Matcherna mellan FC Barcelona och Real Madrid är kanske fotbollens allra mest mytomspunna mästarmöten – och många av dem har gått till historien på grund av magiska mål, politisk laddning och galna påhitt från fansen. Här är 8 klassiska El Clásicos.
* * *
Zlatan avgör med drömvolley (2009)
Barcelona–Real Madrid 1–0
Zlatan-hysterin var total i Sverige inför Ibras första El Clásico med FC Barcelona. Lika besvikna blev vi i våra tv-soffor när vi insåg att han inte ens var med i Barcas startelva… Men i den 51:a minuten bytte dåvarande tränare Pep Guardiola ut Thierry Henry – och bara fyra minuter senare slog Dani Alves ett långt inlägg från sin vänsterkant in i Real Madrids straffområde. Zlatan stack i djupled och dunkade in värsta volleyraketen – med vänsterfoten! – bakom Reals målvakt Iker Casillas. Målet blev matchens enda och 1–0-segern gjorde att Barcelona tog över förstaplatsen i La Liga. Barca vann sedan också ligan denna säsong, tre poäng för just Madrid.
Figos återkomst (2000)
Barcelona–Real Madrid 2–0
Portugisen Luis Figo hade vunnit katalanernas hjärtan efter fyra ligatitlar när han förklarade för klubben att han ville ha mer i lön. Barca vägrade – och såg sin stjärna _lytta till Real. Upptakten till Figos återkomst till Camp Nou var fientlig: om Figo kallades ”girig horunge” var det det snällaste folk sa. Real Madrid övervägde länge att transportera Figo i pansarbil från flygplatsen. Väl inne på Camp Nou fanns hundratals banderoller med hatiska budskap mot Figo, flaskor och tändare regnade ner mot honom så fort han närmade sig sidlinjen. Ofta dämpas känslorna efter kontroversiella övergångar med tiden, men så var aldrig fallet med Figo. Två år senare landade ett grishuvud vid hans fötter när han skulle slå en hörna på Camp Nou (bilden).
Gagos hånleende (2008)
Real Madrid–Barcelona 4–1
Real var klara seriesegrare inför säsongens sista El Clásico. Som seden bjuder tvingades Barcelonaspelarna därför inleda matchen med att forma en äreport vid spelartunneln och applådera de nya mästarna. En äkta Madridbo är, enligt Madridborna själva, en ”senorio”, en gentleman, och de flesta Madridspelarna verkade tycka att Barcaspelarna inte behövde förnedras mer än nödvändigt. Utom argentinaren Gago. Han gick mitt emellan Barcaspelarna med det mest självbelåtna leende man kan tänka sig. Särskilt skrattade han åt landslagskompisen Leo Messi.
Barcas revansch på Gago (2009)
Real Madrid–Barcelona 2–6
Ligatiteln stod åter på spel – och Barcelona lekte bort huvudstadens lag med precis den typen av bändande, blixtsnabbt passningsspel som blivit lagets signum. Det stod 2–6 när matchen var över. Real var söndermonterat, utslaget, förnedrat. Henry gjorde två mål, Messi två, Puyol och Piquet varsitt. Barca kunde ha gjort dubbelt så många. Men viktigast av allt: Gago skrattade inte längre.
Francos hämnd (1943)
Real Madrid–Barcelona 11–1
Semifinalen i den spanska cupen var en politiskt laddad match. Spaniens diktator Francisco Franco hade haft makten i sju år och hunnit förbjuda både språket katalanska, som talas i Barcelona, och det katalanska självständighetspartiet. Barcelona vann det första mötet med 3–0 på Camp Nou. Francoregimen kunde inte tåla resultatet. Straffet kom snabbt. Med några minuter kvar till avspark av returmötet i Madrid stegade chefen för general Francos säkerhetstjänst in i Barcas omklädningsrum. Han sa: ”Ni bör inte glömma att några av er spelar här enbart på grund av regimens generositet och överseende med er brist på patriotiska känslor.”
Di Stefano valde sida (1953)
Real Madrid–Barcelona 5–0
Både Real Madrid och Barcelona hade bestämt sig för att knyta den 27-årige argentinaren Alfredo di Stefano till sig. Problemet var att di Stefano hade dubbla kontrakt – ett med moderklubben River Plate och ett med Millonarios i Colombia – och att Real och Barca förhandlade med varsin klubb. Länge låg Barcelona bäst till (di Stefano hann till och med spela träningsmatcher med Barcelona), men i en bisarr vändning, som innehåller buggade telefoner, dubbelagenter och påstådda mutor, skrev di Stefano i stället på för Real. I sitt första möte med Barcelona, bara några veckor efter övergången – som är kontroversiell än i dag – gjorde di Stefano fyra mål när Real vann med 5–0. Under elva säsonger vann han åtta ligatitlar, fem raka Europacuper och den spanska skytteligan fem gånger.
Francos stela leende (1968)
Real Madrid–Barcelona 0–1
Copa Generalisimo var en turnering som namngetts efter general Franco själv. När Barcelona och Real Madrid möttes i _inalen 1968 var det första gången efter inbördeskriget. Barcelona vann med 1–0 efter ett självmål, och Franco tvingades – med mycket stel min – att personligen lämna över sin egen pokal till Barcelonas lagkapten José António Zaldúa.
Messis hattrick (2007)
Barcelona–Real Madrid 3–3
En match så full av action att åskådarna knappt hann med att andas. Reals striker Ruud van Nistelrooy gjorde mål redan efter fem minuter och skulle göra ytterligare ett. Real dominerade, Barcelona fick Oleguer utvisad halvvägs in i matchen. Ändå kom Barcelona ikapp. Messi gjorde sitt tredje mål för kvällen när han kvittterade på övertid.
Ulf Roosvald
Assisterande reporter: Jens Stenberg (texten om Zlatan)
Foto: FC Barcelona
Se också!
Zlatans sjuka 360°-fint gör succé på YouTube – har du sett den än?