Opåkallat – men med oförtruten entusiasm – fortsätter Café att ringa in, runda av och randa ned det bästa av 2010-talet. Om du vill ha decenniets bästa rocklåtar så finns det redan sammanfattat av Cafés Joakim Almén. Inom kort kommer också år 2019 att sammanfattas låt- och tv-seriemässigt. Varje dag under december månad fram till julafton kommer därför Café också att ranka albumen som formade det decennium som snart går i mål.
Eftersom vi numera lever i ett helvetiskt VAR-universum så är det på sin plats att meddela att den enda regeln som gäller är den om ett album per artist. Café önskar trevlig läsning, härlig lyssning och god jul!
Plats 6: Blood Orange – Cupid Deluxe (2013)
För många har Blood Oranges strålande album varit ljudspåret till många av decenniets mest definierande ögonblick, i sorg och lycka. Dev Hynes skriver påfallande ofta perfekta, trånande popmelodier som är nostalgiska utan att vara smetiga, som låter lika mycket Prince som Scritti Politti. Alla hans bästa låtar pulserar – som en asfaltsgalta i New York så skälvande varm att den ser ut som en regnvåt hägring.
Det hade gått lika bra att välja den fantastiska uppföljaren, Freetown Sound, men det som får Cupid Deluxe att vara en millimeter vassare är skivans mittpunkt, Chosen. Jag läste någon gång att när John Travolta gjorde research för rollen i Pulp Fiction så ville han ta reda hur en heroinupplevelse kändes, men kände uppenbarligen inte att han bottnade i method acting tillräckligt för att pröva på riktigt. Han fick då rådet av en heroinmissbrukare att smälla i sig i en flaska tequila och lägga sig i ett väldigt varmt bad.
Jag testade detta en gång med min dåvarande rumskamrat, och det gick inte alls bra. Man måste nog ha ett väldigt stort badkar om den sammanlagda längden på försöksdeltagarna är närmare fyra meter. Men jag tänker mig ändå någonstans att när John Travolta lade huvudet mot badkarskanten hemma i Florida och slöt ögonen så var det de rosa saxofonerna i Chosen som han hörde i sitt huvud.