Så verklighetstrogna är scenerna i ”The Queen’s Gambit” – schackexperten reder (mer än väl) ut

The Queen's Gambit

Netflix nya minidramaserie ”The Queen's Gambit” är en av årets hittills bästa tv-serier. Men hur realistiska är egentligen seriens många schackscener? Café tog hjälp av schackexperten Ingemar Falk, som granskat serien till minsta beståndsdel.

Joakim Almén | Foto: Netflix  |  Publicerad 2020-11-02 15:44  |  Lästid: 6 minuter

En av de största seriesnackisarna just nu är Netflix schackdrama The Queen’s Gambit om underbarnet Beth Harmon, som i en källare på barnhemmet hon växer upp i lär sig spela schack mot vaktmästaren. Fonden för serien är huvudkaraktären Beth Harmon (utmärkt porträtterad av Anya Taylor-Joy) och hennes väg till berömmelse inom den kraftigt mansdominerade sporten schack.

Seriens sju avsnitt bjuder på ett synnerligen välskrivet drama som behandlar ämnen som missbruk (Beth kämpar med ett alkohol- och lugnande tabletter-beroende) och feminism under 60-talets USA. Men framförallt handlar serien om schack, schack och åter schack. (Vem hade kunnat tro att schack kunde kännas så spännande i tv-serieform?) Men hur mycket tummar egentligen produktionen på schackverkligheten för ett dramatiserande syfte i The Queen’s Gambit?

Café hörde av sig till den inbitne schackexerten Ingemar Falk, till vardags webbredaktör på schack.se, som även agerat tävlingsledare för Sveriges största internationella turnering Rilton Cup, som redan hunnit se serien två gånger för att verkligen gå till botten i ämnet. Nedan följer en detaljerad genomgång av seriens schackscener av den älskvärde Ingemar Falk. OBS! Varning för spoilers.

Schackexperten Ingemar Falk. Lars OA Hedlund/Sveriges schackförbund

Vad tycker du om schackscenerna i serien?

– Jag har sett så mycket skräp vad gäller schackscener i filmer att jag faktiskt fick en en klump i magen när Beth Harmon första gången såg vaktmästaren Mr Shaibel sitta vid brädet i källaren i barnhemmet. Tänk om filmteamet gjort det allra vanligaste felet och vänt brädet fel? Det är ju som att spela fotboll med en ishockeypuck.

Så det var faktiskt det första jag tittade på – var brädet rättvänt så att den vita rutan var längst nere till höger där vitspelaren satt? Och Eureka! – allt satt perfekt! Om de hade gjort en miss redan där hade jag nog stängt av efter 20 minuter.

”Till 99 procent är ”The Queen's Gambit” korrekt.”

Det som sedan spelas upp genom serien är top notch. Du ska veta att schackälskarna nagelfar varenda schackscen – och visst, kämpar man så kan man se ett och annat fel. Vaktmästaren Shaibel råkar ställa upp springaren på fel ruta i ett klipp på en sekund. Ibland skriver inte spelarna protokoll direkt efter draget. Men till 99 % är det korrekt.

En del tittare kan tycka det är märkligt att Beth tittar upp i taket för att visualisera ett bräde – men det är faktiskt inte helt ovanligt. Det kan man ofta se på stora turneringar att schackmästare lyfter blicken från brädet, och vänder ögonen mot en vägg eller ett tak och visualiserar ställningen och räknar fram positioner. 

Hur realistiska är schackscenerna i serien?

– Ser man på ställningarna på schackbrädet så har det hämtats inspiration från klassiska partier. När du ser de kritiska ögonblicken i partierna, ja då har de också spelats av kända schackspelare i historien. Känslan blir ju att det nästan är dokumentärt.

(SPOILERVARNING UTFÄRDAS!) När Beth träffar på sin olyckliga kärlek D.L. Townes i Las Vegas 1966 och går med på att bli fotograferad för tidningen på hans hotellrum noterar hon brädet på sängen. Hon gör snabbt två-tre drag som om hon skulle ha sett ställningen innan. Och så är det ju. Ställningen hon ser är partiet från Gagra-turneringen 1953, alltså 13 år tidigare, mellan sovjetiske ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och hans landsman Efim Geller. Det här omnämns inte alls i dialogen men jag ler igenkännande. Det är hög nördfaktor på den scenen mitt bland all romantik!

Det vimlar av såna här historiska referenser från klassiska schackpartier i serien. Det är en godispåse för oss schackälskare. Jag vill också lyfta fram atmosfären – här skiner verkligen The Queen’s Gambit. Det nervösa väntandet före rondstart, tickande klockorna, träpjäser som slamrar, kaffetermosen som stör – och de trista gympasalarna i små turneringar.

Samtidigt är det kul att se hotellmiljöerna senare i serien. De allra flesta större schackturneringar spelas i hotellmiljö. Spellokalen är i något stort konferenssal och alla schackspelare bor på hotellet. Det finns många schackpar. Säkert har mycket kärlek uppstått på alla dessa turneringar på hotell ute i världen.

”I schack är det absolut förbjudet att prata till motståndaren under brinnande parti – men jag har förståelse att det används i serien för dramats skull.”

Vad gjorde produktionen bäst respektive sämst vad det gäller just diskussioner kring schack och spelscenerna?

