Emil Persson: ”Sjung gärna om alkohol i poplåtar – men lämna Fireball utanför!”

Tobias Ivarsson | Publicerad 2014-12-11 19:55 | Lästid: 2 minuter

Fireballs och sangria-läppar? Dagens spritromantiska låtar får Cafés Emil Persson att vilja riva öronen av sig – men det finns undantag.

* * *

Countrymän har inte alltid de mest sofistikerade spritreferenser i sina sånger – jag kommer spontant att tänka på Joe Nichols Tequila makes her clothes fall off och textraden ”I told her ’put an extra layer on’, I know what happens when she drinks Patrón”. Men jag blir ändå förbluffad när jag lyssnar på Blake Sheltons nya låt Sangria och hör liknelsen ”your lips taste like sangria”.

Det är inte det att den är dålig. Det är det att den är så dålig att jag vill riva av mina öron och mata vårtsvin med dem.

Samtidigt noterar jag att Pitbulls låt Fireball, som släpptes i somras, rusar uppför hitlistorna: en rytmisk och rövig ode till inneshoten framför alla andra just nu.

”Det är svårt att skriva nya låtar om alkohol. Alla sorter är tagna.”

Det är svårt att skriva innovativt om sprit 2014. Alla sorter är redan tagna och har varit det ganska länge nu.

Genrer som blues och country sålde tidigt sin lever till djävulen. De bästa texterna kretsar alltid kring ett berättarjag som går till krogen för att muddla tankarna och lägga problemen i sockerlag. Brunspriten har varit lika viktig för musikens framväxt som gitarren.

Med hiphopens intåg kom sedan en mer blingig konsumtion. Cristal, Dom Pérignon och Rémy Martin härskar. Bara Snoop Dogg går mot strömmen med raggargroggen Gin and juice.

Enligt en studie från Boston University School of Public Health, som analyserat Billboardlistan 2009–2011, är det generellt fyra spritsorter som dominerar populärmusiken: Hennessy (cognac), Patrón (tequila), Grey Goose (vodka) och Jack Daniel’s (bourbon).

Och så borde det nog förbli. Om det inte är trasigt, fixa det inte. Om det inte är tung och historiskt kvalitetssäkrad sprit, basera inte låtar på det.

Det finns visserligen exempel på artister som lyckats skriva om smal alkohol – Guns N’ Roses Nightrain, Jimmy Buffets Margaritaville, Busta Rhymes Pass the Courvoisier, part II, The Clovers One Mint Julep och Waterboys Fisherman’s blues (vi kan inte veta att den inte handlar om halstablettshoten!) – men dessa är undantag.

De allra flesta som tar omvägen runt beer och bourbon landar just i sangrialäppar eller kanelwhisky. Texter med inbyggt kräkmedel.

Vad står näst på tur? ”Girl, I really didn’t mean to/Dispose you like a shot of Minttu”? ”Our love is like Skånes Akvavit/Firm, fennel-y and ferociously sweet”? En Careless whisper-cover med strofen ”I’m never gonna dance again” utbytt mot (det för magsura nordbor visserligen relaterbara) alternativet ”I’m never Gammeldansk again”?

Blake Shelton, Pitbull och andra ”kreativa” spritlyrikförnyare måste genast gå ner till Willie Nelsons Whiskey river och tvätta bort sina synder.

Emil Persson

***