Mellan Washington och New York i ett USA som chockartat slungats in i ett nytt millennium ligger Baltimore. Droghandeln sker för öppen ridå, gathörnen är uppdelade mellan gängen och minsta snedsteg är en krigshandling. Mordstatistiken är ett skenande tåg och de unga går på varandras begravningar så ofta att blombutikerna säljer buketter särskilt gjorda för gängskjutningar. Året är 2002 och langarna ska snart bli avlyssnade (wired) av Baltimores poliskår som är både underbemannad och illa beryktad.
The Wire blev David Simons magnum opus. En före detta kriminalreporter på dagstidningen Baltimore Sun som ägnat hela sitt journalistiska liv åt att bevaka brottsligheten i Baltimore, hamnstaden i Maryland som än i dag räknas som en av USA:s farligaste städer. På 70-talet fick Baltimore smeknamnet ”Charm City”, men för den som är svart och lever i de fattiga delarna är staden allt annat än charmig. Hälften av husen i de utsatta områdena står övergivna, med dörrar och fönster igenspikade med brädor. I trapporna hänger pundare och arbetslösa.
The Wire gav en inblick i det trasiga USA, en timmes bilfärd från Vita huset men ljusår från den amerikanska drömmen. Hopplösheten skildrades med enorm ärlighet och empati för såväl gatulangarna som snutarna som skulle gripa dem. Detaljrikedomen genomsyrade castingen, kostymerna, miljöerna och inte minst dialogen. Många av orden och uttrycken var omöjliga att förstå för genomsnittet. Gott så, tyckte David Simon som i en intervju med författaren och The Wire-fanet Nick Hornby tyckte att genomsnittet kunde fara åt helvete.
”Som journalist blev jag alltid uppmanad att skriva för genomsnittsläsaren”, förklarade David Simon för Nick Hornby i The Believer, 2007.
”Genomsnittsläsaren var en vit medelklassman i en välbärgad förort med två ungar, tre bilar, en hund, en katt och en massa utemöbler. Han vet ingenting och behöver få allting förklarat för sig så att det blir helt omöjligt att berätta en bra historia. Han kan dra åt helvete!”
Orden ringar in hela David Simons berättarteknik. The Wire visade respekt för tittaren på så vis att den förutsatte att tittaren var smart och kunde begripa saker själv. Något som en av Sveriges främsta kriminalförfattare, Jens Lapidus, inspirerades av i sitt eget skrivande. Inte minst när han skrev debutromanen Snabba cash.
”Jag strävar efter att uppnå samma sublima gestaltning av samhällskritik, utan att skriva folk på näsan. Bara visa, bara sätta liv på fenomen, aldrig berätta vad läsaren ska tycka”, säger Jens Lapidus till Café.
”The Wire är den heliga arken” — Oskar Söderlund
Manusförfattaren Oskar Söderlund, som skrev manus till Netflix-versionen av Snabba cash, menar att The Wire ritade om spelplanen för hela tv-branschen.
”För mig finns det ett före och ett efter The Wire”, säger Oskar Söderlund som nu arbetar med andra säsongen av Snabba cash.
”Innan The Wire var det bara långfilm som gällde för min del. Visst, The Sopranos öppnade upp en del men det påminde lite om andra saker, stod på filmhistoriens axlar kan man säga. The Wire var något helt eget, ett eget universum. Det höjde ju också självförtroendet för hela branschen i allmänhet och manusförfattare i synnerhet. Helt plötsligt hade spelreglerna ändrats. Det var inte längre bara romanförfattare som kunde och fick berätta de stora berättelserna, det var vi manusförfattare som också var ämnade för det. David Simon är ju på samma nivå som Shakespeare, Dostojevskij och Dickens. Han la ribban, visade vilken nivå man kan sträva mot. Även om man aldrig kommer att nå dit så var det sjukt viktigt. Det är den heliga arken.”
