Café utser 2018 års 20 bästa tv-serier

Café har tagit fram den enda listan du behöver i mellandagarna – här är årets bästa tv-serier.

Joakim Almén  |  Publicerad 2018-12-17 17:18  |  Lästid: 9 minuter

Förutom listan över årets 100 bästa låtar har även årets bästa tv-serier utsetts av en ända-in-i-jul-slitande Caféjury. Skriv ut, klistra upp på kylskåpet och använd under mellandagarnas lataste HBO- och Netflix-häng!

Jury: Joakim Almén, Markus Thörnhammar, David Johansson, Tom Cehlin Magnusson.

20. The Handmaid’s Tale, säsong 2

handmaid's tale

”Kolla inte på det här. Jag orkar inte” skriver Cafés skribent David Johansson, som är rejält besviken på den andra säsongen av Handmaid’s Tale. Foto: HBO.

Vad som började som en otrolig berättelse under den första säsongen av The Handmaid’s Tale, baserad på Margret Atwoods lika otroliga roman, med scientologen Elizabeth Moss i huvudrollen som en kuvad hemmafru turned handmaid blev i den andra säsongen ett äkta magplask. Alla vet läget vid det här laget: framtidens amerikanska samhälle har tagits över av en grupp religiösa extremister som gick in och kulsprutade ner hela den amerikanska regeringen. En stor del av den kvinnliga befolkningen är infertila, men de som fortfarande kan föda barn har förslavats och tvingas leva som handmaids åt de rikaste och mäktigaste männen. De blir med andra ord våldtagna dagligen för att kunna föda männens avkommor.

Första säsongen målade urbilden av ett dystopiskt samhälle, och det fanns i princip inget framtidshopp förutom några ljusglimtar när det talades om fristaden Kanada, så länge man kunde ta sig över gränsen. Det gick så klart sådär, folk blir stympade och mördade, och mörkret kryper sig ännu tätare. Inför den andra säsongen hade jag hoppats på en större utveckling, lite mer schvung i berättandet, men serien tappade så mycket att jag ledsnade redan efter ett par avsnitt. Allt går bara åt helvete hela tiden. Det blev för mörkt och hopplöst, helt enkelt. Demonstrativt placerar vi den andra säsongen av The Handmaid’s Tale längst ned på listan.

Uppdatering: efter att jag skrivit den här texten blev jag ändå sugen på att se klart den andra säsongen. Trots allt. (David Johansson)

19. Arkiv X, säsong 11

Fox Mulder och Dana Scully i Arkiv X.

Viaplay.

En betydande uppryckning från comeback-säsongen 2016. Fortfarande var skaparen och regissören Chris Carter långtifrån att leverera i närheten av de sju första säsongernas skyhöga kvalité. Men visst kändes det ändå skönt att äntligen få boksluta serien med världens mest ikoniska introvinjett med en helt okej sista säsong och ett habilt slut. Ljuva Gillian Anderson och David Duchovny var som vanligt bra som FBI-agenterna Dana Scully och Fox Mulder. The truth WAS out there. (Joakim Almén)

18. Cardinal

cardinal

Första två säsongerna av Cardinal streamas på Cmore.

Vad som verkade vara ännu en dussin-crime-serie visade sig vara någonting långt bättre än många förväntat sig. Böckerna om den deppiga snuten John Cardinal någonstans i en liten stad i Kanada är skrivna av den prisbelönta författaren Giles Blunt, och den andra säsongen, betitlad Blackfly Season, tog ett hårdare grepp om mörkret som var påtagligt redan i den vinterklädda första säsongen. Andra säsongen blommar en kanadensisk sommar, och berättandet är nästan surrealistiskt. Den suggestiva övergripande känslan tillsammans med en ganska spännande utgångspunkt (mördaren avslöjas redan i första avsnittet) tog serien till en helt ny nivå. Någonting som bådar gott inför den stundande tredje säsongen om poliserna John Cardinal och Lise Delorme. (David Johansson)

17. Westworld, säsong 2

Tv-serien Westworld, säsong 2.

HBO.

