Norra Brunns scen står ännu tom – så när som på ett mikrofonstativ och en mahognyfärgad pall som matchar väggarna, stolarna och långborden i lokalen.
Ljudvolymen är hög. Ett stort medelålders sällskap skrattar ikapp över middagen. Några meter bort står ett bröligt grabbgäng och klirrar ölglasen mot varandra.
Restaurangchefen Anna Mazzella, syster till Norra Brunns grundare och ägare Peter, ser ut över de drygt 70 gästerna som denna aprilkväll tagit sig till komikerklubben i Stockholm.
– Hittills är det en relativt lugn kväll, säger hon.
– I går uppträdde Johan Glans, då gick kön ut på gatan och hela vägen runt husknuten.
Strax därpå går Carl Stanley upp på scenen, en 22-åring som snabbt blivit ett av landets stora humorlöften. Han inleder med att prata om det bisarra i att människan avlivar kossor för att tillverka läderbälten.
– Tänk dig den kossa som måste bli skinnväst. Levt ett glatt kosse-liv, hoppat runt på ängarna men nu ska vi ta det ifrån dig… för att det är dansbandsvecka i Malung.
Till vänster om scenen hänger en stor affisch där det står ”SUCK”, en hyllning till Stand Up Comedy Klubben som för drygt 30 år sedan introducerade ståuppkomik i Sverige. Startskottet för ett randfenomen som blivit en miljonindustri.
Svensk humor är större och bredare än någonsin: dagens humorparaply innefattar allt från Mia Skäringers succéföreställning Avig Maria, som slagit publikrekord och sålt en kvarts miljon biljetter sedan premiären, till Alex & Sigges framgångståg genom Sverige. Men svensk humor är också smalare och smartare än någonsin. En strid ström av humorpoddar har fått obskyra komiker att bli en nationell angelägenhet. Swish och Patreon är exempel på betalningsmodeller som har fått komiker kring Möllevångstorget i Malmö att byta ut falafel mot råbiff.
”Öldränkta bollar flög genom rummet. För de allra flesta svenskar var standup synonymt med häckling.”
År 1987 anordnades SM i standup på Berns salonger i Stockholm. Arrangörerna ville ha en livlig atmosfär i lokalen och befarade att en blyg svensk publik var oförmögen till spontana applåder, stoj och burop. För att lätta upp stämningen ställde de fram gula skumgummibollar som gästerna kunde kasta upp på scenen.
På plats var Bertil Goldberg, en 30-årig musiker och radioproducent som sedan länge varit ett fan av standup. Sitt första liveuppträdande såg han 1982 i London och sedan dess hade han flera gånger besökt Storbritannien och USA, där underhållningsformen redan var etablerad. Nu stod han i publiken på Berns, häpen över det han såg framför sig.
– Folk var fulla, det tog inte lång tid innan de doppade skumgummibollarna i öl och kastade på stackarna som uppträdde, säger han.
– Ett hav av öldränkta bollar flög genom rummet. För de allra flesta svenskar var standup av någon anledning synonymt med häckling. Det var häpnadsväckande.
Han diskuterade händelsen med två vänner, komikern Anders ”Adde” Malmberg och tv-profilen Jonas Hallberg. Snart bestämde sig trion för att starta en ståuppklubb.
– Vi ville ha en klubb där showen var mer på komikernas villkor, säger Bertil Goldberg.
– Vi höll möten med trubadurer, kabaréartister, skribenter och andra inom underhållningsbranschen. Folk som sysslade med något som tangerade stand up. Ingen av oss hade någon större erfarenhet av det, men vi var villiga att experimentera oss fram.
Den nystartade klubben fick namnet Suck, och intog den lilla restaurangen Westermans hörna i Gamla stan. En vårkväll 1988 gick bland andra Jonas Hallberg helt oannonserat upp inför de ätande gästerna.
