I dag har Zoolander 2 premiär – det är tyvärr en totalt onödig film

Ända sedan jag fick veta att en uppföljare till Zoolander skulle komma har jag med iver och höga förväntningar längtat till premiärdagen. Den första filmen är visserligen inget mästerverk men den har ändå lyckats blivit något av en kultklassiker inom modevärlden, vilket är väldigt roligt då den driver en hel del med den. Men tyvärr fick jag lämna biosalongen besviken och frustrerad över att en andra film ens gjordes, för den drar bara ner ettan.

Skämten som höjde den första filmen förstörs av att göras igen och igen och magin i looks som Blue Steel och Magnum blir uttjatade och tråkiga i väntan på att nya poser ska dyka upp på skärmen. Nej, tanken om Zoolander 2 borde ha lämnats kvar på idébordet och aldrig gjorts överhuvudtaget.

Den första filmen slutar lyckligt för käre Derek Zoolander, han gifter sig med Matilda, de får en son tillsammans och Derek har öppnat sitt center för ”Kids Who Can’t Read Good And Wanna Learn To Do Other Stuff Good Too”. Tvåan börjar med att kasta bort allt detta. Matilda dör i en kollaps av centret. Derek, som inte är den klyftigaste mannen i världen, förlorar sin son på grund av att han inte kan koka spaghetti, vilket leder till att han tappar sin glöd och ger upp modellkarriären för att bli en eremitkräfta. Hansel, som också skadas i olyckan, flyttar ut i öknen och lever där med sin “orgie”. Låter super, eller hur …?

Sedan kommer vändningen, den hetaste modedesignern just nu, Don Atari, vill ha Derek och Hansel i sin nya show, vilket de båda så klart övertalas till relativt snabbt. Derek för att han vill få tillbaka sin son och Hansel för att han fått veta att alla i hans ”orgie” är på smällen. Ja, männen också, och även en get (det är kul med tidelag just nu).

Sedan är det fighten mot de onda, som dödar popstjärnor som är väktare av (minor spoiler alert) ungdomens källa. Efter detta är historien mest bara rörig, den hoppar mellan karaktärer och det är nya händelser hela tiden, inte förrän mer än halva filmen gått får vi veta att det är Mugatu som ligger bakom allt, ingen stor chock visserligen då han varit med i varenda reklam till Zoolander 2.

Kristen Wiigs karaktär Alexanya är det roligaste med hela filmen, och då går hela den karaktären ut på att se överdrivet plastikopererad ut och prata med en värdelös engelska. Inte superkul. I överlag känns historien bara tröttsam och, till skillnad från ettan, är det tyvärr på historien mest fokus ligger istället för på karaktärerna som den gör i ettan.

Ska försöka reda ut allt filmen misslyckas med.

1. Varför får vi inte en ny look?

Derek Zoolander har tappat sin glöd och kan inte längre göra den fantastiska Magnum-looken och du får återigen vänta en hel film för att se posens magiska påverkan, precis som i ettan. Hade väntat mig att i alla fall få sukta efter en ny look som räddar alla i slutet, men varför utveckla något nytt överhuvudtaget?

2. Ja, det är en uppföljare men ni kan ändå ha med några nya skämt

Älskade du första Zoolanderfilmen? Då kanske du även älskar tvåan, det är nämligen exakt samma skämt.

3. Alltså, inte ens de nya karaktärerna är nya

Kommer ni ihåg Matilda i första filmen? Kvinnan som hade blivit sviken av modevärlden, jobbade för att få fast Mugatu och som Derek Zoolander någonstans i mitten av filmen blev kär i? Ta den karaktären och lägg till en spansk dialekt och du har Penélope Cruz karaktär Valentina.

4. Tydligen dags att uppmärksamma folk om transpersoner inom modevärlden genom att håna dem

Jag förstår kritiken mot Benedict Cumberbatchs icke-binära karaktär All. Ska vi verkligen skämta om ALLT när vi fortfarande lever i en tid där många fortfarande är transfobiska, sexistiska, rasistiska och en massa annat? Kanske, men inte på det sätt det görs i den här filmen. Att Zoolander 2 vill lyfta fram att transpersoner syns allt mer i modevärlden är det absolut inget fel på, utan det är sättet de gör det. De hade inte behövt göra det hela så komplicerat för sig själva, det hade räckt med att faktiskt ha med riktiga transpersoner som Andreja Pejić och Hari Nef, två sjukt stora och inflytelserika modeller just nu, i filmen. Benedict Cumberbatch får istället spela en icke-binär person, och gör det dessutom på ett uppenbart negativt sätt, vilket gör att det hela endast känns som ett stort hån mot transpersoner.

5. Låt oss alla skratta åt det tjocka, mobbade barnet

En till sak som känns väldigt lamt och daterat att skämta om: Fetma. Derek Zoolander hittar sin son igen efter flertal år, endast för att finna att han har blivit fet. Ve och fasa, det värsta som skulle kunna hända har hänt. Supermodellen Derek Zoolanders barn Derek Junior, eller Fatlander som han kallas i filmen, passar inte in i världens syn av vad som är vackert. Även här görs skämten på ett oerhört osmakligt sätt. Först och främst kan Derek Zoolander inte ta till sig honom som sin son förrän i slutet med kommentaren ”jag älskar dig trots att du är fet” och inte heller är det någon som reagerar varje gång barnet kallas för glåpord eller mobbas för sin storlek, förrän i slutet av filmen. Även denna gång med en kommentar från Zoolander själv: ”He's not fat, he's plus size”. Vet inte om det är meningen att det ska gottgöra för de sjuttioelva gånger i filmen han själv kallar sin son fet.

6. Humorn som verkar riktiga sig till grabbar ålder 12

Jahapp. Så var vi där igen med sexualiseringen av kvinnor. Detta är en film som ska visa upp modeller och modevärlden och då är det kanske inte så konstigt att visa upp personer som ska ses som snygga och sexiga. Det som däremot är konstigt är att det endast är kvinnorna i filmen som ses i latex-dräkter, välfyllda urringningar och med rumporna i vädret, det närmaste männen kommer till detta är assistenter iklädd västar där deras armar syns. Och skämten. Jag vet inte om det bara är jag men börjar det inte bli tröttsamt och barnsligt med tuttskämt?

7. Hollywoods favoritfärg vit återspeglas genom hela filmen

Som vanligt i stora Hollywood-filmer är avsaknaden av icke-vita personer pinsam. Jag kan säkert rabbla upp tio vita kändisar för varje gång en rasifierad kändis syntes i filmen. De flesta gånger en svart person var med hade denne ingen betydelse för historien, inga repliker och det var inget känt ansikte. Riktigt dåligt.

8. Zoolander 2 har tappat all självdistans som fanns med i ettan

Medan den första Zoolanderfilmen visade hur skev modevärlden och samhällets bild på skönhet är (med viss överdrift), så saknar Zoolander 2 detta. Små glimtar om det finns visserligen kvar men det är inget nytänk kring frågan what so ever och på de ställen de försöker (läs visa upp transpersoner) misslyckas de miserabelt. Oerhört synd.

9. Kändisbonanza gör inte en film bra

Detta är visserligen ingen katastrof. Det är en del roliga kostymer, främst på Kristen Wiigs karaktär Alexanya, och en hel del kända ansikten. Det som är dåligt är att det är för många kända ansikten. Fem nya celebriteter behövs inte i varje ny scen som visas på skärmen, det blir bara tjatigt.