Westworld kräver 100 procentigt fokus och noll – absolut noll – scrollande i flödet samtidigt. Lyckas du hänge dig och inte begå fokusotrohet har du en andra säsong, som förvisso inte är lika bra som den första, som fortsätter att leverera nervkittlande sci-fi-western med komplicerad intrig. Plus för Fares Fares och Gustaf Skarsgård i mindre biroller. (Joakim Almén)

16. Bojack Horseman, säsong 5

Netflix-serien Bojack Horseman.

Netflix.

Netflix animerade komedisuccé där Breaking Bad-skådisen Aaron Paul har en bärande röstroll fick förnyat förtroende även i år. Säsong fem fortsatte att bjuda på idoga misslyckanden för LA:s mest narcissistiska hästsuput, Bojack Horseman. Bojack Horseman gör sig absolut bäst som bakis binge-tittning. (Joakim Almén)

15. Wild Wild Country

wild wild country sheela

Bhagwan Shree Rajneesh minst sagt labila högra hand Ma Anand Sheela. Foto: Netflix.

Dokuserien från Netflix om en gigantisk kult som grundades i Indien och hamnade på landsbygden i Oregon är definitivt den mest omtalade sedan första säsongen av Making a Murderer. Här finns allt: tossiga sektgalenskaper, en minst sagt karismatisk sektledare, den maniska assistenten, vilda fejder mellan lokalbefolkningen i Oregon – bland annat biologisk terrorism – och den rätt och slätt vildsinta sekten och deras enorma ranch Rajneeshpuram. Serien består av sex långa delar och är egentligen för invecklad för att förklara i ord, men vi tar det kortfattat: under 1960-talet började den snart kontroversielle gurun Bhagwan Shree Rajneesh arbeta fram det som skulle bli rörelsen Rajneeshpuram, utifrån sina egna åskådningar som mycket kortfattat grundade sig i en kritik mot socialism, Mahatma Ghandi och den ortodoxa tolkningen av hinduism. Han tyckte man skulle ägna sig åt mediation, kärlek, kreativitet och humor – men dokumentären visar att det finns en hel del annat bakom den här till synes ganska härliga livsåskådningen. Var redo för en av de mest intensiva dokumentärserierna på länge. En anekdot är att när Ted Gärdestad mådde piss i mitten av 80-talet var han en grov Rajneesh-anhängare, och donerade alldeles för mycket pengar till dessa galningar. Otroligt mörkt. (David Johansson)

14. These New South Whales, säsong 2

Tv-serien These New South Whales.

Australia Comedy Central.

Det marginella Sydney-punkbandet These New South Wales borde få Australiens motsvarighet till Guldägget som pris för årets smartaste PR. I den här mockumentärserien får vi följa punkbandet These New South Whales i med- och (oftast) motgång. Att karaktärerna är så vansinnigt tydligt stöpta gör inget när bandet har en gubbig manager som älskar att klä ut sig till Elvis The Pelvis och en sångare – Jamie Timony – som visar sig vara ett komiskt geni. These New South Whales andra säsong var årets roligaste seriekik och introlåten var, just det, årets serieintrolåt. Finns att se gratis i sin helhet här. (Joakim Almén)

13. Maniac

Emma Stone och Jonah Hill i Netflix-serien Maniac.

Netflix.

Jonah Hill och Emma Stone återförenades sedan genombrottet i Superbad i Netflix-serien Maniac. Maniac, vars handling kändes svår och luddig att greppa på förhand och baserades löst på den norska komediserien med samma namn, började trögt men tog sig lagom till att Hills och Stones karaktärer började testa A-, B-, C- och D-pillren. Nåt slags LSD möter Sertralin effektmässigt. Lagom skruvad sci-fi. Lagom inlägg i debatten om psykisk ohälsa (om man nu vill läsa in det). Lagom bra för tio avsnitts sträcktittande. (Joakim Almén)

12. 36 dagar på gatan

Tv-serien 36 dagar på gatan.

SVT.

Prisbelönta fotojournalisten Christoffer Hjalmarsson ger sig ut på Stockholms gator med föresatsen att leva som hemlös 36 dagar. Utrustad med en kamera får tittarna följa med genom den kamp för överlevnad som livet på gatan innebär. Resultatet blir en intim men likafullt respektfull och empatisk skildring av ett antal personer som av olika anledningar lever sina liv i samhällets periferi. 36 dagar nyanserar bilden av en ofta bortglömd grupp som inte sällan reduceras till stereotyper snarare än unika människoöden. (Markus Thörnhammar)

11. Bonusfamiljen, säsong 2

Tv-serien Bonusfamiljen.

