I det bibliska dramat Exodus är alla viktiga skådespelare vita – fast filmen utspelar sig i Egypten. ”Det tar tid att reparera förfalskad historia. Och filmer som Exodus gör det inte lättare”, skriver Cafés Andrev Walden.
* * *
Det har blåst nätstorm kring Ridley Scotts Exodus, det bibliska superdramat om slavsonen Moses (Christian Bale) som leder ett uppror mot farao Ramses (Joel Edgerton) och lotsar 600 000 israeliter ut ur Egypten.
Den 77-årige regissören anklagas för ”white- washing”. Och det är inte omotiverat. Alla bärande roller har bemannats av vita skådespelare, trots att berättelsen utspelar sig i Egypten.
Ridley Scott, född 1937, verkar inte förstå kritiken. Men så växte han också upp i en filmvärld där alla var vita. Under sminket och lösögonbrynen. När Ridley var ung spelades arabiska och asiatiska karaktärer av betydelse undantagslöst av vita. Liksom indianer och latinamerikaner. Ja, till och med svarta spelades av vita (även om ”blackface”-rasismen – som under stumfilmsåren hade puttrat i alla genrer – på 40-talet mest levde kvar i komedi- och vaudevilleträsket).
Historiskt har ”racebending” och ”white- washing” varit framgångsrika metoder för att stänga ute ickevita skådespelare från arbetsmarknaden; ett slags branschapartheid som Hollywood fortfarande inte gjort upp med.
I dag pekar man på marknadskrafterna när man ska förklara varför Jake Gyllenhaal spelar persisk prins eller varför Johnny Depp heter Tonto och pratar serietidningsindianspråk. Men när kommande generationer ser Prince of Persia (2010) eller The lone ranger (2013) kommer de att famla efter samma skämskudde som jag vill kväva mig med när jag ser en brunkrämad Burt Lancaster som apachekrigaren Massai i Apache (1954).
* * *
I dag hanteras det snyggare, ingen skulle be Ben Affleck att spela prostetiskt sminkad ”japan” (vilket tydligen kändes rimligt för Marlon Brando i The Teahouse of the August Moon 1956). Nu vittvättas filmerna ofta redan i manusarbetet, så att själva karaktären blir vit innan castingen äger rum.
Men regissörerna bakom årets bibliska storfilmer har inte ens hanterat det snyggt. Både Darren Aronofskys Noah och Ridley Scotts Exodus bygger på berättelser från civilisationens vagga: Mellanöstern. I Noah såg det mest befängt ut (alla är vita) medan Ridley Scotts val att ändå casta ickevita skådespelare men bara som slavar och tjuvar ger Exodus en direkt rasistisk hierarkisk underton.
Det tar tid att reparera förfalskad historia. Och filmer som Exodus gör det inte lättare.
Andrev Walden
* * *
Mer film:
Här är de 25 hetaste filmerna som släpps 2015
Boyhood, Interstellar och Turist – Här är de 20 absolut bästa filmerna från 2014
Andrev Walden: ”I Interstellar reser de snabbare än ljuset – och snart kan det vara verklighet”
”Så lyckas Kina styra Hollywood”: Andrev Walden om hur filmvärlden anpassar sig efter diktaturen