David Simon själv liknade The Wire vid en visuell roman där varje avsnitt utgör ett kapitel. Alla avsnitt rullade i gång till tonerna av Tom Waits industriblues Way Down in the Hole som satte tonen för hela serien och tolkades av olika artister för varje säsong.
”De vågade vara långsamma och berättade i detalj om många olika människor, samtidigt gick serien bakom kulisserna och gjorde de gängkriminella till huvudkaraktärer av kött och blod”, säger Jens Lapidus.
Dominic West var först tveksam till rollen som polisen Jimmy McNulty då det skulle kräva minst fem år i Baltimore. Hans agent lugnade honom med att säga att serien förmodligen skulle läggas ner efter en säsong.
Stora delar av gänget bakom The Wire, som producenter, showrunners och manusförfattare, kom närmast från den hyllade 90-talsserien Homicide – Life on the Street. Serien var baserad på en bok av David Simon som fick idén till boken på julafton 1985 när en poliskommissarie han intervjuade vid namn Bill Lansey plötsligt suckade och sa: ”Om någon bara skrev ner vad som hände på det här stället under ett år skulle man ha en hel jävla bok.” Sagt och gjort. David Simon tog rygg på Baltimore-polisens mordrotel under ett år och resultatet blev reportageboken Homicide – A Year on the Killing Streets som belönades med flertalet priser när den lämnade tryckeriet 1991.
David Simon följde upp boken med The Corner – A Year in the Life of an Inner-city Neighborhood, som även den blev tv-serie, där han tillsammans med mordutredaren Ed Burns skildrade den våldsamma droghandeln i västra Baltimore. De båda reportageböckerna och dramatiserade tv-serierna hyllades stort och är fortfarande läs- och sevärda, men i backspegeln var de snarare övningar inför The Wire.
Efter 20 år som mordutredare i Baltimores poliskår arbetade Ed Burns som lärare för sjundeklassare i en av stadens kommunala skolor, vilket han beskrev som den känslomässigt tuffaste prövningen sedan han tjänstgjorde i Vietnamkriget. På grund av den akuta personalbristen saknade lärarna kompetens och majoriteten av eleverna levde i misär.
Övriga manusförfattare innefattade crème de la crème-krimförfattare som Richard Price (Clockers), Dennis Lehane (Mystic River) och George Pelecanos (The Night Gardener) samt David Simons gamla Baltimore Sun-kollegor Bill Zorzi och Rafael Alvarez, den ena politisk reporter i 20 år och den andra journalist med bakgrund som hamnarbetare. Det var en brokig skara manusförfattare, långt ifrån Hollywood, vars erfarenheter förklarar träffsäkerheten i The Wire, som belyser Baltimore från just gatan, hamnen, politiken, skolan och media, och hur alla dessa hänger samman i en stor dyster mosaik.
När David Simon och Ed Burns började skissa på The Wire var det tänkt som ett renodlat polisdrama för HBO. Duon utgick från Burns erfarenheter som kriminalkommissarie och fokuserade framför allt på de utredningar där man försökt knäcka narkotikahandeln i Baltimore med hjälp av ny övervakningsteknik. Burns och hans poliskollegor hade blivit frustrerade av all byråkrati som gjorde det omöjligt att sätta dit knarklangarna. Något som även David Simon hade koll på efter sina otaliga intervjuer med utredare.
David Simon och Ed Burns injicerade berättelsen med verkliga namn, personer och händelser från Baltimores undre värld. Seriens drogkung Avon Barksdale var till exempel baserad på verklighetens dito Nathan Barksdale, en man som ska ha överlevt 21 pistolskott och dömts för tortyr i gängrelaterad brottslighet, som David Simon porträtterade i sin artikelserie Easy Money – Anatomy of a Drug Empire i Baltimore Sun, 1987. En titel snarlik Snabba cash.
