Emil Persson: 5 oväntade riktningar James Bond kan ta efter Daniel Craig

Daniel Craig som James Bond

Med release-uppskjutna ”No Time To Die” tar Daniel Craig på sig Bondkostymen för sista gången, och Cafés Emil Persson anar nya möjligheter för Agent 007-franchisen.

Emil Persson  |  Publicerad 2020-03-25 10:33  |  Lästid: 4 minuter

Det var en peniskontur som förändrade världen.

När bilden på den nye James Bond – en speedos­inslagen Daniel Craig i ett strandbryn – kablades ut i medierna 2006 kändes det som ett slags popkulturell milstolpe. Buzzfeedskribenter världen över dog peniskonturdöden. 

Det är fascinerande hur en enda pressbild (egentligen bara en filmskärmdump) kunde göra ett så starkt avtryck. Man kanske inte minns exakt var man var man var när man såg den, men man minns i ganska hög utsträckning exakt hur Daniel Craig ser ut på den.

Klocka? Omega. Speedosfärg? Ljusblå. Muskler? Ack så poppande.

Strategiskt var det ett smart grepp. Kommunikationen från James Bond-franchisen kunde inte vara tydligare: Vi är inte (bara) i smoking­garderoben längre. Nya tider nu. Här har vi minsann en Bond som inte hemfaller åt klyschor, som inte lägger några fingrar emellan, som inte återgäldar oralsex lättvindigt. 

Alla Bondskådisar besitter förstås sina personliga signum, men en karaktärsomläggning av den här omfattningen hade vi inte sett tidigare. 

Sean Connerys skotska charm utbytt mot målmedveten arbetsnarkomani. Roger Moores musch utbytt mot strama ansiktslinjer. Pierce Brosnans salongsberusade Wimbledonminglare utbytt mot en vålds- och knullmaskin.

Filmen som lanserade Daniel Craig var Casino Royale. Den kom i hög utsträckning att kretsa kring just införsäljningen av den nye James Bond, framtidens James Bond. Framför allt är det en scen och ett replikskifte som kommit att representera paradigmskiftet mer än något annat. Det utspelar sig på Casino Royale i Montenegro.

James Bond har precis förlorat i poker mot skurken Le Chiffre och går till baren för att beställa en Vodka martini. Han får då motfrågan: ”Shaken or stirred?”

Så långt inga konstigheter. Men sedan händer, för att parafrasera den nyhetsretorik som löpt parallellt med Daniel Craig-eran, det ofattbara.

Bond säger inte ”Shaken, not stirred”, som Bond alltid säger. Bond säger: ”Do I look like I give a damn?”

Varpå Buzzfeedskribenter världen över dog replikskiftesdöden.

Daniel Craig som James Bond i Casino Royale.
Med en jämn bränna och ljusblå speedos sätter man sin egna gränser. Foto: TT.

Daniel Craig älskar själv den där repliken (i första utkastet löd den till och med ”Do I look like I give a fuck?”). I en intervju med Empire konstaterade Craig att den där manusraden ensam fick honom att tacka ja till jobbet: ”Jag ville inte bara upprepa det som redan gjorts. Vad fan är poängen med det?”

Man kan förstås stanna upp här och problematisera detta lite grann. Det går att argumentera för att hela den scenen är lite övertydlig, att det är en replik som framkommit genom vad man inom vissa kulturer skulle kalla för ”writer’s room”-runk, att man som tittare blir så medveten om att ”nu vill filmskaparna att man ska imponeras av detta coola regelbrott” att man i stället nästan blir lite avtänd.

Kort sagt: Om en så subtil lek med ramverket kan skapa sådan uppståndelse kanske det säger mer om ramverkets rigida natur än om den kreativa kraften i ”Do I look like I give a damn?”-repliken.

Hur som helst. Casino Royale var en förträfflig film och ett högt smällande startskott på tiden med Daniel Craig som 007.

Med facit i hand kan man konstatera att det blev en ganska splittrad resa. Uppföljaren Quantum of Solace (2008) var som film betraktad nästan ännu sämre än sitt namn. Skyfall (2012) blev den största framgången, både hos kritiker och publik. Spectre (2015) var en spretig ”allting på”-hi­storia som flörtade ganska intensivt med svunna tiders tonträff.

När vi nu är framme vid No Time to Die (som skulle haft biopremiär den 3 april, men har av coronaanledningar blivit uppskjuten till november) är vi också framme vid slutet på Daniel Craig-eran. Britten har tydligt deklarerat att det här är sista gången han bär filmhi­storiens mest blodstänkta manschettknappar.

Om sanningen ska fram har det känts som om han velat sluta ganska länge. Jag intervjuade Daniel Craig i London inför Spectre och reagerade redan då på hur vresig och avmätt han kändes.

Kort därpå sa han i en annan intervju att han hellre skulle ”skära upp sina handleder” än reprisera rollen en gång till. Men människor är inte sämre än att de kan ändra sig, eller åtminstone inte mindre till salu än att de kan ändra sig. 

Diskussionen kring Daniel Craigs efterträdare har redan pågått i flera år – jag skär hellre upp mina handleder än läser en uttjatad artikel till om Idris Elba – men än så länge vet vi inte mycket mer än att sagan som börjat med en arkeologiskt framborstad peniskontur 2006 går i mål med No Time To Die.

Producentfamiljen Broccoli ska snart tillsätta en sprillans ny James Bond, och gissningsvis ser de då ännu en chans att zeitgeist-justera karaktären åt något håll. Låt oss därför syna den riktningsorgel de nu har framför sig.

1. Den radikalewoke Bond

Det är förstås här vi med all sannolikhet kommer att hamna. Quinoa snarare än kvinnor, klimatfråga snarare än klimax. Oavsett vem som efterträder Craig är det ingen vågad gissning att nästa film kommer att inledas med en förtidspensionerad James Bond som blivit självförsörjande i ett torp på okänd adress – men just när han trodde att han var ute släpar MI6 in honom igen.

2. Den reaktionäre Bond

På många sätt hade det varit mycket roligare med den här U-svängen än med ovanstående vinkling. Ge mig en Bond som inte slåss mot Blofeld eller Dr. No, utan mot den fria pressen och sjöfyllerilagen. Q får pengar i handen för att programmera botar som postar hatkommentarer på vänsterpolitikers sociala medier. 

3. Den gravt alkoholiserade Bond

Alkoholintaget har visserligen aldrig varit en trång sektor för Mr. Bond men det är dags att gå vidare från det borgerliga Martinipimplandet och skapa utrymme för en hemlös, nedkissad och fullständigt dekad ex-agent som refererar till vodkan Explorer som ”skeppet”.

4. Den dyngdeprimerade Bond

”Vi måste tala mer om psykisk ohälsa”-rörelsen skulle absolut kunna ha ett hem även här. En James Bond med driven viktpendling och rätt att döda sig själv vore åtminstone något annat.

5. Den inkompetente Bond

Det är i vissa hipsterkretsar populärt att prata om den brutala buskisnivån på de tidiga Batman-filmerna (med Adam West i huvudrollen) där Batman inte sällan springer runt med en stor bomb i händerna och inte riktigt vet vad han ska göra av den, samtidigt som stubinen brinner som ett tomtebloss. En total Full frys-ifiering av även James Bond kanske inte är nödvändig, men övermänniskoidealet som Daniel Craig förkroppsligat känns på ett sätt lite omodernt. Vi ska inte utesluta att tiden är mogen för en relaterbar 007 som försover sig och har 3 728 obesvarade mejl.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2020-03-25 10:35