SVT.

Igenkänningsfaktorn är hög i succéserien Bonusfamiljen. Kanske är det en av framgångsfaktorerna. Men sannolikt bidrar det smarta manuset, de skickliga skådespelarinsatserna och den fint avvägda balansen mellan humor och allvar till seriens välförtjänta genomslag. Och den andra säsongen levde mer än väl upp till de högt ställda förväntningarna när den sändes i början av 2018. (Markus Thörnhammar)

10. Hitlåtens historia

Slash från SVT:s Hitlåtens historia.

SVT.

Det känns så högtidligt att man vill klä upp sig varje gång man konsumerar ett Hitlåtens historia-avsnitt. SVT:s lyxigaste premiumprogram rullade vidare med ännu en säsong av djupdykningar i hitlåtstrivia. Tack, SVT, för att ni fortsätter verka i musikens tjänst. (Joakim Almén)

9. Vår tid är nu, säsong 2

vår tid är nu

Behöver vi ens understryka att serien streamas på SVT Play? Foto: SVT.

Höstens självklara svenska succé – särskilt med tanke på att den första säsongen klockade in på smått otroliga 1,5 miljoner tittare per avsnitt. Tidsdokumentet Vår tid är nu har egentligen allt man kan begära av ett kostymdrama som SVT satsat stora slantar på. Adam Lundgren, Hedda Stiernstedt och alla andra fantastiska skådespelare gör riktigt tunga insatser. Serien är inte särskilt förutsägbar, karaktärerna förändras i och med att de blir äldre och man kan aldrig lita på att ens favoritkaraktär förblir så under en säsong. Första säsongen var som sagt en oerhörd succé, och den andra gjorde nog ingen besviken. Inför den tredje och tyvärr sista säsongen, som redan är inspelad, ligger ribban riktigt högt. (David Johansson)

8. Atlanta, säsong 2

Donald Glover i tv-serien Atlanta.

FX.

Andra säsongen av Donald Glovers enormt hyllade Atlanta fortsätter att rita om kartan för hur man gör tv i USA. Roligt, skruvat och med stort hjärta berättar Glover historien om livet i vad som just nu på många sätt är USA:s kulturella centrum. (Tom Cehlin Magnusson)

7. High Maintenance, säsong 3

high maintenance

Första två säsongerna av High Maintenance streamas på HBO, samt den ursprungliga webbserien. Foto: HBO.

Serien High Maintenance började som en ambitiöst producerad webbserie med en nästan löjeväckande enkel premiss: korta novelliknande avsnitt i princip fristående från varandra, med ett sammankopplande element – ett marijuana-dealande cykelbud i New York City. Varje avsnitt dyker ned i en eller flera karaktärers tillvaro, och någonstans under berättelsens gång dyker ”The Guy” upp och påverkar deras liv på ett eller annat sätt. När HBO plockade upp serien förlängdes varje avsnitt och man tappade lite av charmen med de ibland så korta som fem minuter avsnitten, men man hittade snabbt ett format som fungerade och i och med den tredje säsongen har det blivit en av mina absoluta favoritserier. Räknar man webbavsnitten som en säsong är man nu uppe i totalt tre säsonger. (David Johansson)

6. Killing Eve

Tv-serien Killing Eve.

BBC/HBO.

Denna genreöverskridande pärla är våldsamt underhållande från minut ett. En i grunden klassisk katt- och råtta-lek mellan en agent och en lönnmördare växer ut till ett symbiotiskt men explosivt växelspel mellan den aviga men vassa utredaren Eve Polastri och Jodie Covers fullt utblommade psykopat Villanelle. Addera slagfärdig dialog och humoristisk vardagsskildring så har du Killing Eve. (Markus Thörnhammar)

5. Succession

Tv-serien Succession.

HBO.