”Det finns ingen som David Simon som kan riva ner muren mellan ’vi’ och ’de’ så kraftfullt, och i The Wire är det draget till sin spets. Den går utanför de vanliga snut- och gangsterberättelserna och behandlar alla som människor. Det kanske låter enkelt eller självklart, men ingen gör det bättre än The Wire. Som åskådare är det ju också enormt att få åka med på en sådan lång och stor resa där varenda pusselbit är av betydelse. All the pieces matter, som David Simon själv sa. Då och då i historien skrivs ’den stora berättelsen’. För mig är The Wire en av dessa, jämte verk av Shakespeare och Dickens. The Wire är den stora berättelsen som man alltid kan återvända till för att se om saker man gillar eller hitta nya vinklar”, säger Oskar Söderlund.
Skådespelarna i The Wire var okända och många av dem plockade direkt från gatan i Baltimore.
”Mångfalden av karaktärer är svår att hitta i serier av i dag. De vågade gå all in på ett sätt jag inte ser längre”, säger Jens Lapidus.
”Mångfalden av karaktärer är svår att hitta i dag” — Jens Lapidus
För många av skådisarna i den enorma ensemblen blev serien en språngbräda mot lysande karriärer i Hollywood, som Dominic West (The Affair och The Square), Amy Ryan (Gone Baby Gone och The Office), Aidan Gillen (Game of Thrones och Dark Knight Rises) och Michael B Jordan (Fantastic Four och Creed) för att nämna några.
Inte så konstigt, det var svårt att inte älska karaktärerna. De cyniska utredarna McNulty, Kima och Bunk. Den sympatiske exmissbrukaren Bubbles. De kriminella Marlo Stanfield, Proposition Joe, Bodie och Snoop. Eller den korrupte senatorn Clay Davis vars utdragna catchphrase ”sheeeeeeeee-it” gett upphov till ett av världens mest kända memes.
Oskar Söderlund utser en kallblodig gängledare när Café ber honom att välja favoritkaraktär.
”Listan är lång. Men ska jag välja en blir det Marlo Stanfield. Det är en sjukt otacksam uppgift att kliva in mitt i serien och utmana Barksdale och Stringer Bell. Dels för att de är karaktärer man gillar, dels också för att de framstår som helt hänsynslösa. Men så kommer Marlo och är ännu värre, och trots det så gillar man honom. Hela serien växlar upp när Marlo gör entré, det är som om han skriver om de spelregler man trodde skulle vara för evigt.”
Omar Little var baserad på Baltimore-gangstern Donnie Andrews som levde på att råna knarklangare. Han greps av The Wires skapare, den dåvarande polisen Ed Burns. Donnie Andrews blev senare konsult för The Wire.
Stringer Bell är Avon Barksdales högra hand i drogimperiet Barksdale Organization. Precis som uppstickaren Marlo Stanfield är han intelligent och börjar läsa ekonomikurser på universitet och driva det kriminella nätverket som ett företag. Det är han som ser till att Barksdale Organization äter sig in i samhället och börjar investera i fastigheter och etablera politiska kontakter. Att mannen som spelar honom, Idris Elba, i själva verket är engelsman är ungefär lika oväntat som att Slash i Guns N’ Roses eller Lemmy i Motörhead är det (varsågod för info).
Rollen som Baltimores store knarkentreprenör Stringer Bell blev startskottet på en framgångsrik Hollywood-karriär för Idris Elba, renässansmannen från Hackney i London. Förutom skådespelare är han kickboxare, musikproducent, sångare, rappare, dj, modedesigner och hängiven Arsenal-supporter. Han är ständig förhandsfavorit som näste James Bond, utsedd av Time Magazine till en av världens mest inflytelserika personer och av People Magazine till världens sexigaste man.
