Dessutom hade jag för första gången i min karriär även gjort tv-intervjuer, då nystartade tv-kanalen Sport-Expressen sände träningsmatchen. Jag hade precis sjunkit ner i sätet när jag fick sällskap. Bredvid mig satte sig Fredrik Risp, landslagets mittback, vars insats jag bedömt på följande vis:

Fredrik Risp, 1 geting
24 år, försvarare, Genclerbirligi
(Turkiet). 3 A/0 mål.

”Såg tagen ut och var passiv vid 0–1 och missade vid 1–2. Blixtrade till med några precisa glidtacklingar (ut 60).”

Risp var ensam om att bli underkänd i 2–2-matchen, som dominerades rejält av Sydkorea. Högst betyg, fyra getingar, hade jag gett till Johan Elmander. Därefter treor till Markus Rosenberg, Teddy Lucic, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth och Mikael Dorsin. Det blev lite stelt under flygresan. Fredrik Risp hade koll på betyget. För även om många spelare inte vill ge sken av att de läser tidningar så når informationen alltid dem på något sätt.

Som när Daniel Andersson en gång sa till min kollega Hans Linné: ”Min mormor säger att du är med i en jury som inte vill att jag ska åka till VM i Japan.” Då hade Linné, Mats Olsson och jag tagit ut vår önskade VM-trupp i Expressen, där vi jobbade, och petat Andersson. Han blev inte heller uttagen i den riktiga VM-truppen.

LÄS OCKSÅ: Olof Lundh: ”Landslagschefen sa till mig att spelare hatar mig och att jag borde sluta”

I efterhand har både jag och Risp, som numera är fotbollsagent, skrattat åt situationen på flyget mellan Sydkorea och Tyskland. Under resan berörde vi aldrig betyget utan bytte bara några artiga fraser. Sedan hade jag inget emot att sjunka in i behaglig sömn. Det blev lite stelare på flyget från Tyskland till Stockholm då vi erbjöds Expressen.

Det är givetvis ett nästintill omöjligt uppdrag att ensam hålla koll på elva spelare plus avbytare under 90 minuter. På större matcher är man ofta fler reportrar, som då kan dela upp bevakningsansvaret för olika lagdelar. Då blir pricksäkerheten bättre och motiveringarna fylligare. Jag tror också att det var bättre kvalitet på betygen när de inte skulle publiceras på nätet tätt efter slutsignalen som i dag.

Då kunde man sitta och resonera om både betyg och skrivna motiveringar. Självklart är det mycket vi reportrar inte vet om taktiska direktiv, fysisk status och andra faktorer som spelar roll för prestationen på planen. Lika givet är det att ögonen går mot tongivande och bollhållande spelare än en högerback som för dagen beordrats att koncentrera sig på defensiven.

Varför då sätta betyg? Det uppenbara svaret är att det intresserar läsare. Många vill se betygen och kanske bryta av det mot hur de själva upplevde matchen. Sedan har jag genom åren insett att även utbildade tränare och erfarna spelare kan se olika på insatser som andra spelare gör på plan. Hasse Backe är definitivt inte alltid överens med en del av de gamla spelarna som är experter när vi följer matcher. De ser ofta olika på spelare. Alexander Axén gav hård kritik till Marcus Berg där han fick mothugg av anfallaren men Muamer Tankovic köpte den kritik han fick av den förre tränaren.

Apropå betyg har jag pratat mycket med Pontus Kåmark, som var på TV4 tidigare, och han bara suckade över dem och menade att ytterbackar sällan fick mer än två om det inte var en grov miss som gav underkänt. Istället fick offensiva spelare gärna några snäpp upp trots att de kanske inte slet, enligt den förre landslagsspelaren. Man kan tro att spelare borde kunna strunta i betyg satta under de förutsättningarna, men så är det verkligen inte.

Patrik Andersson fick en överkorsad geting av Expressen efter VM-premiären 1994 mot Kamerun (”En katastrofal VM-debut […] Janne Erikssons skada är nu rent ödesdiger”) och bojkottade tidningen under någon match efter det. Och Klas Ingesson, med getingsnittet 1,33 på de tre gruppspelsmatcherna 1994, har vittnat om att hans självförtroende skulle ha trillat rakt ner i botten om det inte hade varit för den uppmuntran han fick av förbundskapten Tommy Svensson och rumskamraten Anders Limpar.

Under EM 2000 bodde det svenska landslaget utanför Eindhoven och hade beställt svenska tidningar till spelarhotellet i Oisterwijk. Efter Sveriges svaga 0–0-match mot Turkiet, som utsågs till mästerskapets sämsta av många internationella medier, fick flera spelare dåliga betyg. Framför allt Gary Sundgren blev sågad och allt gick att läsa i tidningarna på spelarhotellet.

