Annons
Annons

Blodiga berget där heroinets resa till Europa börjar

Lilla Burma är en av världens största knarkproducenter. I Asiens drogmecka tillverkas hundratals ton metaamfetamin och heroin varje år. Bönderna skördar opium i stället för majs. Café reste till hjärtat av Gyllene triangeln – där inbördeskrig, korruption och fattigdom fött en illegal miljardindustri.

Axel Kronholm 
Foto & video Vilhelm Stokstad

Opiumvallmon väntar på att skördas längs med bergen i Shanstaten i östra Burma. 2015 skördades drygt 580 ton opium här. Omkring 500 ton förädlades sen till heroin av högsta kvalitet.

Annons

Hövdingen smetar ut opiumet på sin cigarr, tänder och tar ett tungt bloss. Den svarta morfinrika kådan bubblar av hettan och avger ihop med tobaken en fyllig, söt rök.

– Det här är toppkvalitet, det ser man på hur klibbigt det är, säger hövdingen.

Framför honom ligger paketet med det färska opiumet; hans dotter kom precis tillbaka från fältet med dagens skörd. Geggan doftar friskt. Den nu lätt avdomnade hövdingen vill inte att vi skriver ut namnet på den burmesiska byn – opiumet är deras enda livlina. De vet inte vart det tar vägen, hur man gör heroin av det eller vilka som i slutändan ska injicera skörden. Men de vet att opiumet ger pengar.

– Vi började odla för att vi var hungriga. Tidigare hade vi levt som daglönare med osäker inkomst och odlat grödor som vi inte fick några pengar för. Många barn var undernärda och de familjer som kunde sålde sina åkrar för att anlita människosmugglare som kunde hjälpa deras barn att fly till Singapore eller Thailand. Vi gillar inte att odla opium, men vi kan inte leva på att odla majs eller samla brasved, säger hövdingen.

För att få ha grödorna i fred offrar byn en del av vinsten i ”skatt”. Mutan betalas gemensamt till en mellanhand som sedan fördelar pengarna – omkring 1 000 amerikanska dollar för årets skörd – mellan militären, polisen, skogsförvaltningen och den lokala administrationen.

– Annars kommer polisen in med vapen och förstör våra fält, förklarar hövdingen.

Nyskördat opium. Opium bör skördas inom en vecka från det att vallmoplantan tappat sina blomblad.

Burma genomgår just nu en förändring i rasande takt. Fram till 2011 – under ett halvt sekel – styrde militären landet med järnhand. Då lämnades regeringsmakten över till en kvasicivil regering bestående av gamla generaler som bytt uniformerna mot kostymer. Samtidigt lättades det på censuren, politiska fångar släpptes och omvärlden uppmuntrade utvecklingen genom att lyfta sanktioner. Företag såg en till stora delar oexploaterad marknad – låga löner och svaga fackföreningar – och drogs till Burma som nattfjärilar kring en lampa.

I Yangon, landets ekonomiska centrum och tidigare huvudstad, byggs ständigt nya köpcentrum och dyra lägenhetshus. 2015 hade Burma en tillväxt på 8,4 procent, bättre än både Thailand (3,2), Filippinerna (6,4), Vietnam (6,0), Indonesien (5,0) och Kambodja (7,0). Av utvecklingen märks dock väldigt lite i byar som den med den opiumrökande hövdingen. Odlingsmarken är fortfarande usel och det är långt till marknaden. Utöver att det numera säljs billiga simkort från Telenor har de senaste årens ekonomiska utveckling kommit få till del här, i Shanstaten i östra Burma.

TV: Här odlas opium för miljarder | Titta runt i 360 grader

Här, på 2 000 meters höjd över havet, ligger opiumfälten som blomstrande fläckar på bergens toppar och sluttningar. Htet, som äger byns största opiumodling, odlar vallmo för att försörja sin familj och släkt.

– Jag borde kunna få in 2,5 miljoner kyat på hela årets skörd. Men då har jag runt 1 miljon kyat i löneutgifter för alla som arbetar här, så i slutändan får jag 1,5 miljoner kyat (drygt 9 600 kronor) som vi ska klara oss på till nästa års skörd, säger han.

Hade Htet odlat te eller majs så hade det varit ännu värre, då hade släkten fått gå hungrig. Bergen där han och de andra byborna har sina odlingar ligger i hjärtat av det man brukar kalla för Gyllene triangeln, ett till stora delar laglöst och svårtillgängligt bergsområde som sträcker sig över gränserna mellan östra Burma, norra Thailand och nordvästra Laos.

