Mannen, myten, musikern, författaren, poeten och närmast institutionen Mattias Alkberg är tillbaka med albumet Drake – hans 31:a i ordningen. Albumet släpps på fredag 15 mars och den här gången rör sig Alkberg i en oväntad och experimentellt riktning, skivan beskrivs nämligen som trapinspirerad.
Ett förvånande drag, fast samtidigt också inte, för de som lyssnat på Matti Alkbergs musik genom åren.
”Jag har alltid lyssnat på hiphop men aldrig velat hålla på med det själv, det har känts som att man approprierar nåt liksom”, säger Mattias Alkberg.
”Men i och med trap och att det faktiskt blivit världens största musik rent kommersiellt känns det inte lika tabu längre. Jag vill terra alla som tror att man bara använder autotune till att stämma rösten”, fortsätter han.
Med den musikaliska 180-vändningen lagom till det kniviga 31:a albumet blir man nyfiken på den tidigare The Bear Quartet-sångarens musikaliska referensresa. Café bad Alkberg ta oss igenom musiken som format honom genom livet.
7 år: Kiss – Destroyer
”Destroyer med Kiss var den första skivan jag köpte själv. Köpte Harpos Moviestar samma dag men jag tror inte den betytt lika mycket. Men vad vet man egentligen. Det är ju inte som att jag är så himla tuff precis, inte Kiss-tuff.
Folk som verkligen gillar Kiss är så himla allvarliga med just Kiss, det tycker jag är trist men även lite coolt. Det känns inte som att Harpo har samma slags dedikerade fans.
Däremot var jag ett enormt ABBA-fan, det är jag fortfarande. Jag och ett annat barn i kollektivet vi bodde i brukade leka ”nästa ABBA-omslag” ute på en åker bakom huset. Det var lite hemligt för de var ju kapitalister, sa våra föräldrar, och det var det värsta man kunde vara. Och det är det ju fortfarande.”
13 år: Discharge – Hear Nothing See Nothing Say Nothing
”Discharges Hear Nothing See Nothing Say Nothing förändrade mitt liv. Jag minns de första punkarna på min skola i Rydbo, jag gick halva lekis och ettan där. Det var några tjejer i sexan som rökte och hade säkerhetsnålar i kinderna, de var så sjukt coola tyckte jag.
Nåt år senare hittade jag liksom organiskt till punken och Ebba Grön via Nationalteatern, som min mamma lyssnade på, och Noice som jag lyssnade på. Men Discharge var så jävla råa, det var som att de uppfann något, typ internet eller hjulet.
Dessutom satt skivans labelar på fel sida, sida ett var egentligen sida två så jag ringde till en kompis och ba: ’Man hör inte vad de sjunger! Det går inte att följa med i texterna ens!’ Men det var ju ett missförstånd. Tror kompisen hade köpt nåt med Exploited samma dag, men det var lite för liksom färgglatt för mig då.”
17 år: Velvet Underground – VU
”Jag var råpunkare större delen av mina tonår, och på flera sätt är jag det fortfarande, det går inte en vecka utan att jag lyssnar på Anti Cimex och är livrädd för atombomber. Men mot slutet av högstadiet vidgades mina vyer men jag minns inte riktigt hur.
Jag upptäckte i alla fall annan musik: Joy Division, Kate Bush, Neil Young, Black Sabbath, Smiths och flera andra. Jag slutade aldrig lyssna på råpunk, jag slutade med andra saker i stället, som att gå till skolan för jag hann inte med den längre.
Våren 1985 eller 86 var det en konstig skivmarknad på en grusparkering utanför en ishall. Där hittade jag VU, ett samlingsalbum med Velvet Underground som Lennart Persson hade skrivit en hel sida om i Schlager. Jag trodde det skulle vara svinrått som Stooges eller nåt, men de var helt snäll rock. Jag fattade ingenting förrän Ocean dök upp sist på sida A. Då lät plötsligt det jag hört innan på ett helt annat sätt. För om de kunde låta såhär så betydde det att det andra lät som det gjorde av en annan anledning än den jag hade uppfattat. Det var utbildande!”
20 år: The Bear Quartet – Penny Century
”Hela tiden, sen jag gick i fyran, hade jag spelat i band och gjort egna låtar. Det bara pågick och det var otroligt roligt, det gjorde detsamma hur det lät. Men när jag var 20 år fick det vara nog, liksom. Jag ville göra musik som inte fanns och som tur är hade jag kompisar som också ville det, så vi startade The Bear Quartet och efter många turer gjorde vi Penny Century. Den är inte så bra men den låter verkligen inte som något vi hade hört innan. Och så blev det mitt liv i över tjugo år. Massa annat viktig och viktigare hände såklart också de åren, barnen inte minst, och böckerna. Men det här skulle väl handla om musik?”
45+/-: Fleetwood Mac – Tusk & Kanye West – Yeezus
”Sen följde några år, ganska många, när jag liksom åt och sket musik. Jag började lyssna på rap kring 1989, jag började lyssna på metal på mer än skämt kring 1995 och dessutom allt annat som kom i min väg. Jag gjorde rätt många skivor och spelade live hela tiden som jag inte var med min familj.
De två stora grejerna för mig de senaste 10–15 åren har varit att jag äntligen började lyssna på Fleetwood Macs Tusk och att jag började lyssna på Kanye Wests Yeezus.
Och så känner jag mig lurad på minst tio år av hip hop. Alla vuxna som sa att mumble rap och liknande subgenrer var värdelöst. Jag trodde på dem, men de ljög ju! Eller så hade de blivit likadana som de i min egen krets som gillar skickliga musiker och bra gitarrljud och sånt äckligt. Jag glömde bort att saker som t ex hantverksskicklighet inte har något egenvärde. Om något är det väl tvärtom. Man måste riva ner för att bygga upp, som Einstürzende Neubauten sa. Men om jag river ner så bygger ni upp, ok? Blink, blink.”