Några månader senare hade Suck premiär för en betalande publik. Goldberg agerade producent och ansvarade för allt bakom kulisserna. Jonas Hallberg och Adde Malmberg iklädde sig rollerna som ståuppkomiker, i sällskap av ett flertal nyblivna kollegor.
När Westermans ett år senare bytte ägare tvingades klubben se sig om efter en ny hemvist. Hösten 1989 hittade de till Norra Brunn i Vasastan, en sex veckor gammal krog vars målsättning var att erbjuda så många olika ölsorter som möjligt.
– Jag lät dem testa på måndagar, då det var som lugnast, säger Norra Brunns ägare Peppe Mazzella.
– Men vi märkte att intresset hela tiden ökade så vi började köra två gånger i veckan och sen tre gånger i veckan.
Samtidigt började medierna rapportera allt flitigare om fenomenet ståuppkomik. Snart hörde även SVT av sig och önskade spela in från Norra Brunn för att sända på tv. Resultatet blev Släng dig i brunnen som premiärvisades i början av 1991.
Plötsligt hade ståuppkomiken tagit sig rakt in i svenskarnas vardagsrum, och de följande åren fick allt fler upp ögonen för namn som Claes Malmberg, Jan Bylund, Babben Larsson, Ulla Skoog, Anna-Lena Brundin, Peter Wahlbeck, Thomas Petersson, Lennie Norman. Norra Brunn blev snart en renodlad komikerklubb med uppträdanden fem kvällar i veckan.
– Det var en helt galen tid, säger Peppe Mazzella.
– I dag har lokalen en maxgräns på 220 personer och då upplevs rummet som ganska fullt. Men jag minns ett tillfälle då Claes Malmberg och Lennie Norman uppträdde gemensamt och då var det verkligen helt knökat. Som mest tror jag att vi haft 337 personer därinne. Och folk rökte inomhus, luften bestod av ett enda stort moln.
Ståuppkomikerna kunde även glädja sig åt en växande arbetsmarknad.
– I samband med att Släng dig i brunnen lanserades insåg företagen att de kunde hyra in ståuppkomiker till sina evenemang. Till skillnad från ett rockband var komikerna ett enkelt och billigt sätt att få underhållning på. Då började pengarna komma så smått, säger Bertil Goldberg.
”Vi hade Krister Henriksson som testade standup en kväll. Det gick inte alls så bra.”
En artikel publicerad i Göteborgs-Posten 1994 berörde utövarnas ekonomiska förutsättningar. En väletablerad ståuppkomiker kunde vid den tiden fakturera mellan 7 000 och 15 000 kronor per framträdande. De oetablerade fick i nöja sig med upp till 2 500.
– Många av de som varit med från början och senare även syntes i tv började få fler och fler betalda gig. Thomas Petersson var ju traktormekaniker i Halmstad som gjorde lite sketcher vid sidan av. Men när han började med standup fick han kämpa för att hinna med sitt jobb på verkstaden, säger Bertil Goldberg.
Trots den ökade populariteten var det dock många som var skeptiska inför den nya sortens komiker.
– Det var en hel del etablerade skådespelare som fnös åt standup: ”Det där är lätt, det där kan jag göra när som helst”, säger Peppe Mazzella.
– Att det inte stämmer har man ju sett en del exempel på. Vi hade Krister Henriksson som var nere och testade nån kväll. Det gick inte alls så bra. Till skillnad från vad folk tror handlar det inte bara om att vara en rolig person som kan dra skämt. Det går alltid bäst för de som jobbar hårdast och är mest förberedda.
Att ståuppkomikens status var fortsatt låg under hela decenniet märktes inte minst när Svenska Dagbladet 1999 intervjuade skådespelaren och teaterproducenten Ulf Brunnberg. Teatern Folkan vid Östermalmstorg, där Brunnberg varit vd, hade nyligen gått i konkurs och Brunnberg fick offentligt bära skulden. Han försvarade sig med att han inte hade velat undervärdera publiken: ”Jag kunde ha satt upp några feta tyska strippor och gjort standup-show. Då hade jag haft fulla hus. Jag förföll inte till det”, sade han.
