Från Hilton Amsterdam till Sunset Marquis – här är rock’n’roll-historiens mest legendariska hotell

John Lennon och Yoko Ono i Amsterdam

Har du alltid drömt om att kasta ut tv:n genom fönstret, åka motorcykel genom lobbyn och spy i poolen? Bryt upp låset till minibaren och häng med till rock’n’roll-historiens mest legendariska hotell där Keith Richards, Debbie Harry och Robert Plant härjade under de gyllene dagarna.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Getty Images  |  Publicerad 2022-06-02 12:47  |  Lästid: 7 minuter

1. Hilton Amsterdam

John Lennon och Yoko Ono i Amsterdam
John Lennon och Yoko Ono på avdragsgill bröllopsresa.

När John Lennon och Yoko Ono skulle gänga sig under tork­tumlar­­året 1969 så visste paret att bröllopet skulle bevakas av varje tidning på jordklotet. Paret bestämde sig för att använda tillfället till att framföra sitt budskap om världsfred. Lennon och Yoko bjöd in världspressen till rum 702 på Hilton Amsterdam. Med tanke på parets avantgardistiska sinne och omslaget till albumet Two virgins, där man stått i bara mässingen, så förväntade sig vissa reportrar att paret skulle ha sex framför kamerorna. I stället låg man i var sin vit pyjamas och höll upp plakat som uppmuntrade till fred. Den stillsamma protesten föll väl ut och flyttade ett par månader senare till Kanada. På Queen Elizabeth Hotel bjöd paret in motkultursfigurer som Timothy Leary och Allen Ginsberg till sängen och avslutade protesterna med att spela in Give peace a chance tillsammans med sina gäster. De följande månaderna spelade Lennon in Abbey road, bildade Plastic Ono Band, hoppade av Beatles och lämnade tillbaka medaljen han fått av drottningen med motiveringen att det var en protest mot Storbritanniens inblandning i det nigerianska inbördeskriget, Vietnamkriget och att hans singel Cold turkey gick så dåligt på topplistorna. Under årets sista dagar kunde människor över hela världen läsa ett budskap upptryckt på enorma reklamskyltar: ”WAR IS OVER! If You Want It – Happy Christmas From John and Yoko”.

2. Tropicana Motel, Los Angeles

”Det finns en njurformad pool på innergården. På terrassen står rostiga metallbord, solstolar, palmer och bananträd: som en sliten Raymond Chandler-scen från 50-talet. Man förväntar sig att hitta en död man flytande i poolen en morgon.” Orden är den legendariske beatförfattaren William S. Burroughs. Han brukade sitta någorlunda stillsamt i en solstol vid poolen samtidigt som rockhistoriens största hellraisers brände hjärnceller som om det inte fanns någon morgondag. Vilket det heller inte fanns. Medan många andra hotell på listan var till för långhåriga arenarockare med bankkonton lika stora som frisyrer och gitarrsolon så var Tropicana Motel en bedagad budgetlösning för punkgenerationen. Missfärgade ryamattor, smutsiga handdukar och trasiga vatten­ledningar var inget problem för rockstjärnor på visit som behövde någonstans att sova. (Om man inte hade råd med nio dollar för ett rum så kunde man som ung musiker parkera på baksidan av hotellet och sova i sin bil.) Inne i den plastiga djungeln på hotellet spårade det med jämna mellanrum ur med orgier, överdoser och skilsmässor som följd. Men allt som oftast satt Iggy Pop, New York Dolls, Ramones och Debbie Harry och kisade i solen, trötta efter gårdagens spelning. Här spelade Andy Warhol in Heat, Jim Morrison hyrde ett rum i tre år och Tom Waits bodde på hotellet i fyra år. Men säg det som varar för evigt. Till och med Tom Waits kände att något slags sanitär gräns började passeras när hotellets anställda målade poolen svart för att slippa städa den varje dag. I dag är det tropiska punknästet ett kedje­hotell av allra mest medelmåttiga sort. 

