Hotell: Schlosshotel Berlin
I Grunewald är allt tyst, lugnt, lummigt och rikt. Inte alls det skitiga Berlin du åkt ner för. Men detta är sannerligen också Berlin. En sofistikerad, rieslingdrickande, Frankfurter Allgemeine-läsande, Brecht-citerande överklass med små glasögon och stora bilar.
Efter en alldeles för lång natt är det just hit du vill rulla med din droska, hela vägen till det femstjärniga, och oförskämt prisvärda boutiqehotellet “Schlosshotel Berlin”.
Det kan vara så att det stora huset påminner dig om ett italienskt 1700-talspalats. Det var också själva meningen, när det byggdes som privatbostad åt en konsthandlare i början av 1900-talet. Sedan dess har det hunnit vara mycket, bland annat kroatisk ambassad, innan det slutligen, med den äran, blev till lyxhotell.
Tunga ekpaneler. En prunkande trädgård. Frukost i stora spegelsalar. Spa och pool. Här mår du, av ovan nämnda skäl, mycket gott.
Bar: Rum Trader
Rum Trader är Berlins äldsta cocktailbar. Också något av barernas Berghain. För det är inte säkert att du får komma in även om du faktiskt hittar hela vägen hit, djupt inne i de oturistiga delarna av den klassiska väststadsdelen Charlottenburg. Dörren är stängd och har varit det sen 1976, långt innan speakeasys blev coola och sen töntiga och sen coola igen.
In kommer du lättast om du klär dig stilrent (det vill säga, tvärtom till hur du kommer in på Berghain). Några väl valda ord på tyska skadar inte heller.
Det är mödan värt. Härinne ringlar cigarettröken långsamt upp mot taket, jazzen sprakar i högtalarna, svinstarka, dyra exotiska drinkar serveras i ännu dyrare glas, och notan skrivs i sirlig handstil. När det stänger? Jag vet inte. Antagligen senare än du orkar stanna uppe.
Restaurang: Luna D’Oro
Tysk mat är coolt igen! Till och med i Berlin. Mat som tidigare serverats i biergarten, kvarterskrogar och en och annan anrik institution har nu äntligen hittat in i det moderna utbudet.
Exemplen är många. På Trio, nära Alexanderplatz, lagar man fräscht, färskt och delikat ihop med bra naturviner. Tresentreff på Berlinerstrasse är en gammal sylta som tagits över av två fine dining-kockar som bevarat inredningen men pimpat upp köket.
Men kanske är ändå Luna D’Oro det mest satsiga av dem alla. Här, i det gamla charmigt nedgångna danspalatset “Clärchens Ballhaus” i Mitte, komplett med lagom självmedvetet cool Biergarten lagas sedan några år tyska klassiker med självsäkerhet och glimten i ögat.
Mumsa i nordtyska kalvköttbullar, perfekt rostad DDR-kyckling och häpna åt råbiff formad som en igelkott. Avslutar gör du förstås med favoriten “Spaghetteis”. Ja, spaghettiglass. Ta det inte med mig, ta det med Tyskland.
Sevärdhet: Treptower Park
Länge var Treptower Park i östra Berlin ett bortglömt smultronställe för riktiga Berlinskallar. Nu har det börjat bli allt mer välbesökt. Av goda skäl. Floden Spree blir här en lugn, grön oas. Köp en öl, vila lite i gräset och sväng upp från floden och in mot skogen. Där inne väntar ett av Berlins mest spektakulära minnesmärken.
Jag pratar om “Sowjetisches Ehrenmal”. I ena änden tornar en 13 meter hög bronsstaty av en sovjetisk soldat med ett bredsvärd i ena handen, ett barn i den andra. Under foten: en krossad svastika. Med sockeln han står sträcker sig statyn 30 meter upp mot skyn.
Han blickar ut över ett gravfält. Här ligger 7000 av de 80.000 sovjetiska soldater som dog under slaget av Berlin 1945 begravna. Bortom dem: två höga, stiliserade flaggor i röd, polerad granit med hammaren och skäran utmejslade.
Historiskt tveksamt? Jo tack. Politiskt inkorrekt, inte minst i ljuset av dagens krig? Absolut. Men så är det med historien. Den är tveksam. Här går den också att ta på.
Klubb: Sameheads
Klubbar kommer och går, men Sameheads består. Det är regeln i Europas festhuvudstad. Och medan de få andra överlevarna, som Berghain, KitKat och Tresor präglas av långa köer, mystiska dörrpolicies och dyrt inträde är lilla, röjiga, Sameheads öppen för alla: Erasmusstudenter, klubbrävar, freaks and geeks och förvirrade småbarnsföräldrar på grönbete.
Här är Berlin också verkligen fortfarande som det en gång var lite överallt.
Övervåningen, den lugnare delen, är inredd som en snedtripp på DMT. Toaletterna är fullkomligt nedklottrade och charmant trasiga. Nedervåningen, om man kan kalla den det, når du via en livsfarligt brant trappa ner i underjorden. En fuktig, inrökt källare som vilar i ett sjukligt, rosalila neonljus. Dansgolvet är några kvadratmeter av svett och cigg.
Här dansar du dig yr till vansinnig musik du inte visste fanns och stannar alldeles för länge.
Björn Werner är kulturskribent, aktuell med boken ”Den tyska maten – från schnitzel till sauerkraut”, utgiven av Natur och kultur. Han har bott av och till i Tyskland de senaste 20 åren.
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.