David Simon hade gett The Wires castare Alexa Fogel strikta direktiv att HBO-serien skulle ge en så realistisk bild av Baltimore som möjligt och att inga roller fick tillfalla icke-amerikaner. Men när Alexa Fogel, som hade ett särskilt öga för nya talanger, mötte den 30-årige Idris Elba fastnade hon för honom direkt, trots att han var britt och pratade med cockney-dialekt privat. Hon gick med på att låta honom provspela på ett villkor, han fick inte under några omständigheter avslöja att han kom från London. Elba lydde order, la sig till med en Brooklyn-accent och gjorde stor succé inför David Simon och de andra producenterna. När han kom till sin fjärde audition var det en irländsk producent på plats som plötsligt fick något fundersamt i blicken och frågade var Elba egentligen kom ifrån. Elba insåg att loppet var kört och sa som det var: ”Jag är från östra London, mate.” Irländaren flög upp och sa: ”Jag visste det!”, medan David Simon bara skakade imponerat på huvudet och utbrast: ”Wow.” Alexa Fogel fick behålla jobbet och Idris Elba också.
Skådespelaren Michael K Williams förevigade en annan av The Wires portalfigurer – den karismatiske antihjälten Omar Little, även känd som Barack Obamas favoritkaraktär. Omar var en gangster bland gangstrarna, en tungt beväpnad Robin Hood i lång rock och skottsäker väst som rånade knarklangare. Omars pondus var som ett kärleksbarn mellan Liam Gallagher och Shaquille O’Neal. När han kom visslande spreds ett paniskt ”Omar comin’!” och langarna visste att deras droger och pengar var i fara. Som om karaktären inte var tredimensionell nog var Omar Little öppet homosexuell, vilket var lika sällsynt som ett norrsken i Baltimores kriminella kretsar.
”The Wire är som att komma hem” — Oskar Söderlund
I höstas kom beskedet att Michael K Williams avlidit i en förmodad heroinöverdos i sitt hem i Brooklyn, 54 år gammal. Skådespelaren hade åkt in och ut från behandlingskliniker sedan 19-årsåldern, och även om han blivit stoppad med marijuana i en poliskontroll så sent som 2018 var det få som kände till omfattningen av hans missbruk mot slutet. Själv återkom han ofta till ett tungt kokainmissbruk som han finansierat med The Wire-pengar och som han enligt egen utsago hade tur som överlevde. Eller som han sa till tidningen Inside Jersey:
”Jag borde ha varit död. Jag stack in huvudet i lejonets gap. Men Gud skonade mig av en anledning, så jag bestämde mig för att bli ren. I dag är jag lycklig om jag kan hjälpa en enda person som befunnit sig i min situation.”
Den 6 september 2021 hittades Michael K Williams livlös på köksgolvet hemma i Brooklyn-området Williamsburg. Förutom hela Hollywood reagerade hans gamla The Wire-kollegor med bestörtning. Seriens skapare David Simon skrev på Twitter:
”För förvirrad just nu för att säga allt som borde sägas. Michael var en fin man och en sällsynt talang, och på vår resa tillsammans förtjänade han alltid de bästa orden. Och i dag kommer inte dessa ord.”
Ärret som löpte över hela Michael K Williams ansikte fick han i ett knivslagsmål när han firade sin 25-årsdag och det blev ett av hans trademarks när han medverkade i serier och filmer som HBO:s Boardwalk Empire och Paul Thomas Andersons Inherent Vice.
Omar Little är inte bara Barack Obamas favorit, det är även Jens Lapidus.
”Det vore enkelt att svara Omar, för han var inte bara en oväntad karaktär, utan också väldigt rolig. Men jag älskar också polischefen Cedric Daniels, han har en aldrig sviktande moral samtidigt som han är en hierarkisk byråkrat, vilket gör att han måste utstå stora prövningar.”
Jens Lapidus vill även lyfta fram en av seriens finaste stunder.
”Det måste vara när McNulty och Bunk gör en fullständig brottsplatsundersökning i flera minuter, utan att yttra ett enda ord till varandra förutom ’fuck’”, säger Jens Lapidus.