Härifrån kom länge merparten av världens heroin, fram tills Afghanistan ryckte förbi som världens största producent i början av 2000-talet. Sedan 2006 har produktionen tredubblats i Burma, i fjol skördades drygt 580 ton opium här. Av detta röktes 80 ton upp i sin färska form, medan omkring 500 ton förädlades till heroin av högsta kvalitet. Morfininnehållet i det burmesiska opiumet är mellan tre till fyra gånger högre än det som odlas i Afghanistan.

Det här är toppkvalitet. Det ser man på hur klibbigt det är.

Utöver opium tillverkas här också metaamfetamin. Bara i Thailand, där det går under namnet ”ya ba”, finns omkring tre miljoner användare. Nio av tio drogbeslag i svenskarnas favoritresmål rör ”meth”. I ett enda beslag i februari kunde den thailändska polisen konfiskera drygt sju miljoner tabletter med ya ba. Samma månad gjordes ett annat tillslag där 5,8 miljoner piller togs i beslag. Det är inget vågat antagande att en och annan festande svensk turist på de thailändska öarna har, medvetet eller omedvetet, fått i sig burmesisk ya ba.

TV: Därför röker ”Aung” metaamfetamin genom vatten

Med totalt 9,5 miljoner brukare är Asien världens största marknad för meth. Och Burma är redo att möta efterfrågan. FN uppskattar att beväpnade drogsyndikat i Burma prånglar ut mellan en och två miljarder methtabletter varje år. Tunga droger som meth och heroin har rapporterats vara Burmas tredje största exportvara efter jade och naturgas. Men bönder som Htet ser inte mycket av de pengarna.

En förutsättning för den droghandel som härjar i Burmas gränsområden är de väpnade konflikterna där militären strider mot olika etniska rebellgrupper. Många av knarksyndikaten här är i själva verket milisgrupper som styrs av militären. Miliserna är dåligt avlönade men i utbyte mot att de strider mot de etniska minoriteterna får de fri lejd att berika sig på den svarta marknaden.

Narkotikan har på så vis blivit milisgruppernas främsta inkomstkälla. Merparten av drogerna som tillverkas i Burma är ämnade för export, men det finns också ett växande inhemskt bruk.

I byarna är opiumet lika mycket en möjlighet som ett hot. Här tänder en byhövding en cigarr, doppad i färskt opium, och förklarar: ”Missbruket får inte bita sig fast här, så vi måste vara strikta. Vi skulle vara redo att döda dig om du börjar missbruka.”

Röran i lägenheten avslöjar genast att här bor en missbrukare. Två plaststolar är de enda möblerna. Flugor svärmar runt två påsar med gammal mat som avger en sur doft. Tomflaskor, fimpar, kexpaket och sprutor ligger i en röra. Aung slår sig ner på en kudde i ett hörn. Han är i trettioårsåldern och vi träffas i hans lägenhet, i en förort till huvudstaden Yangon. Klockan är strax efter ett och det är dags för Aungs eftermiddagsfix.

– Många yngre är rädda för heroin men de dras till ya ma (som meth kallas i Burma). De ser det inte som en drog. Att injicera kan vara läskigt men att röka ett litet piller är inte samma sak, och du kan fortfarande arbeta om du tar det, säger Aung, och river av en bit aluminiumfolie som han viker på längden så det bildar en ränna.

Ett knallrött piller, stort som ett häftstift, placeras i rännan. Tändaren under. Aung, som är smal och tatuerad, suger upp röken genom ett sugrör, ner genom en PET-flaska fylld med vatten, och så upp i lungorna.

– Till och med universitetsstudenter tar meth för att orka studera, fortsätter han när han blåst ut röken.

Arbetare och bönder tar en kort vila på väg uppför bergen. Vissa av dem vandrar över två timmar – enkel väg – varje dag för att nå vallmofälten.

Den omfattande produktionen i landet har gjort drogen lättillgänglig och billig på den inhemska marknaden.

– När pillren först kom i slutet av 90-talet blev de populära snabbt. Vi hade ingen aning om vad det var men vi hade inget annat att missbruka så vi tog det. Då kostade ett piller 5–6 dollar, i dag är det hälften, säger Aung.

