Annons
Annons

Så gick Burundi från föredöme till blodbad på ett år

Brutala mord, blodiga demonstrationer och över en kvarts miljon civila på flykt. Medan världens blickar riktats åt annat håll har Burundi slitits sönder. Café flög till Centralafrika för att försöka förstå hur ett land kan gå från föredöme till fritt fall – på ett år.

Anna Roxvall
Foto Johan Persson
Dela (15)
Tweeta
Annons

Obs, reportaget innehåller starka bilder. Känsliga läsare varnas. 

dud2

Under våren 2015 bröt våldsamma protester mot presidenten ut på gatorna i Burundis huvudstad Bujumbura.

Det var natt och Lawi vaknade av billjuden. Från fönstret kunde han se hur unga män från regeringspartiets ungdomsförbund omringade grannhuset. Bilarnas strålkastare lyste upp gårdsplanen när de släpade ut hans bror. Lawi gjorde en ansats att springa dit, men familjen höll honom tillbaka.

– Gör det inte, då tar de dig också.

Så han bara stod där och såg brodern föras bort.

De hittade kroppen två dagar senare. Någon hade dumpat den mitt på gatan.

Så att alla skulle se.

Nu är det i början av maj 2016. Solen står högt på himlen i östra Kongo-Kinshasa. Palmträden rasslar lätt när vinden fläktar. Nedanför de djupgröna kullarna breder den mäktiga Tanganyikasjön ut sig som en glittrande explosion mot gyllengula strandremsor. Fiskarnas kanoter ser ut som små kanelstänger i allt det blå. Lawi går på snabba fötter genom skogsdungen, korsar bäcken som rinner utför sluttningen, förbi en grupp barn som tvättar dockkläder i det grumsiga vattnet.

Det är som en scen ur en reklamfilm.

Men det är ett ondskefullt paradis. En våldsam idyll. I skogen och på kullarna härskar rivaliserande rebellgrupper. På andra sidan sjön ruvar rädslans svarta skuggor.

– Jag har varit här i tre månader, men jag lämnar aldrig lägret, säger Lawi, och tar sikte på det vita tält av presenning som numera är hans hem.

dude4

29-årige Leonidas Musago slogs ihjäl av regeringskritiska demonstranter efter att någon pekat ut honom som medlem i regeringspartiets ungdomsorganisation Imbonerakure.

 

Det har gått lite mer än ett år sedan allting började rasa. Det lilla centralafrikanska landet Burundi hamnade i världens strålkastarljus för en sekund. Ett år är en kort tid för den som försöker bygga något, men för den som river räcker det gott. På ett år hinner en politisk kris permanentas och de kritiska rösterna tystna. På ett år hinner hundratals dö en våldsam död och en kvarts miljon människor lämna sina hem. Ja, ett år är tillräckligt för att slita hoppet ur händerna på den som just hade funnit det, och byta känslor av försoning mot längtan efter hämnd.

Men när vi kommer till Burundi första gången i maj 2015 står allting fortfarande och väger.

I två veckor har protesterna mot president Pierre Nkurunziza rasat och röken stiger svart från ytterkvarteren i huvudstaden Bujumbura. Tungt lastade pickuper med polis och militär kör i våldsam hastighet från upplopp till upplopp. Deras vapen är riktade utåt, hela tiden utåt. Kvinnorna som långsamt skrider fram längs vägkanterna med fruktkorgar på huvudet måste ha haft hundratals automatkarbiner flyktigt pekande mot sina kroppar bara under de första fuktiga morgontimmarna.

Presidenten har precis bekräftat det som många hade fruktat: han tänker ställa upp för omval till en tredje mandatperiod, trots protester och varningar både på hemmaplan och från det internationella samfundet. Burundis starka civilsamhälle, den katolska kyrkan, studenterna och den politiska oppositionen – alla är överens om att det bryter både mot grundlagen och det fredsavtal som fick slut på 12 år av blodigt inbördeskrig. Men presidentlägret har tagit fasta på en grumlig formulering i lagtexten, och menar att den första mandatperioden inte räknas.

Därför står vi nu där i bostadsområdet Niyakabiga med svetten rinnande nerför ryggen, och försöker få kommentarer från unga män rusiga av övermod. En av dem har händerna fulla av sten. Han är andfådd.

