Café på plats – här spelar Daniel Craig in senaste Bondrullen

Låt gå för en mänskligare och mer sårbar James Bond, men potensproblem? Det verkar inte bättre.

Januari lider mot sitt slut och på Hoffler Klinik i österrikiska Alperna, där Spectre nu spelas in, ligger en papperslapp på ett skrivbord. James Bond har fått ett recept utskrivet. I kladdigt bläck står att läsa: ”20 Xanax, 25 Vicodin, 35 Viagra.”

Är det här Bondmytologin går ett steg för långt? ”Jumps the shark”, som det kallas när en franchise spränger sin egen rimlighetsvall i hopp om att förnya sig själv?

Icke. Léa Seydoux, som slog igenom med Blå är den varmaste färgen och spelar Madeleine Swann i Spectre, skjuter farhågorna i sank.

– Det var Daniel själv som skrev det! skrattar hon. Ett internskämt. Det är inte med i filmen. Tänk om det hade varit det!

Om sanningen ska fram befinner vi oss inte i österrikiska Alperna heller, utan på brittiska Pinewood Studios. Inspelningen av Spectre har förvisso tagit hela crewet till platser som Mexiko City, Marocko och, mycket riktigt, Hoffler Klinik i Alperna – men de allra flesta miljöer återskapas sedan på hemmaplan. Billigare så.

Pinewood Studios ligger strax utanför Slough, samhället som fick vara fond för brittiska The office (om man lyssnar noggrant kan man fortfarande höra en faxapparat med högt blodtryck flåsa någonstans i fjärran).

Andra filmer som spelats in på Pinewoods faciliteter är till exempel Alien, Full metal jacket, The dark night och ett åtskilligt antal James Bond-produktioner. Studioområdet är stort som ett mindre samhälle och därmed stegräknarkompatibelt.

I det som kallas stage Q har man byggt upp en skalenlig kopia av delar av just Hoffler Klinik. Platsen ringas in av en gigantisk panoramabild från Alperna, så att tittaren inte ska fatta att James Bond egentligen befinner sig i David Brent-land. 8 000 studiolampor lyser upp skådeplatsen.

Daniel Craig, 47, nöter samma scen om och om igen. Den går ut på att han vräker omkull vad som förefaller vara en säkerhetsvakt och sedan stormar ut ur rummet. Regissören Sam Mendes (American beauty, Revolutionary road) sitter i ett hörn och bevakar skeendet på en monitor. Samma sex sekunder loopas med de synnerligen traditionalistiska ”action”- och ”cut”-utropen som inramning.

James Bond verkar ha lika mycket balls som någonsin tidigare.

Drygt fem månader senare träffar jag Daniel Craig på lyxiga

Corinthia Hotel i London. Det har bara gått ett par dagar sedan han spelade in sin allra sista scen, på en sjö i Berkshire. Filmen – där James Bond återigen jiddrar med terrororganisationenSpectre – har upptagit två år av hans liv.

Det är fjärde gången Craig avslutar en James Bond-inspelning nu, men kicken är fortfarande lika stark. Britten spänner sina Vicks Blå-tabletter till pupiller i mig.

– Om man inte exalteras av en produktion av den här storleken får man gå hem. Den här typen av filmer görs inte särskilt ofta, så även om det är fjärde gången för mig är det en spottloska i havet ur ett större perspektiv.

Föregångaren Skyfall (2012) var en himmelsk succé. Den drog in 1,1 miljarder dollar över hela världen – nästan dubbelt så mycket som Casino royale (2006) eller Quantum of solace (2008) – och är därmed den tolfte mest inkomstbringande filmen i historien. I Storbritannien är det helt enkelt den mest inkomstbringande någonsin.

En hyfsat tuff akt att följa för Spectre, alltså. Det är producenterna förstås medvetna om och har därför kastat Christoph Waltz som skurken Franz Oberhauser – och tagit tillbaka Skyfall-
regissören Sam Mendes.

– Det var direkt avgörande för mig, säger Craig. Jag kände att jag och Sam hade påbörjat något med Skyfall som jag ville slutföra. Jag ringde honom fyra gånger om dagen och tjatade. Till slut sa han ja.

Han medger också att pressen är högre nu än någonsin tidigare.

– Men det är ett väldigt högklassigt problem att ha. Om det funnits bra filmer tidigare måste man överträffa dem, eller åtminstone hamna på samma nivå. Vi gick inte in och kände att vi skulle upprepa Skyfall eller Casino royale eller Goldfinger. Vi gick in och kände att vi måste vara annorlunda – och bättre. Vi lägger ribban otroligt högt och om vi nästan når den är vi hemma.

Vilket är det mesta 007-ögonblicket ur ditt liv?

– Jag har inga såna. Jag försöker att ha ett så normalt liv som möjligt. Jag menar, jag har ett väldigt extraordinärt liv genom det Bond ger mig. Men det är så viktigt för mig och min familj att jag lever så normalt som möjligt. Jag låtsas inte vara James Bond hemma. Förutom framför spegeln i badrummet, då. På morgonen. När jag är själv.

