Ross gillade att sitta i bar överkropp med sin Samsunglaptop i knät. För att få lite mer komfort i det sparsamt möblerade rummet hade han köpt en vit lädersoffa på en loppmarknad.
Huset i San Fransisco-stadsdelen Glen Park var som taget ur en sitcom om unga amerikaner mellan 20 och 30 som delar boende för att ha råd att leva i en het storstad.
Ross, inflyttad från Austin i Texas, avvek inte mycket från den bilden. Han var trevlig, social och precis som andra i sin generation föredrog han att hälsa på bekanta med en kram, inte ett handslag.
När Ross inte hängde i huset i bar överkropp drog han på sig en röd urtvättad collegetröja och tog med sig datorn till något café i närheten. Eller så följde han med en av tjejerna i huset till en park i närheten och rastade hennes två chihuahua-hundar.
På kvällarna tittade Ross och Alex, en av de andra hyresgästerna i huset, på King of the hill. Tv-serien, en satir om en stereotyp förortsfamilj från Texas, påminde Ross om hans egen uppväxt.
Visst avvek Ross lite från de andra i huset i Glen Park. Han fick ingen post, betalade hyran kontant och ägde ingen smartphone. ”Ibland känns det som att Ross gömmer sig för nån”, skämtade Alex med de andra.
Men att Ross Ulbricht ledde ett narkotikasyndikat från huset i Glen Park kunde ingen ana.
Ross Ulbricht föddes 1984 och växte upp i Texas. Han var begåvad och studerade till ingenjör med inriktning mot materialvetenskap. Men under slutet av tiden på i universitetet tappade Ulbricht intresse för sitt huvudämne.
Drömmen var att bli it-entreprenör. Det var inte bara pengarna som lockade, visionerna och det idealistiska skimmer som omgav techpionjärerna hade en stark dragningskraft på Ulbricht.
Under en kort period tog Ross över och drev med viss framgång Good Wagon Books, en sajt som sålde begagnade böcker. En januarinatt 2011 brakade verksamheten bokstavligen samman då de gigantiska hyllorna på lagret inte längre klarade att bära tyngden av böckerna.
I stället för att rensa upp i röran bestämde sig för Ross Ulbricht för att sjösätta en affärsidé han hade börjat skissa på i enskildhet.
Han kallade den Silk Road och det var kort och gott en handelsplats för droger.
Det var också en förlängning av den 27-årige Ulbrichts ideologiska drömmar. Han läste libertarianska ikoner som Ludwig von Mises och Ayn Rand och drömde om ett samhälle utan statlig inblandning.
För att i största möjliga mån undvika kontakt med staten placerades sajten på darknet och valutan som användes var bitcoin. På nätet tog sig Ulbricht namnet ”Dread Pirate Roberts” och blev med tiden själv en viktig ideolog i vissa kretsar. Silk Road var ett frihetsprojekt, menade ”Dread Pirate Roberts”.
”Sluta finansiera staten med dina skattepengar, utan rikta din produktiva förmåga till den svarta marknaden”, skrev han till användarna på Silk Road.
Darknet är internets mest mytomspunna plats – mörka skrymslen där allt är till salu. Droger, vapen, universitetsexamina eller till och med kontraktsmord. Allt ska gå att köpas där, sägs det.
Upphetsade rapporter gör ibland gällande att darknet utgör 90 procent av internet.
För att nå upp till sådana tal måste man räkna in alla delar av nätet som inte nås av sökmotorer som google.
Men intranätet på jobbet eller idrottsklubbens planbokningssystem är inte en del av darknet.
För att ringa in fenomenet så krävs ett smalare perspektiv. Då landar man förr eller senare i Tor-nätverket.
Tor skapades i slutet av 1990-talet av programmerare anställda av den amerikanska flottan. Avsikten var att skydda underrättelsetjänstens onlinekommunikation.
I början av 2000-talet släppte flottan koden fri och en stiftelse tog över utvecklingen av nätverket.
Enkelt förklarat innebär Tor att internettrafiken studsar i ett nät mellan datorer i hela världen. För att vara en del av darknet måste både användaren och sajten använda Tor.
– Sköts det rätt blir det omöjligt att spåra både den som surfar och den som sköter sajten. Alla är anonyma för varandra, säger Linus Larsson, techredaktör på Dagens Nyheter.
