Robert Gustafsson: ”GW är underbar, det är så man vill bli”

Den första säsongen av Det som göms i snö slog kanske inte ner som en bomb, snarare ett eftertänksamt: ja-a, det här var ju faktiskt rätt bra. För ganska snabbt märkte man som tittare att Det som göms i snö ville ta saker i sin egen takt och på det sättet blåsa nytt liv i den svenska krim- och deckarvärlden.

Långsamt men för den delen inte alls långtråkigt spelar Det som göms i snö på andra spänningssträngar än de som innefattar snabb action, och det var det som lockade Robert Gustafsson att faktiskt gå med på att göra en krimserie.

– Grundförutsättningen för första säsongen var Leifs GW:s idé om att göra en kriminalhistoria som inte var som alla andra svenska krim-serier som exporterats över hela världen. Han tog exemplet med den pensionerade polismannen som lämnar in ett tjänstevapen som han inte använt en enda gång under hela sin karriär. Spänningen och dramatiken (i Det som göms i snö) sitter varken i avtryckaren eller biljakten, utan i huvudet och i hjärtat. Att lägga fokus på det intellektuella i polisarbetet var målet med serien, säger Robert Gustafsson som i serien spelar Kalla fall-gruppens ledare Peter Wendel.

Det är tydligt att serien försöker hålla sig nära någon slags verklighet och den hållningen tar sin början i inspirationen från verkliga fall. Första säsongen byggde på en idé av Leif GW Persson som till stor del grundades på fallet Quick och det rättsliga haveri som omgärdade fallet. Den andra säsongen bygger även den på en grundidé av GW men denna gång är det bland annat historien om den våldtäktsdömda tidigare polischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg som stått för inspirationen.

I Det som göms i snö är det Samuel Fröler som spelar den hale polischefen med det mörka dubbellivet, ett mörker som tar sig in i både Peter Wendels privata och professionella liv. I säsong två återkommer även historien om Peter Wendels brors mystiska död, som ligger som en illavarslande röd tråd genom båda säsongerna.

Peter har helt enkelt mycket skit som händer i sitt redan depressionstyngda liv. En tung ryggsäck som återspeglas i Gustafssons ibland apatiskt tysta karaktärs interagerande. Det och en del annat diskuterades när Café tog ett snack med huvudrollsinnehavaren på en pressträff inför andra säsongens premiär. Häng med!

Inför förra säsongen sa du att du aldrig varit lika överens med en upphovsperson som med GW, gäller samma sak nu?

– Ja det var ju det som liksom fick mig vända på det här, att han ville göra nånting som stod ut i en bransch som var helt utsliten då när vi gjorde första säsongen. Det som skickades ut innan var ju som på löpande band-princip: ett par skor där, kommer på en tanke där, en biljakt där och någon som är fast i en källare blir räddad och sen är det slut. De följer samma mönster och att komma bort från det då, det var det som fick mig. Sen visste man inte hur det skulle funka men det visade sig vara vad folk ville ha, vad de hade längtat efter.

Vad var det då folket ville ha i en kriminalserie?

– Att det är karaktärsbaserat helt enkelt. Att man vågar stanna kvar hos karaktärerna och följa dem, mer än att slaviskt följa fallet. Att våga vara kvar i det inre polisarbetet, tankearbetet och det personliga också. I krimserier är ju folk annars jättesmarta och liksom ”men vänta nu hade inte han en vänstersko på?”. Så är det ju sällan, utan det är ju en jävla massa tankearbete. Att hela den där tankeprocessen sker i realtid visar att poliser inte är supermänniskor, utan vanliga människor som har för jobb att lösa brott. Just den här realtidskänslan gör också att det blir så jävla mycket otäckare sen, när det känns så verkligt.

Hur har det här tagits vidare i säsong två?

– I säsong två känns det som att vi håller oss inom ramarna för vad vi hade som ambition och vi lyckas förädla det tycker jag. Det är många scener som jag tycker är helt magiska faktiskt i sitt nytänkande och sin surrealism. Framförallt det här med att vi fick lite, lite mer tid till att lägga på regin så att det blev bättre hela tiden. Jag tycker det märks, det är väldigt bra spelat av alla inblandade.

På tal om tid, din karaktär tar ju sin tid och säger ibland inget alls utan svarar med en tom blick, finns det för lite tid för talande blickar i dagens tv-värld?

– Det görs jättemycket serier idag och det är snyggt filmat, bra stories och så där men just när det kommer till skådespeleriet så kommer det aldrig riktigt upp i den där nivån riktigt. Det har ju med regin att göra, att det inte riktigt finns tid att… regissören måste släppa scenen innan det ens hinder hända någonting. Den här naturalistiska grejen du pratar om, den stryker ju väldigt mycket tid. För i verkligheten pratar man ju egentligen inte så mycket. Ibland svarar man bara med en blick eller axelryckning och ibland är man bara tyst. Det finns en tendens att man skriver repliker i onödan. Det som är fördelen med film och tv är ju att där kan man berätta saker genom att inte tala. Det har vi utvecklat och renodlat, det gör ju också att det känns mer äkta och engagerande.

Du belönades med en kristall för rollen som Peter Wendel efter första säsongen och har genom andra roller nu skaffat dig ett rykte som mycket mer än ”Sveriges roligaste man”. Hur ser det ut med framtiden, har du någon drömroll?

– Det finns säkert, jag kan bara inte säga vad det är. Nu är jag i den åldern att jag äntligen kan göra Kung Lear på teatern, gubbrollerna helt enkelt, utan att göra parodi. Det känns väldigt skönt att jag nu kan spela morfar till och med.

Du har inga problem med att bli äldre alltså?

– Jag älskar att bli äldre, jag har alltid haft svårt för valpighet, ungdom, ivrighet och sånt där. Nu får jag äntligen vara den där gubben. Jag älskar ju GW. Han går omkring och pekar med sin käpp, talar om vad som är rätt, vad som är fel och att ingenting är rätt och fel, snarare att det är gråskala på allting. Det tycker jag är underbart, det är så man vill bli.

På tal om gubbar, snart dyker du även upp som den påstådda Palmemördaren Stig Engström i Den osannolika mördaren. Vad fick dig att hoppa på den serien?

– Ja just det. Det är samma sak där med en historia med en massa fakta och frågetecken, framförallt är det att han är så intressant som person och människa. Att lyckas gäcka polisen så länge att det omöjligt kan vara så att han inte är inblandad på något sätt. På vilket sätt, om han tryckte av eller inte, kan inte vi påstå med den här serien. Vi påstår bara att om Palmegruppen har rätt, då har det gått till så här. Det är det enda vi kan säga. Det var ju nästan ofrånkomligt för mig, alltså att jag inte kunde säga nej till att verkligen dyka in i det och få fler svar och verkligen förstå.

Då måste jag ändå fråga, hade Palmegruppen rätt?

– Hade du frågat mig under inspelningen när jag sitter med mask på mig och i hans kläder, då hade jag svarat ja. Men när jag tar av mig masken kan jag inte säga det. Man tror på det man gör medan man gör det, men det är ju inte därför vi gjorde serien. Det var ju för att det är så intressant helt enkelt och så angeläget, för alla.

Det som göms i snö finns att streama på Viaplay.