3. La Mamounia, Marrakech

Tanken var att hitta hitta en liknande plats som Beatles hade hittat i Indien. I stället höll resan mot Nordafrika på att bli slutet för The Rolling Stones. Marocko var vid den här tiden en kokande kopp mynta-te, spetsad med några droppar färgstark LSD: författare som Jean Genet och William S. Burroughs skrev i Tangier, Yves Saint Laurent gjorde Marrakech till sin musa och Jimi Hendrix besökte Essouria (och sägs i dag vara far till en stor del av stadens vuxna befolkning). Här fanns också oändliga mängder cannabis, vilket bör ha haft något att göra med varför Rolling Stones (på flykt från just ett drogåtal) satte sikte mot landet under the summer of love. 1967 satte sig Keith Richards, Brian Jones och flickvännen Anita Pallenberg i Keiths isblå Bentley i Paris och började rulla söderut. Den allt mer oberäknelige Brian Jones var fastfjättrad i ett urspårat drogberoende och fick dagen efter uppsöka sjukhus innan de hunnit ut ur landet. Keith och Anita åkte vidare och hann bli tillsammans innan Bentleyn hade rullat in i Marocko. Bilderna som den legendariske fotografen Cecil Beaton tog på bandet i närheten av hotell Es Saadi är klassiska, men om du ska följa de glimrande tvillingarna i fotspåren så är Mick och Keiths favorit sedan länge det pampiga La Mamounia. Hit åkte Churchill för att måla, de Gaulle för att sova i en specialltillverkad säng som skulle inhysa hans imponerande kroppshydda, och det sägs att Alfred Hitchcock inspirerades av fåglarna utanför hotellfönstret till, ja, Fåglarna

4. Chelsea Hotel, New York

Hotellet på 222 West 23rd Street behöver egentligen ingen närmare presentation. Efter andra världskrigets slut blev hotellet populärt hos konstnärer som Jackson Pollock och Willem de Kooning efter att lyxhotellets priser dykt. Att räkna upp alla som har bott här är omöjligt. Men en kort sammanfattning av allt fördärv som skett på hotellet följer: Arthur Miller flyttade in på rum 614 efter skilsmässan från Marilyn Monroe, Bob Dylan skrev Sad eyed lady of the Lowlands på rum 211, Leonard Cohen och Janis Joplin låg med varandra på rum 424 (efter att Cohen påstått att han var Kris Kristofferson). Det var här Arthur C. Clarke skrev 2001: A space odyssey och Andy Warhol filmade Chelsea girls. Patti Smith och Robert Mapplethorpe delade rum, Jack Kerouac och Gore Vidal låg med varandra efter en blöt barrunda. Det är också en plats för bottenlöst mörker: Här drack Dylan Thomas ihjäl sig, här mördade Sid Vicious Nancy Spungen. Ansvarig för allt detta var Stanley Bard. En man vars dåliga omdöme endast överträffades av hans gäst­frihet: Hotellet var en levande organism, ett mikrokosmos med speed i blodomloppet, där poeter, författare, konstnärer och musiker bjöds in för att bo och göra konst. Eller lite vad som helst: Dansaren Katharine Dunham smugglade in två lejon på rummet för att göra repetitionerna inför en show mer realistiska. Viva, en av ”Warhols superstars”, tyckte att hennes rum var för litet och slog ner väggen till rummet intill med en hammare. Kompositören George Kleinsinger importerade tre meter höga träd från Madagaskar för att förvandla sitt rum till en djungel, något som skulle göra livet trevligare för apan och ormen som han bodde med. 