Göteborgaren Cecilia Stenborg talar med bred dialekt och har ett hjärtligt och högt skratt. Hon har all anledning att dra på munnen – hennes företag CS Nöje, som arrangerar några av landets största standup-turnéer, omsatte 2017 drygt 90 miljoner kronor.
När hon runt millennieskiftet började arbeta med underhållning var dock turnerande ståuppkomiker relativt sällsynt.
– Norra Brunn och andra krogar var hemmaplan men det var inte särskilt många som hade tagit ut sina föreställningar på konserthus eller teatrar. Jonas Gardell var tidigt ute. Magnus Betnér likaså. Sedan var det inte så många fler, säger Cecilia Stenborg.
Vid den tiden ansvarade hon för en standup-klubb som en gång i veckan höll till på Harrys i Göteborg. Runt 2004 bokade hon Henrik Schyffert. Han var då redan omåttligt populär som en av medlemmarna i humorgruppen Killinggänget.
– Han hade precis börjat testa på standup och var nere hos oss flera gånger under åren. Vi lärde känna varandra privat och en dag frågade han om jag ville göra en standup-turné med honom och Johan Glans, som nyligen hade slagit igenom. Jag tackade ja och sa att vi kunde testa på några mindre orter.
Hösten 2007 gav sig Glans och Schyffert ut på vägarna. Resurserna var små och inför föreställningarna fick de två komikerna hjälpa till med att riva biljetter. Turnén blev dock lyckosam. På vissa orter var intresset så stort att de tvingades hålla extraföreställningar. Även tidningarna var övergripande positiva, och efter ett uppträdande i Norrköping skrev en närmast överraskad recensent att duons skämt gav ”förvånansvärt få under bältet-poäng”.
– Efter sista turnéstoppet satt vi i en sunkig loge och drack vin. Glans berättade att han hade planer på att göra en soloturné som skulle heta World Tour of Skåne men behövde en producent. Då sa Schyffert: ”Hon sitter ju här!” Och på den vägen är det, säger Cecilia Stenborg.
Något år senare hade Henrik Schyffert en idé om en sommarturné. Resultatet blev Badjävlar där gräddan av svensk standup uppträdde gemensamt på scener längst landets kuststäder.
Konceptet blev en publiksuccé och Badjävlar har sedan dess blivit ett återkommande inslag nästan varje sommar.
”Johan Glans senaste turné inkluderar utsålda föreställningar på fem kontinenter.”
Sedan Johan Glans World Tour of Skåne har Stenborg producerat ytterligare två av hans stora turnéer. Hon har arrangerat föreställningar landet runt för bland andra Magnus Betnér, Peter Apelgren, Anna Mannheimer och Johan Rheborg. Hon stod även bakom Henrik Schyfferts Var inte rädda samt David Batras Elefanten i rummet.
Under hennes nästan två decennier långa karriär i branschen har hon också på nära håll sett hur publikintresset stadigt ökat.
– Standup har definitivt blivit mycket större. Jag minns för några år sedan när Veronica Maggio spelade på Västerås konserthus. Det var halvfullt. Några dagar senare uppträdde Henrik Schyffert där med dubbla föreställningar samma dag, totalt 1 600 personer i publiken. I dag är standup en mer naturlig del av svenskt nöjesliv.
Hon upplever även att dagens publik är mer mångfasetterad än tidigare.
– Vissa köper biljetter till de stora föreställningarna på konserthus och teatrar och andra går på mindre gig. Jag driver också en standup-klubb i en gammal fabrikslokal i Göteborg och dit kommer många unga som lyssnar engagerat och applåderar när det sägs något politiskt. Det är en kanske lite mer… fräck och medveten publik än jag tidigare sett gå på standup, säger hon och fortsätter:
– För 20 år sedan tror jag att många fler tyckte att det var lite töntigt, lite bonnigt. Jag tycker det förändrades en del i samband med att Schyffert började med standup. Sedan har det sakta men säkert blivit jävligt folkligt, och kanske till och med rätt coolt.
