Café utser 10-talets bästa album – plats 15: Bicep – ”Bicep”
Cafés Tom Cehlin Magnusson utser decenniets bästa album fram till julafton.
– Vad vill vi ha?
– En julkalender som består av en lista med 2010-talets bästa album, som känns ganska godtycklig i både urval och utformning!
– När vill vi ha det?
– Om du insisterar så antar jag att nu vore lämpligt!
Opåkallat – men med oförtruten entusiasm – fortsätter Café att ringa in, runda av och randa ned det bästa av 2010-talet. Om du vill ha decenniets bästa rocklåtar så finns det redan sammanfattat av Cafés Joakim Almén. Inom kort kommer också år 2019 att sammanfattas låt- och tv-seriemässigt. Varje dag under december månad fram till julafton kommer därför Café också att ranka albumen som formade det decennium som snart går i mål.
Eftersom vi numera lever i ett helvetiskt VAR-universum så är det på sin plats att meddela att den enda regeln som gäller är den om ett album per artist. Café önskar trevlig läsning, härlig lyssning och god jul!
Plats 15: Bicep – Bicep (2017)
Det säger kanske något om 2010-talet att ett av decenniets finaste dansalbum gjordes av två barndomsvänner från Nordirland vars karriär inleddes med en oansenlig musikblogg. Eller så gör det inte det, för på ett sätt är Bicep, som duon kallar sig när de gör sin egen musik, bara musikmakare i rakt nedåtstigande led från personer som Tracey Thorn, David Byrne eller Bobby Gillespie – skivsamlarakademiker som har ägnat sin artistkarriär åt att med en antikvaries envishet fylla hål i sin egen skivsamling.
För även om Bicep kan framstå som kalkylerande när de väver ihop valfri smakfull referens från 1987 med valfri smakfull referens från 1999 så är hela poängen med Bicep att de trots sin bakgrund som nördiga bloggare inte är rädda för att låta sin musik vara dum och högljudd. Det går att räkna referenser från allt mellan jungle till progressiv house till ren trance, men allt är gjort med en typ av entusiastisk melodikänsla som är allt för ovanlig. Albumet är en historielektion i brittisk dansmusik, men utan pekpinnar och mjällprydda axlar. Den avslutande Aura låter som soundtracket till den slutgiltiga solnedgången och är en av 2010-talets allra bästa låtar.