När han röker ya ma blir han aktiv, berättar han. Tappar aptiten, behöver inte sova och kan koncentrera sig.

– Om jag inte tar droger känner jag mig tom och tråkig. Men röker man för mycket ya ma börjar hjärtat slå jävligt fort och det kan bli farligt, säger han.

Aung påstår att ya ma sprids ”som en löpeld”.

– Unga är uttråkade, då dras de lätt till droger. Visst, det har dykt upp hundratals nya fräsiga rooftop-barer och restauranger i Yangon nu de senaste åren, men det är för rika burmeser och västerlänningar. Där har du inte råd att sitta som ung. Det är på väg att spåra ur, säger han.

I ett försök att stävja missbruket väljer det kristna medborgargardet Pat Ja San att arrestera – eller kidnappa – missbrukare och låsa in dem för rehabilitering. Här är en 25-årig mekaniker som rökt heroin i 5 år.

Även om missbruket är utbrett i städerna är det inget emot hur det ser ut på landsbygden. I en by en knapp halvtimme från opiumfälten i Shanstaten bor 33-årige Tun Hla. Han lever på att odla cigarrblad och röker opium för att ta sig igenom arbetsdagen. När vi träffas är arbetsdagen slut. Himlen är varm och orangefärgad, det doftar rök från byns eldstäder och bjällror plingar när boskapen, på väg hem från betet, passerar på vägen utanför.

– När jag kommer hem från jobbet och det gör ont i hela kroppen vill jag röka. När jag röker försvinner smärtan. Har jag opium så det räcker brukar jag röka på morgonen och lunchen också, säger han.

Staten använder drogerna som ett vapen mot oss

Tun Hla är benig, kutryggig och hans mungipor såriga. Han har nyss rökt sitt efter jobbet-opium i sin hemsnickrade pipa. Cigarrbladen han odlar ger mellan 300 och 500 kronor i månaden i inkomst. Det mesta går till att köpa mer opium.

– Jag har varit beroende i nio år. Jag vill sluta, men det är inte lätt.

Tun Hla är inte ensam i sin by. Jag träffar flera missbrukare här, den yngsta 20 år, vars missbruk är allmän kännedom i samhället. När jag träffar dem och deras familjer faller mödrarna i gråt och vädjar om hjälp. Den 20-årige killen berättar att han började röka med sina vänner ”som en rolig grej” och fastnade. Han har påsar under ögonen men är inte i närheten så nedgången och tärd som Tun Hla. Det är nog bara en tidsfråga: här slits kroppar fort av arbete och droger. Han berättar att han vill sluta, men här finns ingen hjälp att få, och inga pengar för att ta sig ut.

– Jag skulle vilja bli ren och ta mig till stan, kanske jobba på kontor. Om jag stannar här kommer jag aldrig att bli fri från missbruket, eftersom så många andra använder, säger han.

Filmkväll för de boende på ett behandlingshem för missbrukare i Myitkyina i norra Burma.

Plåtdörren skramlar när pastor Ndawng Seng Du låser upp till inhägnaden där drygt hundra missbrukare hålls inlåsta. Vi har tagit oss till nordligaste Burma, till Kachinstatens huvudstad Myitkyina. Eftermiddagssolen ligger lågt och lyser varmt över innergården. Några sparkar boll, en spelar gitarr och de flesta gör ingenting. Intill ligger buren – åtta kvadratmeter stor, med tjocka träbjälkar som galler.

– Här låser vi in dem under den första veckan när de har avtändning, förklarar pastorn.

Männen som bor där inne just nu har precis tagit sig igenom den värsta abstinensen, men eftersom stället är överfullt finns det ingenstans att flytta dem till, så de får bo kvar i buren. Även utan abstinensproblem är det inte någon särskilt behaglig plats att vistas på: luften står stilla, trägolvet är hårt och flugorna närgångna.

– Första dagen var hemsk, det gjorde ont i hela kroppen och jag mådde dåligt, säger en 25-årig man som rökt heroin i 5 år.

Han berättar att hans familj tog hit honom mot hans vilja, men att han nu bestämt sig för att sluta med narkotika.

– Jag har en tre veckor gammal bebis hemma. Min fru bor med mina föräldrar nu när jag är här. Jag saknar dem, det är tufft att vara här, men jag är inställd på att bli ren, säger han.

Barerna i Yangon är för rika burmeser och västerlänningar. Det är på väg att spåra ur.