USA har fortsatt finansiera projektet där även svenska SIDA under flera år bidragit med pengar. Att biståndsmedel använts till Tor är mindre konstigt än det först kan verka.
– Man ska komma ihåg att Tor inte är ett verktyg för narkotikahandel utan ett sätt att exempelvis undgå nätcensur. Men man ska inte sticka under stol med att det används till mycket kriminalitet, säger Linus Larsson.
Silk Road växte snabbt till den ledande handelsplatsen för droger på internet. Ross Ulbricht tog procent på alla försäljningar och rörde sig med stora summor pengar. Under en period skötte han verksamheten från surfarparadiset Bondi Beach i Sydney.
Amerikanska medier kallade Silk Road droghandelns motsvarighet till Amazon. Och visst fanns det likheter. Men i stället för böcker marknadsfördes, helt utan blygsel, afghanskt heroin, kokain från Colombia och LSD med jordgubbssmak.
Kunder som inte fått sina leveranser kunde klaga hos ”kundtjänst” och få en ny försändelse. I ett forum kunde användarna tipsa varandra om bra eller dåliga säljare.
Det fanns till och med en läkare som svarade på läsarfrågor om hur olika droger skulle användas.
Ulbrichts alterego ”Dread Pirate Roberts” blev allt mer pompös. Vid ett tillfälle skrev han att Silk Road var vägen till universell frihet.
Men bakom anonymiseringskodernas skydd agerade han allt mer som vilken drogbaron som helst. Som en cyberversion av don Corleone ömsom smickrade, ömsom hotade han de personer som jobbade åt honom.
Han beställde och betalade för ett mord av en tidigare förtrogen som valt att tala med polisen. Problemet för ”Dread Pirate Roberts” var att ”mördaren” var en polis som arbetade heltid med att infiltrera Silk Road.
Den rosenkindade libertarianska idealismen hade fått ge plats för ett digitalt gangsterkrig med hackerattacker, utpressning och hot om våld och ond bråd död.
För det kvittar hur högteknologisk en verksamhet är, i slutändan är den beroende av människor.
Till sist fick polisen korn på Silk Road. En dag, försommaren 2013, upptäckte Chris Tarbell, som arbetade på FBI:s cyberdivision, en intressant tråd på ett diskussionsforum. En användare varnade för att Silk Roads ip-nummer var synligt på andra datorer. Silk Road hade varnats, men struntat i det, enligt diskussionstråden.
Aha, ”Dread Pirate Roberts”, har blivit arrogant, tänkte Tarbell.
Om numret har läckt en gång, kan det ske igen. Tarbell satt i dagar framför Silk Road och försökte på olika sätt kommunicera med sajten. Han skickade data, testade mängder av användarnamn och lösenord. Allt för att försöka ”fånga” ip-nummer som kommunicerade med hans dator.
Till sist stirrade Chris Tarbell på tio siffror och fyra punkter: 193.107.86.49.
Silk Roads ip-nummer.
Med hjälp av numret kunde drogernas motsvarighet till Amazon spåras till en serverhall i en gammal flyghangar i Reykjavik. Den toppmoderna hallen heter Thor. Infiltratörer från polisen lyckades efterhand ta sig in i kretsen kring Silk Roads mystiske ledare.
Snart visste polisen att ”Dread Pirate Roberts” var identisk med en ung man som delade en villa med några kompisar i Glen Parks. När Ross Ulbricht i oktober 2013 greps på det lokala biblioteket, där han ofta jobbade, hade han drivit Silk Road i nästan tre år. Sajten hade då förmedlat drogförsäljning för mer än en miljard dollar.
I samband med Ross Ulbrichts gripande gick det rykten om att myndigheterna till sist knäckt Tor. Snarare var det Ross Ulbrichts misstag som fällde honom.
– Det kan verka högteknologiskt, men polisiärt handlar det mer om gammaldags spaning än maskiner, säger Linus Larsson
Så var det även med den svenska delen av Silk Road-utredningen. Den största drogförsäljaren på darknet i Sverige kallades Alexandrus. Han hade köpt droger via Silk Road och FBI tipsade svensk polis.