– Presidenten måste avgå, det finns inga andra lösningar, vi ger oss aldrig! skriker han.

Runtomkring drar männen och en och annan kvinna fram bråte till barrikaderna, vrålar slagord och blåser i visselpipor. Polisen står uppställd i full kravallmundering ett bokstavligt stenkast därifrån, redo med skarpladdade vapen och sköldar.

Det finns bara en utgång i det här spelet. Demonstranterna vill ha en reaktion. Polisen har order att reagera.

Snart viner de första stenarna genom luften. Allt går snabbt efter det. Lungorna snörs ihop av tårgas. Det första skottet går av.

”Vi betalar skatt, ni köper vapen för att döda oss”, skriker demonstranterna.

De nyfikna åskådarna bakom polislinjen skingras som skrämda småfåglar när det smäller en gång till. Aktivisterna backar när de förstår att skotten är skarpa. Polisen rycker framåt.

I någon av gränderna dör ännu en ung man.

1

Polisen sköt tidigt skarpt mot de regeringskritiska protesterna i Burundi. Kvar i demonstrationerna blev de unga, arga männen som inte hade så mycket att förlora.

I backspegeln syns skiftet tydligt, men medan det pågår ter sig allting fragmentariskt: Demonstranter går bärsärk och dödar för första gången. En hög officerare flyr landet. Människor på motorcykeltaxi har resväskor i knät. Alla icke-statliga radiostationer har tvingats stänga.

Men vi förstår ännu inte hur nära allt är att tippa över.

Det går tre dagar. Demonstrationsledarna har manat till paus i protesterna för att familjerna ska kunna begrava sina döda. Under förmiddagen har karavaner med sörjande kört mot kyrkogården Mpanda med sina varningsblinkrar påslagna.

I en av kistorna ligger Marc Akimana. Han trotsade sina föräldrar en morgon och smet ut ur huset för att titta på demonstrationerna som drog förbi på gatan. Plötsligt började polisen skjuta och Marc stod i vägen. Han träffades av en kula, och så var det över.

Nu lastar en grupp kvinnor ut inplastade blomsterbuketter ur bakluckan på likbilen, medan farbrodern Charles Ndikuma står bredvid i kritvit skjorta och käkarna hårt sammanbitna.

– De är mördare! Min brorson var 15 år. Polisen ska skydda oss, inte döda barn, säger han med låg röst.

Alldeles i utkanten av kyrkogården löper skogen som tillsammans med Tanganyikasjön utgör gränsen mot Kongo-Kinshasa. Det här är en vacker plats för den sista vilan. Marken är täckt av vit sand, fåglar sjunger i de höga palmträden och när vinden sveper fram uppstår ett mjukt rassel.

Men just den här dagen är det stilla och hett. Solen fräter. Begravningsdeltagarna söker skugga under paraplyer i regnbågens färger och sjunger klagande medan kistan sänks ner i den röda jorden. På en plaststol i främsta raden sitter pojkens far orörlig med blicken fäst på något som ingen annan kan se. Prästen mässar om fred och försoning.

Men det är någonting som stör. Det går inte att sätta fingret på det först, men snart står det klart att ännu en ceremoni är på väg att inledas. Alldeles intill. Killar i fotbollströjor har strömmat till, högljudda och berusade.

Det är två andra unga män som ska begravas. De har precis som Marc dödats i samband med protesterna, men inte av polis, utan av demonstranter. Uppeldade folkmassor identifierade dem som medlemmar i regeringspartiet CNDD-FDD:s ungdomsförbund Imbonerakure och hade ihjäl dem. Den ene dödades med stenar och pinnar innan man försökte sätta eld på kroppen. Den andre hackades ihjäl med en machete.

Imbonerakure består av unga, ofta arbetslösa män, varav många tidigare stridit i inbördeskriget. Officiellt är det en politisk rörelse, men även i FN-rapporterna omnämns de som en milis. Organisationen har länge haft rykte om sig att trakassera de oppositionella. Nu, när de regeringskritiska demonstrationerna utsätts för handgranatsattacker och regeringskritiker misshandlas, är det Imbonerakure som pekas ut. Uppgifterna om att medlemmarna har tillgång till vapen och får militär träning blir allt fler.