Ytterbacken blev tydligt påverkad av betygen. Förbundskaptenerna lät honom slippa möta medierna under resten av EM och de satte sig dessutom i ett enskilt möte med Sundgren för att med en videobandspelares hjälp bevisa att han inte alls hade gjort bort sig. Sågningarna av Sverige under EM 2000 (två förluster och ett kryss) ledde till att landslaget slutade beställa svenska tidningar till spelarhotellet under mästerskapen. Men det ”skyddet” försvann inom bara ett par år, genom internet.

När Sverige föll borta mot Ungern i EM-kvalet 2011 fick Oscar Wendt hård kritik och Aftonbladets Erik Niva klassade ytterbackens insats som den sämsta i landslaget under 2000-talet. Omdömet väckte många reaktioner, och väldigt många höll inte med.

”Min motfråga har alltid varit: ´Okej, vilken är det annars då?´ Och då har jag aldrig fått ett hållbart motargument”, sa Niva i min podcast 2016. ”Sen finns ju den andra tesen, att man inte kan skriva så om en enskild spelare, hänga ut en spelare på det sättet. Det har jag mycket svårare att förhålla mig till. Jag har brottats med det där och diskuterat med alla möjliga från Erik Hamrén till Lasse Lagerbäck. Hamrén tyckte att det var helt oacceptabelt medan Lasse Lagerbäck tycker att så måste man kunna skriva, för det är ett omdöme om en landslagsspelares prestation och har ingenting med hans person eller något i den stilen att göra.”

Oscar Wendt blev vid nästa match placerad på läktaren av Hamrén och förklarade när jag träffade honom 2016 att det var tuffare än ett dåligt betyg: ”Jag har gjort dåliga matcher innan och efter, så jag reagerade inte mer på den matchen än vad jag har gjort på andra som inte gått min väg. Det är ju tusen gånger värre att bli petad ur laget och upp på läktaren än att… med all respekt för alla journalister, men att en journalist säger att man är världens sämsta spelare… vad som är jobbigast av de två sakerna är kanske inte så svårt att lista ut.”

Att ett betyg i en tidning ändå kan sitta i länge visade sig när jag gjorde en intervju med Mikael Dorsin 2015. Ytterbacken från Djurgården och Rosenborg hade inte glömt att jag gav honom underkänt elva år tidigare i en segermatch mot Skottland.

Så här skrev jag i Expressen:

Mikael Dorsin 1 geting
23 år, back, Rosenborg
(Norge), 7 A/0 mål

”Problem med tempot. Slarvade med bollen. En direkt säkerhetsrisk, även om det blev aningen bättre i andra.”

Efter intervjun tog han upp betyget. Jag tyckte det var så intressant att jag drog igång podcastmicken igen och därför vet jag exakt vad han sa: ”Vi spelade borta i Edinburgh och vi vann med 4–1 och jag tyckte själv att jag gjorde en hyfsad insats. Jag fick också höga betyg av bland annat Aftonbladet. Efter matchen så pratade jag med David Moyes som var mycket nöjd med min insats och ville ha mig till Everton. Men så slår jag upp Expressen dagen efter och där har Olof Lundh gett mig en geting. En geting! Det sämsta man kan få förutom en överstruken geting. Då hade vi precis slagit Skottland på bortaplan med 4–1. Den har legat och gnagt hos mig sedan dess.”

Samtidigt kom Dorsin inte ihåg att han i matchen mot Sydkorea borta något år senare, då Fredrik Risp blev underkänd, fick berömmande ord av mig. Kritik fastnar lättare än beröm. För självklart beröms det också. Klassikern är när Glenn Hysén fick sex getingar av Expressen för insatsen på Wembley 1988 där han i det närmaste ensam spelade 0–0 mot England. Då satte man rubriken: ”Bättre än världsklass – då räcker inte getingarna till för dig, Glenn”

Även Tomas Brolin fick sex getingar efter segern i VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994. I Aftonbladet delar man ut plus och när Zlatan Ibrahimovic tog Sverige till EM 2016 via två mål i Köpenhamn så fick han fem plus, vilket var sjunde gången för honom. Därmed blev han ensam på topp, bakom skuggar Tomas Brolin och Fredrik Ljungberg som fått fem plus var sex gånger.

Kanske är det också så att vissa spelare och spelartyper har lättare att få höga betyg? Tobias Linderoth kunde göra allt rätt men det hjälpte knappast. Den enda gången jag medvetet varit med om att dela ut högre betyg än vad vi tyckte att en spelare förtjänade var när Zlatan Ibrahimovic fick tre getingar efter ett EM-genrep mot Finland 2004. Sverige vann med 3–1 och en 22-årig Zlatan stod förvisso för två assist, men var svag i övrigt. I motiveringen var vi kritiska och skrev om nonchalans i avsluten och att han inte passade bollen. I diskussionen om betyg övertygade en kollega oss utsända att ge Zlatan tre getingar och sa lite skämtsamt: ”Den [extra] getingen kommer vi att ha nytta av längre fram.”

Vi gick med på det. Vilket naturligtvis var fel av oss, men jag tror och hoppas att det knappast fanns någon större nytta att hämta i den getingen. Sedan fattar jag att det går att diskutera betyg och det är väl också skälet till att vi fortsätter med dem.