Rehabiliteringscentret drivs av Pat Ja San, ett kristet medborgargarde som bildats som en reaktion på de utbredda drogproblem som finns i Kachinstaten i norra Burma. Här är befolkningen kristen i ett annars buddistiskt land, och i brist på hjälp från den burmesiska staten har kyrkan fått ta på sig rollen som både polis och vårdinrättning.

Under opiumsäsongen kan organisationen samla ihop hundratals volontärer som beväpnade med macheter ger sig ut för att förstöra odlingar. De stöter ofta på motstånd. I fjol sköts en 19-årig aktivist ihjäl av en opiumbonde i Tanai. I en annan kommun gick hundratals bönder ihop och anföll volontärerna från Pat Ja San med stenar. De har också hamnat i konfrontation med de beväpnade miliser som kontrollerar stora delar av opiumproduktionen – i februari i fjol skadades 27 medlemmar från Pat Ja San när en milis öppnade eld mot dem.

– Vi ber till Gud innan vi går ut på uppdrag, så att vi är skyddade, säger Tang Gun, ledare för Pat Ja San i Myitkyina.

Han tar emot i trädgården i Pat Ja Sans högkvarter och bjuder på te under skuggan av träden. Enligt honom är regeringen likgiltig inför drogepidemin eftersom den främst drabbar de etniska minoriteterna, som Kachinfolket.

– Regeringen bryr sig inte, de ser gärna att vi missbrukar droger. Då distraheras vi och vi tappar fokus från de frågor som rör politiken och våra rättigheter. Samtidigt tjänar militären pengar på droghandeln. Man kan säga att staten använder drogerna som ett vapen mot oss.

Tang Gun upplever att polisen inte har något intresse av att beivra narkotikabrott.

– Vi har själva gripit knarklangare och när vi lämnat över dem till polisen har poliserna bara blivit arga och vägrat ta emot dem, säger han.

2015 hade Burma en tillväxt på 8,4%, bättre än både Thailand, Vietnam och Indonesien. Men den mesta tillväxten sker kring storstaden Yangon, långt från de opiumodlande bönderna.

I brist på aktiva polisinsatser har Pat Ja San själv tagit på sig rollen som lagens långa arm. Tang Gun berättar att deras arbete står på flera ben: genom utbildningsinsatser försöker man informera människor om drogers faror och skadlighet. Pat Ja San driver även egna rehabiliteringscentrum för missbrukare samtidigt som han jagar droganvändare och langare.

– När vi arresterar någon ger vi dem ett val, antingen sätter vi dem i behandling eller går till polisen. Vad hade du valt, frågar Tang Gun retoriskt och skrattar.

Enligt Pat Ja Sans egen statistik har organisationen fått 16 000 droganvändare rena och förstört drygt 12 000 hektar opiumodlingar.

– Men vi har en lång väg kvar att gå innan vi är fria från droger, vi är fortfarande världens näst största producent efter Afghanistan, säger Tang Gun.

Metoderna kan dock inte kallas rättssäkra. Genom ett angiverisystem får de tips om människor som brukar eller missbrukar droger som de griper och burar in. Tekniskt sett handlar det alltså om kidnappning, om än i välmenande syfte. På rehabiliteringscentret träffar vi en 27-årig mekaniker som tagit sig igenom halva behandlingsperioden på tre månader. Han greps av Pat Ja San mot sin vilja och låstes in.

– Jag var väldigt arg. Jag äger en verkstad där jag reparerar motorcyklar och nu kan jag ju inte arbeta där. Min familj får försöka ta hand om verkstaden tills jag kommer ut igen.

Heroinsuget är borta, men mannen oroas över hur det ska gå för affärerna.

– Trots allt är jag glad att vara här nu och att jag blivit fri från heroinet. Men jag är ledsen för att jag inte kan sköta mitt företag, säger han.

Trots de hårda metoderna är stödet för Pat Ja San utbrett – folket ser att det haft effekt och fått bort det öppna missbruket från gatorna. Samma attityder runt missbrukare finns i Shanstaten, också i den opiumodlande byn. Trots att hövdingen själv inte är främmande för att tända på har de en strikt anti-drogpolicy.

– Vi vill inte att missbruket ska bita sig fast här, så vi måste vara strikta. Vi skulle vara redo att döda dig om du börjar missbruka. Du får tre varningar, sedan dödar vi dig, säger hövdingen.