Det här blir en orolig begravning. Skriken från de dödas systrar skär genom sången. Människor knuffas framme vid kistorna. Högtalarna skrapar och tjuter när prästen talar. Imbonerakures ledare, Denis Karera, sitter lojt tillbakalutad i skuggan av ett partytält och iakttar tumultet lite på avstånd.

För honom är de två kistorna beviset för att människorna som protesterar på huvudstadens gator inte bara är fromma kyrkobesökare.

– Oppositionen påstår att vi är beväpnade, men de har inga bevis. Om de här männen bar vapen, hur kommer det sig att demonstranterna lyckades döda dem? Då borde de väl ha kunnat försvara sig själva? frågar Karera retoriskt, innan han fiskar upp sin ringande mobil ur jeansfickan för att svara.

I bakgrunden har deltagarna från unge Marcs begravning brutit upp i förtid.
De går med snabba steg mot bilarna, lätt hukade. Hettan trycker om möjligt ännu mer. Det är plötsligt uniformerad polis överallt.

Kuppförsöket kommer fyra dagar senare. Det är den 13 maj och vi har precis lämnat landet. Vi står bland eldarna i ett läger för burundiska flyktingar i Rwanda, när fraktioner inom militären börjar skjuta mot varandra på gatorna på andra sidan gränsen. Flygplatser och gränsövergångar stängs, människor hukar i sina hem och ingen vet vem som attackerar vem.

Framför våra kameror jublar flyktingarna, men det hela är över på mindre än två dygn. Kuppmakarna har missbedömt situationen och tvingas ge upp. När presidenten återvänder är spelplanen omkastad.

Och nu råder fri jakt på alla som kritiserat regeringen.

5

15-årige Marc Akimana var en av de första som föll offer för våldet i den nya konflikten i Burundi, men långt ifrån den sista.

På kartan kan det ibland vara svårt att hitta Burundi, även för den som vet var hen ska leta. Till ytan mindre än Småland ligger tiomiljonerslandet inklämt mitt i Afrika, mellan giganterna Kongo-Kinshasa i väster och Tanzania i öster. De nordliga gränserna delas med tvillinglandet Rwanda, lika kulligt, grönskande och tätbefolkat, men på många sätt så fundamentalt annorlunda.

De är två av det fåtal afrikanska länder vars gränser något sånär följer de linjer som fanns där redan före kolonialismen. Båda var monarkier, och befolkningssammansättningen är närmast identisk, med en stor majoritet hutuer och en minoritet tutsier. Uppdelningen i hutu och tutsi har funnits i hundratals år, men före kolonialismen var det inte en etnisk, utan en mer klassmässig indelning av samhället. Tutsierna var rikare, hade boskap och återfanns i maktkretsen runt kungen, men en tutsi kunde bli hutu eller vice versa, till exempel genom äktenskap eller genom att förlora sina djur. När kolonialmakten Belgien tog över området formaliserades skillnaderna. I tutsierna såg belgarna en allierad, och man valde att styra landet genom dem. Id-kort utfärdades, som en gång för alla slog fast vem som tillhörde vilken folkgrupp. Den som stämplades som hutu stängdes ute från all makt och högre utbildning. Tutsier dominerade militären och statsapparaten.

Därigenom skapades ett system där minoriteten förtryckte majoriteten, och som la grunden för dödliga motsättningar. I Rwanda kulminerade det i folkmordet 1994. I Burundi rasade ett blodigt etniskt inbördeskrig mellan 1993 och 2005, där 300 000 människor dödades.

Det har gått elva år sedan Burundi fick fred. Var de åren bara en parentes? Det är en fråga nästan för smärtsam att ställa. År 2000 skrev en rad olika rebellgrupper och partier under Arushaavtalet, som innebar början till slutet på kriget. Ett system upprättades som garanterade alla etniska grupper politiskt inflytande i landet, enskilda partiers makt begränsades, liksom antalet mandatperioder en president skulle tillåtas sitta. Ingen etnisk grupp skulle heller tillåtas utgöra mer än 50 procent av landets armé. 2005 gjordes fredsavtalet till Burundis grundlag genom en folkomröstning. Senare samma år fick den gamla huturebellgruppen CNDD-FDD en majoritet av rösterna i valet, och Pierre Nkurunziza installerades som president.