Men kan du gå in i en bar och beställa en Martini utan att tänka ”ja, här står jag och…”

– I can do whatever the hell I want, avbryter Craig. I can do whatever the hell I want.

Drygt fem månader senare träffar jag Daniel Craig på lyxiga Corinthia Hotel i London. Det har bara gått ett par dagar sedan han spelade in sin allra sista scen, på en sjö i Berkshire. Filmen – där James Bond återigen jiddrar med terrororganisationenSpectre – har upptagit två år av hans liv.

Det är fjärde gången Craig avslutar en James Bond-inspelning nu, men kicken är fortfarande lika stark. Britten spänner sina Vicks Blå-tabletter till pupiller i mig.

– Om man inte exalteras av en produktion av den här storleken får man gå hem. Den här typen av filmer görs inte särskilt ofta, så även om det är fjärde gången för mig är det en spottloska i havet ur ett större perspektiv.

Föregångaren Skyfall (2012) var en himmelsk succé. Den drog in 1,1 miljarder dollar över hela världen – nästan dubbelt så mycket som Casino royale (2006) eller Quantum of solace (2008) – och är därmed den tolfte mest inkomstbringande filmen i historien. I Storbritannien är det helt enkelt den mest inkomstbringande någonsin.

En hyfsat tuff akt att följa för Spectre, alltså. Det är producenterna förstås medvetna om och har därför kastat Christoph Waltz som skurken Franz Oberhauser – och tagit tillbaka Skyfall-regissören Sam Mendes.

– Det var direkt avgörande för mig, säger Craig. Jag kände att jag och Sam hade påbörjat något med Skyfall som jag ville slutföra. Jag ringde honom fyra gånger om dagen och tjatade. Till slut sa han ja.

Han medger också att pressen är högre nu än någonsin tidigare.

– Men det är ett väldigt högklassigt problem att ha. Om det funnits bra filmer tidigare måste man överträffa dem, eller åtminstone hamna på samma nivå. Vi gick inte in och kände att vi skulle upprepa Skyfall eller Casino royale eller Goldfinger. Vi gick in och kände att vi måste vara annorlunda – och bättre. Vi lägger ribban otroligt högt och om vi nästan når den är vi hemma.

Vilket är det mesta 007-ögonblicket ur ditt liv?

– Jag har inga såna. Jag försöker att ha ett så normalt liv som möjligt. Jag menar, jag har ett väldigt extraordinärt liv genom det Bond ger mig. Men det är så viktigt för mig och min familj att jag lever så normalt som möjligt. Jag låtsas inte vara James Bond hemma. Förutom framför spegeln i badrummet, då. På morgonen. När jag är själv.

Men kan du gå in i en bar och beställa en Martini utan att tänka ”ja, här står jag och…”

– I can do whatever the hell I want, avbryter Craig. I can do whatever the hell I want.

Resan började med Casino royale 2006. Daniel Craig minns hur han slog sig ner för att läsa det han trodde skulle vara ett James Bond-manus. Och hur förvånad han blev när det visade sig vara något helt annat.

– Om jag introducerats för ett manus med alla skämt och sånt från de tidigare filmerna hade jag sagt: ”Jag kan inte göra det här.” För det är inte min grej. Jag har alltid sett James Bond och tänkt: ”Jag älskar det Roger (Moore) gör där.” Eller: ”Jag älskar det Pierce (Brosnan) gör där.” Men det har aldrig känts som jag. Jag var tvungen att hitta min egen väg.

Ända sedan rebooten med Casino royale har franchisen försökt finna den perfekta balansen mellan gammalt och nytt, mustig Mooremimik och krallig Craigfysik.

Sakta men säkert har fler #tbt-element inkorporerats.

– Jag tänker fortfarande inte göra en Sean Connery-imitation, men kan samtidigt känna mig sugen på att göra en lite mer klassisk James Bond-film, den bästa James Bond-
filmen vi kan göra. Det som hänt i de senaste filmerna är att vi tagit tillbaka Moneypenny, tagit tillbaka Q, tagit tillbaka Spectre, alla dessa grejer. Så vi får se.

Tror du att det blir mer James Bond för dig efter Spectre?

– I nuläget kan jag inte tänka på någonting. Ärligt. Jag kan inte ens tänka på… någonting. En lämplig metafor i slutet på den meningen. Jag kan inte tänka på någon annan film, kan inte ens tänka på den här filmen. Jag vet inget.

Det ryktas redan en del om potentiella James Bond-ersättare – det mest populära namnet att spamma alla diskussioner med är Idris Elba – och en sak är
säker: den dagen Daniel Craig väl kliver ner vill han inte ha något som helst med filmserien att göra igen.

– No fuckin’ way! Då är det någon annans jobb. Jag skulle väl kunna ge lite råd. Typ: ”Don’t fuck it up.” Vadå, skulle jag bara hänga runt på inspelningen?! Det skulle vara så jävla sorgligt. ”Ja, jag vet att jag inte är Bond längre men jag är här för att ge råd.” Det vore som om en sparkad fotbolls-
manager skulle fortsätta driva runt på hemmaarenan.

Spectre har biopremiär 30 november

https://youtu.be/dmFCiHImGOM