Jag frågar om det har hänt. Hövdingen blir tyst en stund, tar ett bloss på cigarren och svarar sedan med allvar i rösten.

– Ja, det var en missbrukare vi dödade för några år sedan. Han fick flera varningar men slutade inte och stal från alla i byn för att finansiera sitt missbruk, så vi dödade honom tillsammans. Efter det lärde sig folk, säger hövdingen.

Vi har inte tid att tänka på om fälten är vackra. Vi måste arbeta.

Flugor och bin surrar och solen gassar på bönderna som rör sig upp och ner för fältet med sina verktyg: en avsågad aluminiumburk för att samla upp opiumet och en liten pinne med korta tänder gjorda av rakblad för att skära i plantan. Snittet i vallmokapseln måste vara mellan 1 och 1,5 millimeter för att den morfinrika kådan ska sippra ut och kunna skördas. Skär du för djupt rinner allt in mot kapselns mitt; för ytligt händer ingenting alls.

– Du måste skrapa hårt och snabbt, så här, säger hon och visar, med kapseln i ena handen och burken i den andra.

TV: Följ med till lyxhotellet som är byggt av knarkpengar | Titta runt i 360 grader

Den 40-åriga kvinnan jobbar sig smidigt och stabilt nedför det brant sluttande opiumfältet vid toppen av berget. Varje dag vandrar hon i 2,5 timme för att komma upp hit. För en dags arbete på fälten får hon knappt 40 kronor. Hon har enkla flip-floptofflor på sig men rör sig obehindrat från planta till planta utan att titta ner och, till skillnad från mig, utan att trampa ner plantor som ännu inte skördats.

Konsten att skörda opiumvallmons saft är en uråldrig kunskap. I det första århundradet beskrev kejsar Claudius läkare, Scribonius Largus, i detalj hur vallmokapseln skulle snittas för att opiumet skulle kunna sippra ut och skrapas ihop. Kvinnorna och männen som arbetar på Htets opiumfält har inte läst några handböcker utan fått lära sig av varandra eller av sina föräldrar.

Utsikten från fältet är oslagbar. I fjärran ligger en mjölkig dimma över bergstopparna. Även om polisen inte hade varit mutad hade det varit svårt för dem att patrullera ett så stort och otillgängligt område. Jag frågar kvinnan om hon tycker att det är vackert här.

– Vi har inte tid att tänka på om fälten är vackra, vi måste arbeta.

Inkomsterna från det förädlade heroinet når inte fram till opiumodlarna. Mannen på bilden äger byns största opiumfält och försörjer sin familj och sina föräldrar på en årsinkomst runt 8 000 kr.

Opium bör skördas inom en vecka från det att vallmoplantan tappat sina blomblad, men här finns ännu, trots att det redan är i slutet av säsongen, många blommor kvar som lyser vitt och lila i backen. Framåt kvällen, när dagens skörd är avklarad, går den 40-åriga kvinnan ner för berget igen och tillbaka till byn. Vi dröjer oss kvar med några av bönderna som stannar över natten för att vakta fälten – med en så dyrbar gröda måste man se upp för tjuvar. Röken från brasan fyller snabbt den lilla stugan och sticker i ögonen, men håller insekterna borta. Htet förbereder en gryta på brytbönor som han själv odlat.

En 60-årig man i dammiga kläder sköter opiumfältet intill och har kommit förbi och satt sig på huk intill brasan. Han berättar att han har en dotter som studerar på universitet i Taunggyi, och att han lyckats finansiera hennes studier med att sälja opium.

– Hon är smart och jag vill att hon ska få en bra utbildning. När jag odlade majs hade jag aldrig kunnat betala hennes terminsavgifter, men nu kan jag det. När alla mina fem barn slutligen har utbildning och kan stå på egna ben kan jag lägga av med det här, men just nu ser jag inget annat val, säger han.

Han använder inte opium själv och har ingen närmare koll på var opiumet, och senare heroinet, hamnar eller hur det används.

– Jag vet att opiumet fraktas till andra länder. Jag har hört att det kommer till USA, men det är inget jag tänkt närmare på, säger han, och fortsätter:

– Jag har levt ett långt liv och jag vet och känner i hela min kropp hur det är att vara outbildad, att få kämpa och slita varje dag för att ha mat på bordet. För att mina barn ska få slippa det livet är jag beredd att göra vad som helst.

Annons

Dela (12)
Tweeta



Laddar