Så började bygget av ett nytt, annorlunda Burundi. Utbildningen öppnades för alla som hade råd och ett etniskt blandat och mycket starkt civilsamhälle växte fram. Internationellt betraktades freds- och försoningsprocessen som en framgång, särskilt i jämförelse med grannlandet Rwanda, som visserligen lyckats bygga upp landet i makalös takt efter folkmordet, men bara kvävt motsättningarna och gjort etnicitet till tabu.

För många burundier, som törstat efter fred så länge, blev Arushaavtalet nästan jämförbart med vad konstitutionen är för amerikanerna: ett heligt dokument som ingen får röra. Raseriet som presidenten har rört upp genom sin tredje mandatperiod handlar därför inte bara om hans makthunger. Nkurunziza kritiseras för att vilja skjuta hela Arushaavtalet i sank, och därmed också freden.

Det är ironiskt, men inte det minsta roligt, att den kritiken ser ut att ha blivit en självuppfyllande profetia.

6

I huset bodde en far och hans tvillingsöner. De sköts ihjäl av polis förra året i en hämndattack.

Det tar ett halvår innan vi är tillbaka i Bujumburas myller igen. Det är i slutet av oktober 2015 och det är hett som senast, men fuktigare. På andra sidan Tanganyikasjön tronar svarta moln över Kongo-Kinshasa med löften om en stundande regnperiod. Unga män tar sig fram på överlastade cyklar, barn och kvinnor går till fots vid sidan av vägen. Rostiga pickuper varvas med vita, blankpolerade jeepar och getter.

Valet är över. Presidenten vann. Oppositionen deltog inte, ingen i omvärlden erkände resultatet, men Nkurunziza inledde sin tredje mandatperiod ändå.

Ingen bränner några bildäck längre. Vägarna som var avspärrade i veckor under våren ligger öppna. Vid en första anblick ser allt ut att ha återgått till det normala.

Men det har det inte.

Hotellet ligger ekande öde. Det kommer vare sig journalister eller affärsresenärer längre. Elen fungerar bara korta stunder. Personalen jobbar utan lön.

När mörkret faller sätter vi oss i baren.

”Poff” säger det dovt.

Sedan ”pang”.

Och så följer smatter från ett automatvapen.

Bostadsområdet Mutakura ligger bara någon kilometer från hotellet. 22-årige Alain möter oss vid en av de trafikerade asfaltsvägarna som ramar in ytterkanterna, och tar oss med in bland kullerstensgator och gränder av röd lera. Husen ligger bakom tegelmurar och enkla stålportar; innanför delar ofta flera familjer gård, vattenkran och eldstäder. Det är fattigt med alla mått mätt, men långt ifrån fattigast i Burundi.

Det var härifrån skottlossningen och explosionerna hördes kvällen före. Sedan protesterna och kuppförsöket slogs ner i maj har polisen börjat göra återkommande räder här och i de andra kvarteren där demonstrationerna rasade under våren. I ett försök att slå tillbaka har unga män från området börjat beväpna sig. De patrullerar gatorna nattetid.

Alain känner dem allihop. Kanske är han en av dem. Han stannar till flera gånger i gränderna för att skaka hand med unga killar som bär stora jackor och kängor i värmen.

– Eftersom polisen skjuter ihjäl folk härifrån hittar människor sätt att försvara sig, det är naturligt, säger han stilla.

Men våldet blir hela tiden grövre. Någon har börjat kasta handgranater mot polisens posteringar. Svaret är alltid hårt och urskillningslöst. Alla unga män från de här kvarteren ses som potentiella upprorsmakare. De grips av polis, skjuts eller försvinner i en allt snabbare takt.

Snart är det Alains tur. Men det vet vi ännu ingenting om.

Lugnet har lagt sig efter nattens oroligheter. Vi promenerar i sakta mak förbi ett bilvrak som fortfarande ryker. Barnen leker obekymrat intill. I en liten kiosk vars väggar dekorerats med ölkapsyler sitter en kvinna som kallar sig Eugenie och väntar på kunder. Hon hade gått hem för att laga mat i går kväll när hon hörde den första granaten explodera. Från fönstret såg hon en cykeltaxichaufför ta skydd inne i kiosken tillsammans med en grannpojke.

– Plötsligt kom ett par poliser springande och skrek till dem: ”Visa oss var de kriminella gömmer sig någonstans!” Sedan slog de in dörren, berättar hon.

