Annons
Annons

Stilrebeller rockar igen

joel
Dela (0)
Tweeta

Henrik Halvarsson
Skitiga, slamriga och pårökta. De stygga Detroitrockarna MC 5 revolutionerade mode och musik på 60-talet. Nu hyllar Levi’s dem med en egen kollektion.

Tom var tuffast i gänget. Han kom från Stockholm och hade varit på säkert tio discon. Vi andra i killgänget hade kanske varit på nån skolhippa och alla fredagskvällar i Uppsala tillbringades med te, chokladfingrar från Cadbury’s och en oavbruten ström av vinylskivor som spreds på det minimala golvet i Toms lilla lägenhet.

Annons

Det var ett inferno av fotsvett, skitig denim och instängda tonårslustar.
Flickor?
Inte en chans.
De var på disco allihop.

Men när vi hade hört Status Quos senaste och djupdykningen i King Crimsons svarta rocksymfo började närma sig ett par timmar, då fick Tom nog och ville rocka på riktigt. Han skrockade, svalde det sista chokladfingret och drog fram en skiva som fortfarande sänder upphetsade kårar längs min rygg.
”Det här är äkta rock’n’roll”, sa Tom och släppte skivnålen rätt ner till Detroit 1969 och in i gruppen MC5:s glödande, förvirrade, skräniga värld.

Kick out the jams
hette skivan och bara titeln var underbar och jag stirrade förhäxat på omslagets sammelsurium av färger och ansikten, på den motorcykeltuffa MC5-loggan och ett ansikte med gapande mun, stirrande ögon och burrigt hår. Musiken, den explosiva Ramblin rose med en hysterisk falsettröst, var som ett godståg rätt genom rummet, den slog sönder hela kvällen, tog totalt kommando, rensade minnet och framtiden. Det var min MC5-debut, mitt fall ner i rock’n’rollens skräniga själ.

Det är just den ryggradskänslan som Levi’s nu söker med vårens kollektion av exklusiva Vintage Clothing under utropet ”Rock´n´roll Americana!”. Det är en jakt på den amerikanska urkänslan.
Man började med 1800-talets cowboys, hantverkare och blue collar, med jeans som slitits och vridits om av skyskrapsbyggande och vida horisonter. Man sökte James Dean och 1950-talets ikoner och har nu kommit in i studentupprorens och upploppens stilepok.

Nu är det rebeller och street fighting kids som sys in i sömmarna och det finns inget bättre soundtrack och stil än MC5. Man har adopterat deras logga i samarbete med Gary Grimshaw som gjorde originalet på 1960-talet och broderat bilder av gruppen på västar och t-shirts och döpt kläder efter låtar och skivtitlar.
Det Levi’s nu söker är ungdomens magiska kaxighet. MC5-stilen grundades i 1960-talets brott med det likriktade och vuxna. Man slet åt sig second hand-kläder, rotade fram gamla tröjor och brallor och tryckte dit de hippaste bandens loggor.
MC5 var upprorets ljud.

Gruppen bildades i Detroit samtidigt som de propra och glada grabbarna i Beatles tog över Amerika i sina kraglösa kostymer.
MC5, en förkortning för Motor City Five, hatade allt det där och rosslade fram sin avantrock, en otäck soppa av covers, skräniga gitarrer, frijazz och mycket röka. Efter ett par år drabbades den radikale jazzkritikern och discjockeyn John Sinclair av MC5. Han blev manager och odlade gruppens kärlek till jazzexperimentatörer som Sun Ra och Archie Shepp och deras frihetsmusik.

MC5 drogs in som ett tungt vapen i Sinclairs White Power-rörelse, ett revolutionärt gäng som ville befria världen, men mest parta och knarka och sprida sköna slogans omkring sig: ”We are the LSD driven total maniacs of the universe.” Pengar stinker, ledare stinker, skolan stinker. ”Kick out the jams, motherfucker.” Man gjorde totalangrepp på kulturen med alla nödvändiga medel, inklusive ”dope and fucking in the streets”.

Kick out the jams var titeln på MC5:s debutplatta, inspelad live på Detroits Grande Ballroom. Iggy And The Psychedelic Stooges lär ha varit förband, men Iggy, som rullade runt i sitt glassplitter, ansågs som ett skämt på den tiden. MC5:s show den kvällen är ett av rockmusikens urljud, fångat i flykten. MC5 bråkade med alla och fick såklart sparken från skivbolaget, gjorde ett par plattor till, men lade av 1972.

Resten av historien är en uppvisning i förfall, trista försök till comeback, knarkdomar och hjärtattacker. Alla de grupper som medlemmar som Fred ”Sonic” Smith, Wayne Kramer och Rob Tyner startat och lagt ner är deppig rocktrivia, den mögiga baksidan av den stilsäkra, sjaviga, ungdomsladdade MC5-magnetismen, den alla vill åt.
Själv har jag inte hört MC5 sen den där kvällen i Toms rum och det är perfekt, för upplevelsen är omöjlig att toppa. I minnet är MC5 den totala genomblåsningen och ska förbli så.

Kom ihåg: ”The MC5 will make you feel it, or leave the room.”

Petter Eklund

Annons

Dela (0)
Tweeta


Laddar