5. Chateau Marmont, Los Angeles

Chateau Marmont är Los Angeles. Inte det Los Angeles som joggar, yogar och äter plocksallad på Whole Foods, utan det mörka, mystiska Los Angeles. Det är Raymond Chandlers noir, Kenneth Angers svarta magi och David Lynchs surrealism som genomsyrar hotellets magi. (Det ryktas följaktligen självklart om att det spökar på hotellet.) Den skruvade och drömlika energin har Lana Del Rey ägnat en karriär åt att tonsätta, James Ellroy förlägger sina hårdkokta deckare dit och Sofia Coppola skrev ett enda långt kärleksbrev till hotellet med filmen Somewhere. Efter John Belushis överdos 1982 blev Chateau Marmont Hollywoods mörka hjärta. Komikerns sorgliga slut innebar att hotellet blev en initiationsrit för självdestruktiva kändisar. Unga skådisar som Robert Downey Jr. och John Cusack började hänga där för att visa att de var bad boys, både funkmusikern Rick James och konstnären Jean-Michel Basquiat ville hyra Belushis bungalow – Rick James tog till och med en överdos i samma rum. Det är helt enkelt svårt att separera mörkret från hotellet. Sharon Tate blev gravid med Roman Polanski på hotellet, men flyttade till 10050 Cielo Drive i Benedict Canyon för att ge barnet ett ordentligt hem. F. Scott Fitzgerald haltade till sitt rum efter att ha fått en hjärtattack på ett apotek på andra sidan gatan, modefotografen Helmut Newton bodde permanent på hotellet tills ett hjärtfel fick honom att krascha in i hotellets uppfart. Marvin Gaye dog med 15 000 dollar i skulder till hotellet. Chateau Marmont har fler hemligheter än det ens går att drömma fram, och efter över 90 år är hotellet fortfarande Hollywoods Babylon.

6. Sunset Marquis, Los Angeles

Den legendariske rockfotografen Bob Rouen följde The Clash på deras första amerikans­ka turné. De storögda britterna hade lovat sig själva att leva ut varje dröm som det förlovade landet i väst hade erbjudit rock’n’roll-historien. De odlade polisonger, smetade brylkräm i håret och åkte Cadillac. När bandet anlände till hotellet släppte Mick Jones väskorna på golvet, lyfte händerna mot skyn och utropade: ”Honey, I’m home!” Sunset Marquis är gömt på en återvändsgränd och har en lite undanskymd position jämfört med kollegor som Chateau Marmont och Hyatt House. Det sades vara perfekt för new yorkers som helst hade sluppit att befinna sig i Los Angeles. Hotellet har också erbjudit ett lite mer skyddat och lyxigt alternativ för brittiska band som rynkade på näsan när Chateau Marmont och Hyatt House var fullt av dreglande amerikanska rockstjärnor. Ända sedan 60-talets slut har stök och fest varit konstant. Dave Gahan höll på att bli galen på att Whitney Houstons röstövningar i rummet intill störde hans nattsömn (han rökte också så mycket gräs att han vid åsynen av Gene Hackman blev övertygad om att skådespelaren förföljde honom). På bottenvåningen ligger numera en skivstudio där Aerosmith, ZZ Top och Jeff Beck har spelat in. Studioägaren är son till Jerry Lieber som bland annat skrivit Hound dog, Jailhouse rock och Stand by me. Han menar att Sunset Marquis är hotellet som Eagles besjöng i Hotel California. Den titeln finns det fler hotell som slåss om, men om man ska sammanfatta hotellets charm så är det kanske bästa exemplet när området drabbades av en jordbävning någon gång på 90-talet och man mitt i havet av skärrade gäster kunde hitta en solig Keith Richards med en whiskeyflaska i handen som hällde upp shots till hotellets gäster.

7. Hyatt House, Los Angeles

Kanske är det slut­giltiga rock’n’roll-­hotellet Andaz West Hollywood, förut kallat Continental Hyatt House, men för de flesta känt som the riot house. Det var western­stjärnan och sångaren Gene Autry som öppnade hotellet på Sunset Strip 1963. Whisky A Go Go hade inte öppnat än, de få musikklubbarna i närheten var jazzklubbar och fik. Vid slutet av 60-talet hade hotellet förvandlats, och klientelet likaså. Här föddes de första och slutgiltiga rock’n’roll-­klichéerna. Det var här som Robert Plant utropade att han var en gyllene gud, John Bonham åkte motorcykel nedför korridorerna samtidigt som de andra medlemmarna förberedde ytterligare ett skumparty. Jim Morrison hängde från balkongen. Det var här som Keith Richards och Keith Moon kastade ut tv-apparater genom fönstret. Hotellet har sett så många klichéer att det inte är konstigt att Spinal Tap blev intervjuade vid hotellets pool i This is Spinal Tap

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2022-06-02 12:47