Mannen och pojken i kiosken fördes bort och ingen har hört från dem sedan dess.

Eugenie öppnade ändå butiken som vanligt igen i morse. Vad skulle hon annars ha gjort?

– Det är så här vi har det nu för tiden. Vi måste ju leva, säger hon.

10

Under hösten förra året hittades dagligen nya lik på Bujumburas gator.

Situationen är svår att få grepp om. Uniformer kommer på avvägar. I mörkret är det omöjligt att avgöra vem det är som skjuter. Men spåren av ett krig som pågår under ytan finns överallt.

Utefter promenadvägen ansluter sig Alains vänner och grannar till gruppen. På ett ställe baxar de upp en röd metallport, översållad med skotthål. Innanför ligger en öde gårdsplan kantad av sönderskjutna hus. Mangofrukterna ruttnar på marken.

Här bodde en far och hans tvillingsöner fram till den 1 juli.

– En polis hade skjutits här i närheten och det kom massor av poliser hit för att hämnas. De tvingade ner pappan och pojkarna på marken och sköt dem i huvudet. Sedan sköt de raketer mot huset och försökte elda upp det, säger Alain och flyttar försiktigt på en stor glasskärva med foten.

Ingen håller längre räkning på hur många som har dödats. Både oppositionella och civila från området har drabbats,
men också poliser, höga militärer och Imbonerakuremedlemmar. I början gömdes liken undan, numera dumpas de helt öppet. Många kroppar bär spår av tortyr.

11

Lawi och Didas hade inte mer än kläderna på kroppen när de flydde från Burundi till Kongo i en liten fiskebåt över Tanganyikasjön.

Genom Mutakuras gytter av lerhus och träskjul flyter Kinyankongefloden smutsbrun i sin fåra. Tre unga män har öpp-nat en provisorisk bar på randen och spelar stirrig afrobeat ur spruckna högtalare. Alain går fram till kanten och hejar på en kille som tvättar sin motorcykel i den lätta strömmen.

– Förr brukade här vara massor av människor som hämtade lera för att tillverka tegel, konstaterar han.

Numera är det ingen som vågar bygga nytt. Floden har i stället fått ett nygammalt användningsområde. Allt oftare finner invånarna kroppar som har dumpats där under natten. 27-åriga Bélize, som har anslutit sig till klungan, hittade ett lik för drygt två veckor sedan.

– Det gick inte att se vem det var, han var bakbunden och hade en rissäck över huvudet, berättar hon.

Vi blir stående där en stund och betraktar killen med motorcykeln. Han skrubbar omsorgsfullt skärmarna med en trasa. Bélize lägger armen om en av flickorna i gruppen, pekar sedan irriterat mot strömvirvlarna i vatttnet där nedanför.

– Det här påverkar barnen så mycket, hur ska de kunna koncentrera sig på sina studier när de hittar döda människor på väg till skolan?

Alain tar våra telefonnummer på vägen tillbaka mot bilen för att kunna höra av sig nästa gång det dyker upp ett lik.

Det tar två dagar.

När vi kommer fram har kroppen redan bärgats ur floden. Kvarterets invånare vaknade mitt i natten av skrik och ett skott. Nu ligger mannen under en rutig bordsduk på marken. I solgasset och grönskan känns döden märkligt malplacerad.

Polis och militär går planlöst fram och tillbaka på gruset. Några frivilliga från kvarteret får hjälp av Röda Korset att ta på sig plasthandskar.

Då kommer två kvinnor tassande på vägen, från var sitt håll. De går försiktigt fram till kroppen och tittar noga på ansiktet. Den ena letar efter sin son, den andra efter sin make. Men det är inte någon av dem den här gången.

De försvinner därifrån lika stilla som de kom.

Den döde lastas upp på ett bilflak och körs iväg.

”Allting ruttnar och går sönder” skriver jag i anteckningsboken. Efter knappt två veckor i Burundi har vi bara mött två personer som vågar tala med oss under sitt riktiga namn, resten är en anonymiserad kavalkad av tortyroffer, sörjande mödrar och livrädda oppositionella. Som de enda västerländska journalisterna i staden är det omöjligt att röra sig obemärkt från en plats till en annan. Vi är permanent magsjuka. En intervjuperson är nära att dödas ett par timmar efter vårt möte. Det är som att dansa på randen till ett slukhål.

place

Lusenda i östra Kongo-Kinshasa hyser knappt 20 000 av de över 270 000 burundier som flytt hemlandet sedan förra våren.

