Annons
Annons

Cramby: ”Sommarstugan var min favoritplats på hela jorden”

Varför älskar man en primitiv stuga på landet, som luktar konstigt och saknar 3G-uppkoppling? Cafés Jonas Cramby ger en kärleksförklaring till sin barndoms sommarställe – och sörjer dagen då det försvann för alltid.

Jonas Cramby

Sommarhus

Den hade utedass, iskall slangdusch och en djup klippskreva på tomten där en familj argsinta vildkatter bodde.

Inredningen bestod av loppismöbler och Hemmets Journal-affischer, kran­vattnet smakade näsblod och varje dag var man tvungen att vada genom en sjö av brännässlor för att komma till det kisseställe som min pappa hade utsett.

Annons

Det var min favoritplats på hela jorden.

Vi tillbringade bara fyra-fem veckor om året på min familjs sommarställe – en enkel, brunmålad 50-talssportstuga på fastlandssidan av Orust på västkusten – men jag skulle ändå uppskatta att ungefär 75 procent av mina barndomsminnen kommer därifrån.

Om jag blundar och tänker på min barndom är det nästan bara bilder från sommarstugan som ploppar upp. Jag kan se hur solen strilar genom genom lövverket när jag ligger i hängmattan med nya numret av humortidningen MAD på magen. Hur farfar sitter på trappan med en pipa i munnen, en röd plasthink mellan träskorna och skrapar färskpotatis med en Morakniv.

Jag kan höra ljudet av måsar och sjörapporten, känna solen steka på ryggen och hur stenarna känns mot mina bara fötter på grusvägen ner mot stranden.

Jag kan känna lukten av nytjärade bryggor, solvarm lättmjölk och det där laxrosa pulvret som man strör i torrdasset när man bajsat.

Det var i denna sommarstuga som jag varje sommar blev brun som en fiskargubbe och spinkig som en vanvårdad vinthund.

Det var där jag lärde mig simma, gå barfota på het asfalt, tända en grill, klättra i berg, åka vattenskidor, byta badbyxor under handduk och – efter åratal av försök – utvecklade en exakt vetenskap av hur man bäst äter en Piggelin (man biter av toppen, väntar tills resten börjar smälta, stoppar den hel i munnen och sedan liksom kupar munnen runt glassen och suger i sig saften med ett läte som när Hannibal Lecter pratar om lättbrynt, mänsklig lever: ”Fafafafafafa…”).

Under min uppväxt var vår sommarstuga lika viktig för mig som en nära släkting.

Och precis som med en sådan började vi sakta men säkert också att glida isär.

När jag hamnade i tonåren sågs vi bara de få gånger jag lyckades låna stugan för FF-fester, och när jag flyttade hemifrån träffades vi snart inte alls.

Jag var så upptagen med att leva mitt eget liv att jag snart glömde bort vårt gemensamma. När farmor och farfar dog och även min syster slutade besöka sommarstugan gjorde snart mina föräldrar det också.

Det dröjde ett par år, sedan kom det oundvikliga telefonsamtalet.

– Hej, det är pappa.

– Hej.

– Jo… har du något emot om vi säljer stugan?

När jag inte svarade fortsatte han:

– Vi är ju aldrig där och jag tror vi kan få en del pengar för den ändå.

– Hur mycket? undrade jag.

– 140 000, tror jag, sa farsan.

140 000?

Hur kunde något som betytt så mycket för mig vara värt så lite?

Jag hade visserligen ingen chans att själv köpa loss stugan med min dåvarande ekonomi, eller ens någon tid att besöka den, men ändå? 140 000?

Jag sa till slut till pappa att jag förstod och att det var synd men det enda vi kunde göra – och ända sedan dess har jag alltid dragits med ett gnagande dåligt samvete över att jag lät min favoritplats på hela jorden glida mig ur händerna så lätt.

140 000.

Jonas Cramby Sommarhus

Rent objektivt kan det förstås vara svårt att förstå varför man ska ha en sommarstuga.