Att den ökade populariteten för standup även påverkat ståuppkomikernas ekonomi märktes inte minst när David Batra gästade intervjupodcasten Tankar med. Där berättade Batra att han fakturerar mellan 80 000 och 100 000 kronor för ett företagsgig, en markant ökning jämfört med de 15 000 kronor första generationens ståuppkomiker drog in på mitten av 90-talet.
Cecilia Stenborg betonar dock att landets ståuppkomiker har olika förutsättningar.
– Jag har haft turen att jobba med de absolut bästa. Det är bara en handfull personer som är så populära och drar så mycket publik som till exempel Batra, Glans och Schyffert. Men under dem finns en allt bredare grupp ståuppkomiker som når ut stort i poddar och på sociala medier.
En av dem är Nisse Hallberg som en kväll i april intar scenen på Maximteatern i Stockholm. Under hösten och våren har han rest landet runt med föreställning Trött och 33 uppträdanden senare står han inför sin turnéavslutning.
”Jag hade nog inte sålt en biljett i dag om jag inte hade Instagram.”
Han river av den 70 minuter långa föreställningen i ett imponerande tempo, enda gångerna han tystnar är under de ögonblick den fullsatta lokalen skrattar.
– Framför allt handlar det om att jag kört materialet under två säsonger och då blir det tajtare, säger han efter föreställningen.
– Sedan brukar jag alltid ha två öl innanför västen när jag går på scen, men för tillfället dricker jag ingen alkohol. Då blir man lite rappare.
Nisse Hallberg debuterade 2010 men fick sitt genombrott när han fem år senare utnämndes till Årets nykomling vid Svenska Standupgalan. I dag livnär han sig enbart som ståuppkomiker.
– 90 procent av min inkomst består av standup och det är turnerandet som drar in pengarna. Sedan gör jag lite ströjobb på tv också. Tanken är att jag ska åka ut på en ny turné igen nästa höst, bara för att jag måste ha in pengar.
Ungefär hur mycket tjänar du på ett år?
– Jag tjänar mer än en vanlig lön. Det är lite olika beroende på hur mycket tv-jobb jag hinner med men det ligger en ganska bra bit över en vanlig inkomsttagare. Jag hade kunnat vara rik om jag hade varit ekonomisk men det är jag inte. Så jag är pank i princip jämt i alla fall.
Hur tar man sig till den nivån?
– Sociala medier har gjort jättestor skillnad. Jag har 24 000 följare på Instagram och det är en gratis reklamplats. Jag tror att jag säljer merparten av mina biljetter där. Det är ingen som kollar på affischer längre. Jag var helt ointresserad av Instagram när det kom, men en kompis tvingade mig att skaffa det. Jag hade nog inte sålt en biljett i dag om jag inte hade gjort det.
Att starta en podcast är ytterligare ett sätt att nå ut till potentiella biljettköpare. Många ståuppkomiker med poddar har även under de senaste åren hittat en ny finansieringsmodell via plattformarna Swish och Patreon. Där kan lyssnarna direkt donera pengar till de komiker de vill stötta.
– Förutom sociala medier tror jag att poddar är en av de största anledningarna till att branschen breddats. Folk kan marknadsföra sig själva och sina turnéer. Man har chansen att nå ut på ett helt annat sätt. Sedan har Patreon blivit ett sätt för poddarna att i sig dra in pengar, säger Nisse Hallberg.
Radioprogrammet AMK morgon, som leds av komikern Martin Soneby, är ett bra exempel på det. Idén utvecklades ur podcasten Alla mina kamrater, som Soneby under 2012-2015 spelade in en gång i veckan tillsammans med flera komikerkollegor, däribland Nisse Hallberg.