Morgonen innan vi ska lämna alltihop beskjuter polisen en grupp ungdomar på väg tillbaka från kyrkogården. De hade deltagit i begravningen av en vän som dödats i våldsamheter i sitt kvarter, när de stoppades. Därefter varierar vittnesmålen mellan en och tjugo döda. Vi är för trötta för att få någon ordning på det. Slukhålet bara växer.

Den kvällen sitter vi i hotellbaren, som alla andra kvällar efter mörkrets inbrott. Någon ur personalen knappar fram statstelevisionens nyhetssändning på tv:n. Bilderna från morgonens skottlossning rullar i rutan. Poliser och en minibuss med sönderskjuten framruta flimrar förbi, sedan zoomar kameran in på en livlös man i vägrenen. Han ligger utfläkt på rygg med munnen lätt öppen. Bröstet på hans randiga T-shirt är rött av blod. Adidasbyxorna har kasat ner från midjan och blottar linningen på ett par urtvättade boxershorts.

Det är Alain som visade oss runt i Mutakura.

13

Mariam Habonimana flydde till Tanzania under inbördeskriget i Burundi på 90-talet. Hon drog sig in i det sista för att lämna sitt hemland ännu en gång.

Det blir vinter. Vintern blir till vår. 2015 ersätts av 2016. FN rapporterar om misstänkta massgravar i Bujumbura och två nya burundiska rebellgrupper utropas. Regeringen skyller allt oftare situationen på tutsierna. Nästan inga utländska journalister släpps in i landet.

Relationerna mellan Rwanda och Burundi blir samtidigt frostigare. Rwanda tröttnar på rapporterna om att det pågår rebellrekrytering i de burundiska flyktinglägren och bommar igen dem för utomstående. Vi släpps inte in där heller.

Över en kvarts miljon burundier befinner sig nu på flykt.

Vi beger oss i stället till östra Kongo-Kinshasa, till området vi anade bortom skogen när vi stod där på kyrkogården utanför Bujumbura.

Det är en plats rik på naturresurser och vapen, fattig på nästan allting annat. Ett trettiotal rebellgrupper opererar i området och centralmakten är svag. Den kongolesiska armén är ofta lika farlig för civilbefolkningen som rebellerna är.

Över 20 000 burundier har ändå lämnat sina hem och flytt hit, som en brännande anklagelse mot hur livet har kommit att te sig på andra sidan gränsen.

Vi reser söderut från staden Bukavu, via kraterlika grusvägar och söndertrasade broar. Skakningarna gör det omöjligt att föra ens en vattenflaska till munnen. Det enda som återstår är att parera med magen, hålla ögonen på vägen och släppa taget om tiden.

Det gör någonting med själen att resa så, mil efter mil. Trots fyrhjulsdrift är det omöjligt att köra snabbt. Eventuell hjälp är många timmar bort. Bergen störtar vildsint ner i dalgångarna, himlen gör uppror i vitt och bläck. Efter skogen tar Tanganyikasjön vid och den ser ut att vara fylld till brädden. Efter så många timmars monotoni tränger det dramatiska landskapet sig ända in i hjärtat och lämnar det öppet och sårbart.

Naturen är så stor, människan så maktlös.

Och nu är vi tillbaka hos Lawi, han som hittade broderns livlösa kropp på gatan. Familjen beslutade att både han och yngre kusinen Didas måste fly efter det. De unga männen gav sig av till fots mot Kongogränsen samma dag, och roddes sedan över sjön av en fiskare.

Nu bor de här i ett av de tusentals vita FN-tält som ligger som sockerbitar i räta rader på sluttningarna ovanför vattnet. Vi lyfter på tältduken och kliver in till en bastmatta, ett myggnät och en tvål.

– Det är allt vi äger. Den som kommer med en väska till gränsen riskerar att gripas eller skickas tillbaka, säger Lawi, medan han stänger de nyfikna grannarna ute.

Han vet vilka som förde bort hans bror. Det var killar från kvarteret, medlemmar i Imbonerakure, han kände dem väl. Själv har han inte varit politiskt aktiv och deltog aldrig i några demonstrationer.