Till att börja med är det dyrt, fuktigt och obekvämt. 3G-uppkopplingen är i princip obefintlig, man riskerar ormbett och borrelia och jag är ganska så jäkla säker på att en uggla eller nåt annat skit har krypit in under husgrunden för att dö för det luktar ju sjukt skumt inomhus.

Det finns ju heller nästan inga av de bekvämligheter man är van vid från stan.

Det lokala systembolaget har varken naturvin eller hantverksöl utan bara Fosters, Sjukommatvåan och bag-in-boxviner formade som handväskor.

Närmaste krog ligger tre mil bort och serverar rackebajsarkorv och fläskfilé black and white.

Den lokala bion är inrymd i församlingshemmet, visar bara den första The expendables-filmen och verkar mest vara en ursäkt för att ortens tonåringar ostört ska kunna ägna sig åt petting.

Det övriga kulturutbudet ska vi inte ens prata om. Om inte ortens alkis får feeling då och då och börjar sjunga Taube utanför Konsumbutiken består det i princip av en lokalrevy som driver med kommunalpolitiker och som rev ner sitt senaste skratt 1976.

Samtidigt räcker det med att ta sig ner till grusvägen, gå 500 meter, klättra upp tre grenar i den stora eken och sedan luta sig fram, liksom hållande i trädstammen, för att få tillräckligt bra mottagning på mobilen för att kolla Instagram och se vad det är för bilder som folk lägger ut den här tiden på året för att visa hur lyckliga de är: pampiga familjegårdar i Dalarna, små sörmländska torp, kalkstenshus på Gotland, grå eternithus i Kalmartrakten…

Att tillbringa sommaren i en stuga på landet är helt enkelt lika typiskt svenskt som, tja, en faluröd stuga med vita knutar (som man tillbringar sommaren i).

Även statistiskt sett har vi nordbor en unik relation till våra sommarstugor.

Det finns nästan en miljon fritidshus i Sverige, och trots att bara 20 procent av svenskarna äger ett själva så har runt 55 procent tillgång till ett sommarhus genom familjen.

Lägg till alla som hyr, lånar eller redan bor i ett hus på landet så blir det tydligt att den svenska sommarstugan inte är en lyx, utan en folkrörelse.

I de flesta andra delar av världen är ett extra hus något som bara en liten förmögen elit har råd med, medan det i Sverige tycks vara en livsnödvändighet, något som får oss att härda ut när det snöar i maj eller när folk trängs i lokaltrafiken:

”Snart så”, tänker vi. ”Snart är det sommar. Snart drar jag till torpet.”

Det som slutligen fick mig att skaffa en egen sommarstuga efter en massa år av utlandsresor och citysomrar var, naturligtvis, att jag själv fick barn. Det första jag gjorde var att hyra ett gistet litet torp utanför Järna i Stockholm.

Stället var mycket riktigt litet, fuktigt och obekvämt.

3G-uppkopplingen var i princip obefintlig.

Dricksvattnet luktade kokta ägg och man var tvungen att vada genom en sjö av brännässlor för att komma till det kisseställe som min sambo hade utsett.

Men mina döttrar kunde braka omkring i skogen där.

De kunde lära sig om insekter och fjärilar, om hur man går barfota på het asfalt, tänder en grill och hur man bäst äter en Piggelin.

En av de saker som sker när man får barn är att man inser att ingenting sker automatiskt.

Alla de charterresor, biofilmer och nöjesparksbesök som man tog för givna när man var liten var ju resultatet av kärleksfulla föräldrars initiativ.

Man förstår helt enkelt inte hur mycket ens föräldrar gjorde för en förrän man själv får barn – och plötsligt får man bråttom att göra samma saker själv.

Och det första jag ville göra var att ge mina döttrar en favoritplats i hela världen.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 08/2014.

* * *

Mer av Jonas Cramby:

Cramby om att åka på roadtrip: ”Jag kan inte minnas när jag var så här lycklig sist”

”För eller senare kommer allt att skita sig”

En morsgris bekännelser

Fota selfies, skojbrottas och 48 andra saker du inte får göra när du fyllt 30 (nr 28 är svårast)

Därför hatar jag fotboll

Annons

Dela (104)
Tweeta



Laddar