Han syftar på The Wires kanske mest ikoniska scen. Det är avsnitt fyra i första säsongen när polisutredarna Jimmy McNulty och Bunk Moreland metodiskt arbetar sig igenom en mördad kvinnas lägenhet och sakta men säkert kopplar mordet till Avon Barksdales gäng. McNulty och Bunk kommunicerar uteslutande med ordet ”fuck” genom hela scenen. Skådespelarna hade svårt att genomföra scenen för att de skrattade så mycket åt varandras försök att hitta olika betoningar; ”fuckkk”, ”fffuck”, ”fuuuckkk”. Ordet ”fuck” sägs 38 gånger.
”Det växlar hela tiden”, svarar Oskar Söderlund när han tvingas välja seriens starkaste ögonblick.
”Såklart när olika karaktär dör, då bryter man ju ihop. Men jag har en scen som jag ofta tänker på. Det är i säsong fyra när Roland ’Prez’ Pryzbylewski börjat jobba på skolan. Han försöker undervisa när två tjejer tjafsar och tjafset övergår i bråk. Den ena tjejen snittar den andra i kinden så att blodet sprutar. Prez, som ändå är polis, står helt handfallen. In stormar en erfaren kvinnlig lärare som tar kontroll över situationen och man fattar att detta är vardagsmat för henne. Sådant här händer hela tiden och inte ens Prez, en tidigare polis, är redo för det havererade amerikanska skolsystemet. Den scenen berättar så sjukt mycket. Och så avslutas den snyggt när Dukie väljer att trösta förövaren genom att ge henne en liten fläkt.”
Trots att The Wire var nära att läggas ner och periodvis drogs med låga tittarsiffror anses den i dag vara ett mästerverk. Flera tunga kritiker har kallat serien för världens bästa tv-drama någonsin. Senast i mitten av oktober när BBC Culture gjorde en stor undersökning bland världens ledande tv-kritiker.
Många ser The Wire som en övermäktig uppgift att ta sig igenom. Trots att det är ett episkt gangsterdrama vi har att göra med är tempot långsamt och bilderna osexiga. Jämför man med andra moderna tv-klassiker som The Sopranos, Mad Men eller Breaking Bad är The Wire både fulare och smutsigare. Dessutom kräver den all din uppmärksamhet, försvinner du bort i Instagram eller Tinder behöver du förmodligen spola tillbaka för att hänga med. Mycket av handlingen sker ur bild och ingen berättarröst eller tillbakablick kommer att förklara vad som har hänt, det framgår i dialogen. Men all denna skräckpropaganda till trots – utdelningen är maximal. Första säsongen är bara att kasta sig in i; lite som en provanställning där du bara ska förstå jargongen, identifiera problemen och lära känna personerna. Andra säsongen utspelar sig i hamnen och känns nästan som en fristående del, men det är här som saker börjar ta fart på allvar. Med tredje och fjärde säsongen vill du låsa in dig från omvärlden, det är gåshud mest hela tiden och det känns som om du är med om någonting livsavgörande. Femte säsongen är en ljuvlig avtändning fram till sista avsnittet, när verkligheten gör sig påmind och du tvingas ta farväl av Baltimore.
Om du inte gör som Oskar Söderlund, vill säga, och börjar om från början.
”Varför The Wire håller än är antagligen av samma anledning som att man kan spela Shakespeare om och om igen. Det finns alltid nya saker att upptäcka, nya perspektiv och nya vinklar. David Simon har ju skapat ett universum som är rikare och större än något annat jag har sett på film eller tv. Ett universum att återvända till, som i alla fall jag älskar att vara i. När jag stiger ur bilen vid vårt lantställe kan jag känna en sorts mental hemkomst, att här vill jag vara. Så är det när jag slår på The Wire, en hemkomst, att här vill jag vara. Om och om igen.”