Mediepatriarken Logan Roy, ett maktgalet gubbsvin med dålig hälsa och tveksamt beslutsfattande, är inte alls i skick att rodda sitt mäktiga mediekonglomerat – åtminstone inte enligt hans ättlingar. Vi tas med in i de priviligierade rummen där övergrepp, maktspel och fuckin’ hård jargong är vardag. Att följa familjedramat är en nästan Shakespearsk upplevelse, men serien vilar starkast på sina svarta komiska inslag. Det märks att Peep Show-skaparen Jesse Armstrong ligger bakom den här fullträffen.

4. Pose

Tv-serien Pose.

FX/HBO.

Pose bryter ny tv-historisk mark genom att lyfta fram transpersoners berättelser på ett sällan skådat vis. Dessutom gestaltas flertalet av rollfigurerna av människor från olika delar av HBTQ-spektrat. Handlingen tar avstamp i det sena 80-talets New York, och centralt för densamma är ballroom-subkulturen – vilken tidigare har skildrats i den klassiska dokumentären Paris is Burning. De återkommande, livliga och frigörande tillställningarna utgör en fristad för seriens karaktärer, på balarna kan de skapa sig själva och få respit från deras tidvis mycket dystra tillvaro som präglas av HIV-epidemier och grav diskriminering från samhället. Upplyftande, sprakande, rörande och viktig tv. (Markus Thörnhammar)

3. Better Call Saul, säsong 4

Rhea Seehorn och Bob Odenkirk i Netflix-serien Better Call Saul.

Netflix.

Det är egentligen sinnessjukt att en serie med så lågt tempo som Better Call Saul kan kännas så maxat händelserik som BCS alltjämt känns, trots att den rullat i fyra säsonger nu. Vince Gilligan är en mästare på dialog och bad trip-skeva kameravinklar, och Bob Odenkirk är Emmys-bra som den skumraskiga advokaten Jimmy McGill/Saul Goodman. Birollsproffsen Rhea Seehorn och Jonathan Banks då? Givetvis svinbra. I nästa säsong lär vi – om vi uppfattat Vince Gilligans mellan raderna uttalande rätt – få återse åtminstone en av Walter White och Jesse Pinkman från Breaking Bad. (Joakim Almén)

2. Sharp Objects

Tv-serien sharp objects

HBO.

Författaren Gillian Flynn har i skrivande stund fått ur sig tre stycken romaner, och samtliga har gjorts till film eller tv-serie. Först ut var henne senaste roman, Gone Girl, där Ben Affleck spelade huvudrollen som en man vars fru försvinner oförklarligt. När det annonserades att HBO skulle adaptera Flynns debut Sharp Objects, med Amy Adams i huvudrollen och Jean-Marc Valée (Dallas Buyers Club, Big Little Lies) som regissör för samtliga avsnitt kändes det redan på förhand som att det skulle bli en av 2018 största och bästa serier. Mycket riktigt visade det sig stämma helt. Framgångsreceptet låg i en exceptionell förlaga där en alkoholiserad journalist får i uppdrag att återvända till sin hemstad och rapportera om en försvunnen flicka. I hemstaden möts hon av sin djupt störda familj och en lite för liten småstad med många hemligheter, samtidigt som hon slåss mot sina egna, i brist på bättre ord, demoner. Fullkomligt glimrande serie som ingen får missa. (David Johansson)

1. Patrick Melrose

Benedict Cumberbatch i tv-serien Patrick Melrose.

HBO.

Halva min sensommar gick åt till att försöka övertyga min mamma, som läst Edward St. Aubyns noveller (som serien bygger på), att kolla på den rörliga adaptionen. Till ingen nytta. ”Nä, usch. Övergreppen från pappan är så hemska i boken. Jag vågar inte kolla.” svarade hon nekande på mina konstanta övertalningsförsök, trots att jag menade på att det snarare handlar om en gnagande mörk stämning än rent grafiska övergrepp. I Patrick Melrose gör Benedict Cumberbatch sin kanske främsta rolltolkning hittills som just Patrick Melrose – en man som efter pappans död ska komma till bukt med sitt beroende. Från det knarkflippiga första avsnittet till de efterföljande fyra episodernas djup och vackra svärta: Patrick Melrose var min främsta tv-seriehöjdare i år. (Joakim Almén)

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-22 16:25