– Schacktugget är ännu “nördigare” i verkligheten. I serien pratar de om huruvida schacköppningen damgambit är bra eller inte. Men i realiteten är snacket mycket mer detaljerat och ingående. Under en bärs handlar inte diskussionen om damgambit är bra eller inte, utan mer på nivån: 

“Jag har börjat titta mer på Harrwitz-varianten för att få styr på damgambiten men har inte bestämt mig om jag ska spela Td1 eller lång rockad i tionde draget. Vad tycker du – ska jag våga rockera?”. Ungefär så.

I schack är det absolut förbjudet att prata till motståndaren under brinnande parti – men jag har förståelse att det används i serien för dramats skull. Överhuvudtaget fångar filmteamet dialogerna bra. Snacket om schackdrag och om spelare sker naturligt. Det känns inte ansträngt.

I serien målas schacktävlingarna, speciellt i Europa, upp som stora events med väldigt stort allmänintresse och mycket publik. Var schack så stort under 60-talet?

– Schack har setts som fattigmanssport i USA. I tävlingar än i dag behöver deltagare ta med sig en egen schackklocka för att vara med på amerikanska öppna turneringar. Det finns en scen med den diskussionen när Beth Harmon ställer upp i sin första schackturnering. 

I Rilton Cup i Stockholm för något år sedan kom en äldre spelare från USA fram till mig och frågade var vi kunde förvara hans schackklockor. Varför det? undrade jag. “Jag har packat väskan full med bräden och pjäser och klockor för att kunna var med här i Rilton”, svarade han. Det var en obetalbar min jag fick tillbaka när jag sa att här i Sverige ordnar arrangörerna allt med bräden och klockor. Så visst, för amerikanska schackspelare känns Europa som en betydligt mer flärdfull arena att spela schack på.

En inblick i Sveriges största internationella schacktävling, Rilton Cup. På bilden på Scandic Continental i Stockholm. Foto: Lars OA Hedlund/Sveriges schackförbund

Tittaren får lära sig namnet och teorin bakom olika schackstrategier som sicilianskt försvar. Hur väl representerar det hur man faktiskt spelade schack under den aktuella tidsperioden?

– Sicilianskt försvar är schacköppningarnas Rolls-Royce – och har varit vansinnigt populärt i flera decennier, och även på 1960-talet. Alla världsmästarna från den tiden Tal, Petrosjan, Spasskij och Fischer spelade regelbundet sicilianskt. Öppningen borgar för öppna ställningar med attackmöjligheter för båda sidor, vilket har gjort den så populär i alla tider. Jag har en schackdatabas med 8 miljoner schackpartier som spelats i historien ända från 1600-talet. 2 miljoner av dessa partier har öppningsdragen för sicilianskt: 1.e4 c5.

Sugen på mer schack? Då är dokumentären ”Bobby Fischer Against the World” ett hett tips. Foto: Getty

Produktionen har tagit hjälp av den gamle sovjetiske stormästaren Garri Kasparov. Vad har hans medverkan betytt?

– Det är bara att gratulera produktionen. Det var ett kanondrag! Även den erfarne schackspelaren Bruce Pandolfini hade ett finger med i spelet. Filmteamet hade nog – med mycket möda – lyckats skapa hyfsade schackscener. Men de hade aldrig lyckats fånga schackatmosfären och snacket mellan spelarna utan hjälpen från Kasparov och Pandolfini.

Sen undrar jag om inte Kasparov själv varit med och tagit fram dialoger. Jag skrattade gott när schackpiraten Benny Watts dissade öppningen Caro-Kann med “En massa bönder, och inget hopp”.

En av Kasparovs värsta förluster i sin karriär kom just när han spelade Caro-Kann. Det var i det avgörande partiet mot IBM:s superdator Deep Blue 1997. Kasparov hade svarta pjäserna och valde just Caro-Kann. Han förlorade efter bara 19 drag. Jag kan nog tänka mig att Kasparov tycker att öppningen är skräp efter det. 

Stormästaren Garri Kasparov, som både vunnit VM och spelat mot schackdatorer under sin extremt framgångsrika karriär, är en av anledningarna till att ”The Queen's Gambit” håller sån hög nivå. Foto: Getty

Vilka är de viktigaste egenskaperna att ha när man spelar schack?

– Nerver av stål och en riktig vinnarskalle, skulle jag vilja säga. Då tänker jag på själva tävlingsdelen. Rent allmänt är det förstås bra att du har bra minne, lätt att se mönster – och tålamod. Det är som i verkliga livet – tänk efter innan du gör ditt drag.

Serien har fått stor uppmärksamhet på kort tid. Vad tror du serien betyder för schackspelandet i Sverige?

– 2020 har blivit ett märkligt år för schacket. När coronapandemin slog till mot världen var oron stor att schackverksamheten skulle få sig en rejäl smäll. Flera klubbspelare är till åren, och du sitter nära din motståndare i upp till 4-5 timmar.

Men då skedde onlineboomen. Schackspelandet flyttades till nätet, och stormästare började sända webb-TV på Twitch. Den största spelservern chess.com har 500 000 svenska medlemmar, och tittarsifforna för schacksändningar på Twitch har femdubblats. Och klubbspelarna möts nu i onlineligor. Så schackintresset i Sverige och världen har stigit kraftigt redan före The Queens’s Gambit som helt säkert kommer att locka ännu fler. Det intressanta med serien är att vi kan se nya grupper bli intresserade – inte bara äldre och barn utan även unga vuxna mellan 15–30 år.


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-11-03 14:51