– Men det spelar ingen roll. De ger sig på alla unga män som inte är med i regeringspartiet. Vi kommer från ett litet ställe där alla känner alla, säger han.

Didas sitter bredvid, med blicken fäst vid marken. Hans far fördes bort och mördades ungefär samtidigt som Lawis bror, och han är rädd hela tiden.

Om kusinerna tittar ut genom tältöppningen kan de se Burundis berg avteckna sig som mörka konturer i soldiset på andra sidan sjön. De vill fly längre bort, om de bara kan få tag i pengar.

– Vi är inte säkra här, det är för nära till Burundi. Det finns folk som vill oss illa där utanför, vi vågar inte ens gå ner till vägen, säger Didas.

Han och Lawi har träffat flera andra i lägret som säger sig ha sett Imbonerakuremedlemmar eller personer ur den burundiska säkerhetstjänsten även på den här sidan gränsen. Det är inte osannolikt. I slutet av 2014 hade både den burundiska armén och Imbonerakure träningsläger bara någon mil norrut från den plats där lägren nu ligger. I samma område har också den burundiska rebellgruppen FNL en bas. Gränsen är inte bara porös. Den läcker som ett såll.

– Så länge vi är kvar här kommer vi att fortsätta vara rädda varje dag, säger Didas.

Vi går över ängarna, från den norra sidan av lägret mot den södra. Området växer utåt, de nyanlända tilldelas plats i ytterkanterna. Det går inte lika snabbt som förut.

Men att någon kommer alls visar smärtsamt tydligt att flykten sällan är ett val. I Kongos huvudstad Kinshasa, 150 mil därifrån, är nämligen president Joseph Kabila i färd med att försöka skjuta upp valen i december för att kunna sitta kvar på sin post ännu ett litet tag. Den kongolesiska grundlagen förbjuder precis som den burundiska en tredje mandatperiod, och även här är det på väg att blåsa upp till storm. Oppositionens tyngsta kandidat har gripits, demonstranter beskjuts med tårgas, omvärlden hotar med sanktioner.

De vita FN-presenningarna ser nästan självlysande ut i solljuset. Det är svårt att föreställa sig vart alla dessa människor ska ta vägen härnäst, om skotten än en gång skulle börja eka över kullarna.

Det är fullt av tvätt och kastruller utanför sexbarnsmamman Mariam Habonimanas tält. Hennes ögon är blanka och hon är långsam i rörelserna. Familjen har sovit sin första natt i lägret, och ingen har fortfarande hunnit sätta sig ner och tänka. Mariam försvarar sitt beslut till hälften inför oss, till hälften inför sig själv, när hon säger att hon verkligen försökte stå ut med situationen för att de skulle slippa lämna sitt hem.

– Du springer, du sover i skogen, du äter ingenting och kommer fram med barnen till en okänd plats – vi har flytt förut och det är ett lidande, jag vet det, säger hon.

Men för två dagar sedan gick det inte längre. Då hade familjen inte lämnat huset på ett helt dygn eftersom det pågick skottlossning och explosioner i kvarteret utanför. Mariam skakar på huvudet när hon pratar om hur hon till sist kände sig tvingad att riskera allt.

– Vi sprang hukande från hus till hus med kulorna vinande omkring oss. Vi ville bara bort därifrån.

Vi sitter i ett av granntälten och pratar. I dörröppningen står grannarna och lyssnar. Sorlet från tiotusentals människor studsar mellan kullarna, här finns inga hemligheter.

Mariam säger att barnen redan frågar varför de inte kan åka hem i stället. De är oroliga och klängiga.

– Jag svarar alltid samma sak: Det såg ni väl själva? Det är krig och människor dör.

Nere på Tanganyikasjön vispar brisen upp små vågor och vattnet har börjat skifta från blått till grått. Men solen är fortfarande stark och i tältet står luften stilla.

Mariam försvinner bort i tankar för en stund, men lockas tillbaka av frågan om hoppet. Hon har inget sådant. För mycket blod har spillts, gamla sår har rivits upp igen. Och av de utlovade internationella fredsinsatserna syns fortfarande inte så mycket som en ökenkänga.

– Det har pågått för länge, säger hon sakta och stryker svettdropparna ur pannan med blusen.

– När människor väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta.

Annons

Dela (15)
Tweeta

Annons

Laddar