Brett Ratner vill göra intervjun i sin säng. Jag föreslår det runda mahognybordet i matsalen. Han tjatar och tjatar. Det blir sängen.
Det är nämligen så han fungerar, Brett Ratner – han får alltid sin vilja igenom. Och hans största vilja sedan han var åtta år – hans enda egentliga drivkraft som han säger – är att göra film.
– Jag började berätta för min familj vid matbordet hemma. Sen blev det kortfilmer, musikvideor och långfilmer. Det finns så många olika sätt att berätta en historia. Jag har aldrig drömt om att ha ett stort hus eller en Bentley på uppfarten.
Att Brett Ratner är populär i filmbranschen råder det ingen större tvekan om. Telefonen ringer konstant och samtalen slutar oftast med att Brett Ratner antingen skrattar väldigt mycket eller ryter något otrevligt (förutom när hans mamma ringer och han börjar bete sig som en trumpen tonåring: ”Buuuut muuuum, noooo”.)
Startar du ofta bråk?
– Haha, det såg du väl i går. Jag startar jämt fighter. Jag fullkomligt älskar drama.
Just det. Kvällen innan har Brett Ratner tagit med mig på den hippa restaurangen Mr Chow. Det tar inte många sekunder innan bordet är helt omringat av servitörer och Mr Chow själv. Vill ni ha anka? Hummer? Bläckfisk? Brett Ratner beställer in precis allt. Snart har så mycket mat serverats att våra tallrikar inte ens får plats på bordet. Ratner börjar skrika.
– Är ni helt dumma i huvudet? Ni får ju säga till mig, ni kan inte låta mig beställa in så här mycket mat. Det finns ju för fan barn som svälter i Afrika!
Efter middagen får Ratner för sig att han drabbats av en hjärtattack av all mat. Symptomen stämmer inte, men det bryr han sig föga om. Han vaggar runt i restaurangen och gormar. Alla daltar med honom, precis som han önskar. Assistenten har redan skickat i väg chauffören för att köpa naturläkemedel och personalen gör allt för att blanda ihop en hälsodryck som ska befria stjärnkunden från hans smärtor.
Och dagen efter ligger han i en säng med sitt middagsällskap och viker sig av skratt åt sitt beteende.
– Ja, det var en rolig middag.
Jag får saker att hända och allt kan hända när man är med mig. Jag sa till paparazzifotograferna att du är min nya flickvän. Det var därför de följde efter dig till din bil!
Och så skrattar han igen.
Brett Ratner skubbade sig genom skolan i början av 80-talets Miami för att hänga på inspelningen av Scarface och lyckades tjata sig till en statistroll. Som 16-åring tjatade han sig in på New York Film Academy, den yngsta intagna eleven någonsin. När han skulle producera sin första kortfilm Whatever happened to Mason Reese skrev han till 40 etablerade filmskapare och bad
om pengar. 39 nekade.
En enda hörde av sig: Steven Spielberg.
Idag är Brett Ratner 39 år och har slagit alla Steven Spielbergs gamla Jurassic Park-rekord med råge.
Senaste filmen, Rush Hour 3, drog in över en miljard dollar brutto.
– På nätterna kan jag inte sova för jag är så exalterad över att gå till inspelningarna. Det är så det är när man har en passion.
Brett Ratner har en ordentlig kagge, de mörka lockarna börjar glesna lätt. Han ligger i sängen klädd i gråa mjukisbyxor och blå t-tröja och med jämna mellanrum slänger han i väg ett förslag om att vi ska krypa under täcket och göra lite mer än en intervju (”Come on, baby, this is Hollywood!”).
I skvallermagasinen är han känd som en ”womaniser”, en storstilad casanova. Redan som 15-åring charmade han modellen Rebecca Gayheart. Ett tag dejtade han tennisesset Serena Williams. Och inne på gästtoaletten hänger ett David LaChapelle-fotografi av Naomi Campbell framför ett öppet kylskåp, i färd med att hälla mjölk över sin nakna kropp. Bilden är en Alla hjärtans dag-present från supermodellen och före detta flickvännen.
– Innan fixade jag tjejer för att jag bara var en rolig och charmig kille. Nu är jag rik och måste vara vaksam. Det finns en hel del golddiggers. När du hänger med mig så har du jävligt roligt. Jag är som ett barn samtidigt som jag är en hårt arbetande affärsman. Kvinnorna gillar det.
När Brett Rattner säger att han är som ett barn menar han verkligen det. Han har ett helt kylskåp fyllt med chokladmjölk, äter glass direkt ur förpackningen. Blir ledsen när kocken har förberett sallad, tycker att det är mat för kaniner. Han har svårt att ligga still, rör sig hela tiden, rusar upp för att han ska visa någonting. Men samtidigt: när vi närmar oss de tunga frågorna som alla, oavsett inkomst och kändisvänner, måste ställa sig blir han allvarlig, tar tid på sig innan han svarar och den annars konstanta sängkammarblicken försvinner.
– Det är väldigt svårt för mig att bli kär, jag har nog bara varit det en gång. I tonåren. Så mentalt var jag väl åtta år, jag är alltid tio år efter mentalt. Jag har levt ett väldigt skyddat liv.
När man stiger in i huset i lyxiga Beverly Hills, byggt 1923 och en gång i Ingrid Bergmans ägor, slås man över att det inte är lika tacky som de flesta LA-hem. Det är vackert inrett i mörkt trä och bokhyllorna är fyllda av konst- och filmböcker, biografier, magasin.
Han har en klädkammare som de i MTV Cribs och de tusentals dvd-skivorna har ett alldeles eget rum. Källaren har gjorts om till ett silverfärgat diskotek där Paris Hilton och Lindsay Lohan har dansat många sena nätter.
Men det är inte bara stadens vackraste kvinnor som kommer hit, utan också de allra kreddigaste.
Bland de gäster som Ratner själv föredrar, förutom vackra kvinnor förstås, hör kategorin ”äldre män”. Till de närmaste vännerna räknas Michael Jackson, Roman Polanski och Russell Simmons.
– Filmskapare är inga snobbar. Först trodde jag att jag var tvungen att göra en ”viktig” film, om typ cancer eller så för att vinna deras respekt. Men nu vet jag att en bra film är alltid en bra film. Jag vill göra intryck. Det är allt jag vill. Och Michael ja, han är som ett litet barn. Precis som jag.
Bryr du dig om utmärkelser?
– Nej, jag har redan vunnit massor. Mest MTV Awards, dock. Jag är nog den mest hatade filmskaparen.
Varför tror du det?
– Jag skulle gissa på avundsjuka. Jag är väldigt framgångsrik. Men också för att jag har väldigt kul. Folk hatar att se andra ha roligt.
Bryr du dig?
– Ja, det besvärar mig. Det går att läsa hemska saker om mig lite här och var ute på Internet. Men i branschen är jag älskad. Jag tror att jag är den smartaste människan på jorden. Eller skriv inte det, då blir ännu fler arga på mig. Skriv att jag är en av de smartaste, skriv det i stället. Vad skriver du nu?
Det är sådan han är. En berättare i alla dess former. Film, fotografi eller som nu, när han skriver min text i sitt huvud.
Och ännu en gång har han förmodligen fått sin vilja igenom.
Anna Fribergh