Café utser 10-talets bästa album – plats 5: D’Angelo – ”Black Messiah”
Cafés Tom Cehlin Magnusson utser decenniets bästa album fram till julafton.
Opåkallat – men med oförtruten entusiasm – fortsätter Café att ringa in, runda av och randa ned det bästa av 2010-talet. Om du vill ha decenniets bästa rocklåtar så finns det redan sammanfattat av Cafés Joakim Almén. Inom kort kommer också år 2019 att sammanfattas låt- och tv-seriemässigt. Varje dag under december månad fram till julafton kommer därför Café också att ranka albumen som formade det decennium som snart går i mål.
Eftersom vi numera lever i ett helvetiskt VAR-universum så är det på sin plats att meddela att den enda regeln som gäller är den om ett album per artist. Café önskar trevlig läsning, härlig lyssning och god jul!
Plats 5: D’Angelo – Black Messiah (2014)
När D’Angelo från ingenstans under 2014 års sista månad släppte sitt senaste album, Black Messiah, så kändes det direkt som den logiska fortsättningen på Sly Stones klassiska There’s a Riot Goin’ On. Smattrande trummaskiner, ett mörkt och ryckigt sväng, mummel och stön. Texter som handlar lika mycket om mörkret omkring oss som inuti oss.
D’Angelo är det musikaliska underbarnet som med en hitlåt blev förvandlad till en skönsjungande sexsymbol, vilket han inte fixade. Under sitt segertåg över världen vid början av seklet pratade han drömskt om att dricka sprit, odla skägg och bli tjock. Efter turnén som hörde till hans Voodoo-platta så försvann han in i en mörk grotta som han inte lyckades ta sig ur på ett decennium. De få gånger han syntes till var oftast när han blev arresterad, antingen för rattfylla, kokaininnehav eller för att ha försökt köpa sex av en civilklädd polis.
På Black Messiah gjorde han det som Sly Stone aldrig klarade av, och klev ur mörkret. Resultatet är en av 2000-talets bästa skivor.
