När David Fincher regisserade Se7en ville producenterna byta ut det episka slutet – men han vägrade. Cafés Andrev Walden förklarar varför rätt filmslut kan betyda allt, och varför Fincher fick författaren till Gone Girl att skriva en helt ny final.
Kolla även Andrev Waldens lista på tidernas 15 bästa filmslut!
* * *
Jag tror vi kan enas om att David Finchers Se7en (1995) har ett av filmhistoriens bästa slut. Men så hade det inte behövt vara. Det fanns ett annat slut, ett fegt slut som bolagskostymerna på toppen av produktionen ville ha – och hade fått om inte Morgan Freeman och Brad Pitt hotat med att hoppa av alla promotionuppdrag för filmen.
(Hoppa över nästa stycke om du fortfarande inte sett Se7en.)
I det fega slutet är Mills (Pitt) – precis som i det episka slutet – på väg att skjuta John Doe (Kevin Spacey) som just avslöjat att han dödat Mills gravida fru. Men i stället avlossar Somerset (Freeman) det dödande skottet och saboterar seriemördarens performancekonstverk av dödssynder i sista stund.
”What are you doing”, undrar Mills bestört.
”I’m retiring”, svarar Somerset.
Det fega slutet spelades aldrig in men jag får ont i magen bara jag tittar på storyboarden (som kan googlas fram). Så olidligt töntigt. Ett dussinslut på en i övrigt banbrytande film.
Och ett perfekt exempel på hur mycket bättre en hel film kan bli när man hittar rätt slut. I bästa fall ett slut som ligger i bakhåll och drabbar tittaren.
Som när Charlton Heston gjorde det där strandfyndet i Apornas planet (1968) eller när Kevin Spacey sträckte på sig i De misstänka (1995). Psycho, Soylent Green, Angel heart, Jacob’s ladder, Sjätte sinnet, Memento, The Others, The Prestige… De bästa sluten slutar liksom aldrig ringa i dig. De stannar kvar; ekar och bär sig åt.
David Fincher lyckades under några år på 90-talet etablera sig som något av de spektakulära slutens gudfader. Efter Se7en regisserade han ju också The Game (1997) och Fight Club (1999).
Och även om Fincher fortsatte göra kvalitetsfilm tappade han väl intresset för manus där hela den dramatugiska kurvan är fast förankrad i slutscenen. Jag minns faktiskt bara hur en av hans fem filmer från 2000-talet slutar: The Girl with the dragon tattoo. Eftersom den slutade nästan exakt som den svenska förlagan, vilket också var lite av problemet.
Remaken kändes mest som en död fisk. En väldigt snygg död fisk men ändå lätt poänglös. Filmen blev inte heller alls den succé man hade hoppats på.
Svedd av floppen angrep Fincher sitt nya projekt, filmatiseringen av Gillian Flynns succédeckare Gone girl (3 oktober), med en tidig begäran till författaren: ge mig ett nytt slut. Så för att återuppfinna nerven satte sig Flynn ner och skrev om den tredje och sista akten. Helt och hållet.
Gone girl, berättelsen om en man (Ben Affleck) som blir måltavla för en mediacirkus när hans fru (Rosamund Pike) försvinner, har lästs av miljoner – men ingen vet hur den slutar. På bio.
Detta borde vara regel snarare än undantag när böcker ska bli film.
Andrev Walden
* * *
Mer film:
Andrev Walden: ”I Interstellar reser de snabbare än ljuset – och snart kan det vara verklighet”
”Så lyckas Kina styra Hollywood”: Andrev Walden om hur filmvärlden anpassar sig efter diktaturen
Stor i Japan! Kolla in det första klippet på anime-versionen av Ronja Rövardotter