Att han kunde gripas – och i förlängningen dömas till åtta års fängelse för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling – berodde på att polisen via spaning kunde identifiera en brevlåda i Skellefteå som han använde för att leverera sina försändelser. Utredarna väntade dag efter dag vid ett antal brevlådor innan de fick napp.
Polisen är i mycket förtegen om exakt hur man jobbar med brottsligheten på darknet. En orsak är att förundersökningar och domar läses med stort intresse av de som verkar på darknet.
En erfaren utredare som Café talat med säger att tekniken gör vissa delar av utredningsarbetet svårare. Polisen måsta ha mer tålamod och vänta ut brottslingarnas misstag.
Även i ett tekniskt avancerat upplägg finns dock svagheter. Ska narkotika säljas via nätet måste det skickas med posten. Leveranserna kan vara ett sätt att komma åt knarkhandeln på darknet, vilket visade sig i fallet med Alexandrus.
Hur knarkpengarna används eller hur de tvättas är en annan svaghet i brottsuplägg på darknet. Till sist gör alla människor ett misstag.
– Många tänker väldigt mycket på säkerheten på nätet, men är inte lika försiktiga IRL. Allt går inte sköta på nätet, säger utredaren.
Ur polisens perspektiv finns också fördelar med att utreda brott på darknet. Spår på en vanlig brottsplats städas eller regnar bort. På nätet är de kvar för alltid.
Det är dessutom mycket lättare, och mindre riskfyllt, att arbeta undercover på darknet än i vanlig gängkriminalitet. Den agent som under pseudonymen Nob lyckades komma nära ”Dread Pirate Roberts” hade tidigare infiltrerat kriminella gäng. Då var han tvungen att umgås med gängmedlemmarna i månader och tillbringa nätterna på de nattklubbar de gillade. Han tatuerade sig till och med för att smälta in. Nu kunde agenten sitta hemma i sovrummet och infiltrera Silk Road.
Lägg därtill: Anonymitet må vara ett gott skydd, men det innebär också en svaghet för den som vill bedriva storskalig kriminell verksamhet. För vem kan man lita på bland alla dessa pseudonymer och nicknames? Hur utvecklar man en verksamhet tillsammans med människor man aldrig träffat, eller inte vet vilka de är?
Trots försök att rekrytera underhuggare så skötte Ross Ulbricht Silk Road i princip ensam in i det sista.
”Jag har ingen att dela mina funderingar med. Säkerheten tillåter inte det”, skrev han vid ett tillfälle.
Samtidigt som polisen griper en efter en av darknets knarkhandlare så fortsätter verksamheten. Med nya aktörer på nya sajter. Vapen, barnporr, falska id-handlingar och skimmade kort. Det mesta finns att köpa, men det är knarket som dominerar.
– Man blir lite paff när man surfar runt på en sån sajt. Det fungerar som Blocket eller Tradera, bara att det annonseras stora partier heroin. Det är en konstig känsla, säger Linus Larsson.
Med darknet har en ny kategori kriminella äntrat scenen. Det handlar om ostraffade unga män, ofta med goda kunskaper i programmering. Många skulle kalla dem datanördar. Både Ross Ulbricht och Alexandrus var ostraffade och fanns inte på polisens radar.
Även mer klassiskt kriminella, som gängmedlemmar och tidigare gatuhandlare finns på darknet.
Men långt ifrån all nätbrottslighet har flyttat över dit. Mycket finns fortfarande på det öppna nätet. Den främsta orsaken är marknadsföring. På darknet måste man veta vad man letar efter, webbadresserna är ofta väldigt krångliga. På ”vanliga” nätet är det lättare att hitta kunder.
Hemlighetsmakeriet och mytbildningen om darknet har däremot en stark dragningskraft på många människor.
– Många människor med väldigt konstig världsbild hänger där. Det handlar om universum, krafter och ditten och datten. När något blir så mytomspunnet så drar det till sig folk som tycker att de hör hemma i ett hemligt sammanhang, säger Linus Larsson.
Ross Ulbricht dömdes till livstids fängelse för narkotikabrott och penningtvätt. Han sitter på samma anstalt i New York som den mexikanske maffiabossen ”El Chapo”. Och kanske är det historiens logiska slut.
Ledarna för framtidens drogkarteller kommer sannolikt påminna mer om Ross Ulbricht, en till synes vanlig medelklasskille i röd collegetröja, än ”El Chapo”.