I mitten av 90-talet traskade manusförfattaren David Chase in på HBO:s huvudkontor med en hisspitch till en serie som skulle komma att förändra tv-mediet i grunden. Men det visste man förstås inte då. Tvärtom kan mottagandet snarare beskrivas som ”försiktigt positivt”.
Huvudkaraktären: en fetlagd maffiaboss från New Jersey med medelåldersångest och aggressionsproblem, oförglömligt tolkad av den framlidne James Gandolfini, och en handling med fokus på dysfunktionell familjedynamik inspirerad av manusförfattarens egen uppväxt.
Att Sopranos stod för något nytt stod klart tidigt, men så avskydde Chase också allt som tidigare visats på tv (bortsett från de två första säsongerna av Twin Peaks). En inställning till branschen som även kom att avspeglas på
Chases egen karriär, som knappast var något att skryta med, trots dryga 20 år som tv-makare.
En av anledningarna till hans generella missnöje var den rådande uppfattningen om att tv-tittarna inte skulle uppskatta en serie om inte handlingen drevs framåt av en genomsympatisk huvudkaraktär. En fördom som Tony Soprano snart skulle motbevisa.
Betalkanalen HBO var Chases sista chans till upprättelse, och det mångfaldigt refuserade manuset till pilotavsnittet fick till slut grönt ljus, även om ingen av de inblandade verkade tro på en fortsättning. Sopranos blev såväl en tittar- som en
kritikersuccé och förvandlade HBO till USA:s hetaste tv-bolag över en natt. En särställning som de i mångt och mycket har behållit sedan dess.
Under sina efterföljande sex säsonger skulle Sopranos komma att Emmy-nomineras osannolika 111 gånger, och serien står sig fortfarande. Sopranos blev startskottet för tv-seriernas guldålder – ett mer karaktärsdrivet, samhällskommenterande berättande fyllt av antihjältar och svart humor – som vi skördar frukterna av än i dag. Och den slutgiltiga bekräftelsen på David Chase tes att även en neurotisk maffiaboss med blod på händerna kan bli folkkär.