Med denna fjärde Spider-Man-film har Tom Holland gestaltat den nätsvingande superhjälten i fler egna filmer än någon av sina föregångare. Räkna därtill in en rad gästspel i ensemblefilmer tillsammans med diverse Avengers-medlemmar – så man går ju in i salongen med en försiktig undran om den här hjälten fortfarande håller.
En ensam Spindelman
Efter händelserna i Spider-Man: No Way Home är Peter Parker helt ensam. Ingen av hans vänner eller närstående minns honom längre och han dedikerar numera exakt all sin tid åt att vara brottsbekämpare. Noll privatliv.
Det är kul att se Tom Holland stretcha sina skådismuskler och visa upp ett bredare spektrum än de här filmerna skapat utrymme för tidigare. Just eftersom han oväntat stora delar av filmen är ensam.
Tom Holland förstår Spindelmannen och han förstår Peter Parker och det gör den här filmen till den mörkaste, mest personliga Spider-Man hittills.
Filmens hjärta
Filmens stora hjärta är den omöjliga, avbrutna relationen mellan honom och Zendayas MJ. Den bryr man sig jättemycket om, både eftersom den vuxit fram och fördjupats under flera filmer, men också förstås eftersom de båda skådespelarna är gifta i verkligheten. Deras kemi är perfekt.
En rad andra gästspel
Det är ju inte en Marvelfilm utan ett gäng gästspel från andra superhjältar och figurer från det cinematiska universumet. Till skillnad från några andra titlar från seriejätten står och faller inte storyn med dessa birollers närvaro, utan de fungerar snarare som en krydda som förstärker filmens centrala teman.
Ta till exempel Jon Bernthals Punisher, en plågad figur som visar på farorna med en längre tids ensamhet och isolering. Han och Spindelmannen passar superbra som en tillfällig, omaka duo. De många sätten på vilka man kan handskas med ensamheten är dessutom en röd tråd som går igen hos flera andra karaktärer. Det hela känns ovanligt genomarbetat och välskrivet med mängder av patos.
Mark Ruffalo som Bruce Banner bjuder som en bonus på sin sedvanliga mjuka energi, med en viss grön muskeljätte ständigt hägrande i horisonten. Så här gör man en riktigt lyckad crossover i genren superhjältefilm.
Slutlig dom
Det här är en riktigt bra superhjältefilm och faktiskt en av de bästa med Spindelmannen någonsin. Tom Holland och filmens manusförfattare håller konceptet nytt, kul och engagerande. Trots den långa speltiden lämnas man med ett sug efter mer. Men inte för att Brand New Day bara är en liten bit i ett större pussel. Utan för att den står så otroligt stark på egna ben. Alla åtta.