– Jag var inspirerad av det amerikanska morgonradioprogrammet Opie and Anthony som bestod av en massa komiker som pratade om allt möjligt. Det skilde sig från andra morgonprogram och jag tänkte att det vore kul att göra samma sak i Sverige, säger Martin Soneby.
Resultatet blev AMK morgon, en livesänd morgonshow som sänder två timmars radio, fyra gånger i veckan.
– Vi crowdfundade pengar och drog in tillräckligt för att vi skulle kunna köra varje dag i tio veckor. Det funkade jävligt bra och då behövde vi en mer hållbar finansiering. Det var då vi började använda oss av Patreon, där man kan donera månadsvis.
I dag har AMK morgon ungefär 30 000 lyssnare. Drygt 1 500 av dem donerar månatligen tillsammans runt 8 000 dollar. Programmet har emellanåt sponsorer men i huvudsak finansieras verksamheten av lyssnarnas donationer.
– Det gör att jag inte behöver göra det till min vardag att jaga sponsorer. Jag har ingen försäljningsavdelning som kan sälja åt mig, och jag är rätt dålig på att sälja in mig själv. Dessutom gör det AMK morgon till en fri och oberoende plattform. Jag behöver aldrig fundera över vad sponsorer kanske kommer att tycka om det vi säger i programmet.
AMK morgon drar in ungefär 70 000 svenska kronor i månaden. Lever du enbart på pengarna därifrån?
– Nej, jag har flera inkomstkällor. Jag gör standup, där jag får in en del, plus lite annat.
Skulle det vara möjligt att leva på pengarna programmet genererar?
– Nej, inte så som jag skulle vilja leva. Jag tar ut lite av de pengarna. Men den största delen går till lokalhyra, att avlöna en ljudtekniker och andra utgifter. Förut använde jag hostingplattformen Libsyn för att ladda upp programmen online. Men eftersom jag sänder så många timmar blev avgiften nästan 20 000 kronor i månaden. Det finns en del kostnader.
Även Martin Soneby påpekar att sociala medier och podcasts ökat möjligheterna att nå ut till fans och potentiella biljettköpare.
– Mellan 2013-2015 kändes det som att alla komiker skaffade sig en podd. Därigenom kunde de nå till exempel en publik utanför storstäderna och samtidigt få större kontroll över sina egna karriärer. Jobbar man inte på något stort bolag som TV4 eller Sveriges Radio är ens egna kanaler allt man har, och det gör podcasts och sociala medier väldigt viktiga.
Enligt Nisse Hallberg skapade detta en mer diversifierad bransch.
– Förut var standup betraktat som en genre. I dag består ståuppkomik av flera olika undergrupper och stilar. Bara för att man inte gillar hiphop säger man ju inte att man ogillar musik. Det har nog varit superviktigt för hela scenen, att folk inte är av eller på utan i stället hittar de komiker de gillar.
Hur står sig svensk standup utomlands?
– Jämför man med till exempel amerikanarna tycker jag att svensk standup i genomsnitt är så jävla mycket bättre. Svenskar lägger verkligen manken till och lär sig hantverket på riktigt. Sedan hör det ihop med att man har möjligheterna till det i Sverige. Att jag kan lattja runt som komiker och bara några år senare leva på det, så hade det aldrig kunnat gå till i London eller USA där konkurrensen är mycket hårdare.
Hur upplever du svensk standups status jämfört med hur den var under 90-talet?
– Det kanske inte är samma ful-stämpel som det har varit tidigare. Svensk standup har utvecklats och blivit bättre, det har bara funnits i 30 år i Sverige. Det är som med allting annat: folk lär sig, utvecklas och vill bli bättre än de tidigare generationerna.
När Suck-grundaren Bertil Goldberg våren 1992 i boken Stå upp! blev tillfrågad om den nya humorformens framtid svarade han med ett brett leende och konstaterade: ”Vad jag definitivt kan säga är att ståuppkomiken är här för att stanna.”
Till slut fick han rätt.