David Hellenius i stor intervju om pengarna, 40-årskrisen och terapin

Artikeln är ursprungligen publicerad i Café i mars 2015.

Det är möjligen ett lyx­problem, men fort­farande ett problem.

Markiserna är tidsinställda att fällas upp vid en viss tidpunkt på dagen och tidpunkten är kommen. Januarisolen studsar i Lillsjön utanför fönstret och in i David Hellenius vardagsrum. Den är så skarp att vi sitter och kisar mot varandra som övre medelklassgrävlingar.

– Men vad i helvete!

Han försvinner upp på övervåningen, trixar med systemet, skickar ner markiserna igen, räcker över en kopp kaffe.

David Hellenius bor i ett radhus i Bromma ihop med tv-profilen Renée Nyberg, hennes två barn och parets gemensamma son Leo. Området har under 2000-talet utkristalliserat sig till ett medie-Mecka och ingen är mer med­veten om det än  Hellenius själv.

– Fredrik Wikingsson ska flytta härifrån nu. Varje gång vi träffats så har vi pratat om att vi bor i Bromma och hur det uppfattas. Fredrik toppade ju dessutom fördomarna genom att köpa Schyfferts gamla hus.

David Hellenius fyllde 40 år den 28 februari 2014 och han har insikt kring sin ångande ålderskris. Han tränar hårt, använder antirynkkräm, kör privat yoga, dricker smoothies och besöker regel­bundet en livscoach för att boosta sin usla självkänsla. Han har förvandlats, som han själv säger, till ett månadsmagasin.

– Det är så klassiska grejer. Jag har till och med seriöst börjat fundera: ”Fan, ska man göra en tatuering? Leos namn kan man alltid göra.” Det är sådan skillnad mot hur det var för sex år sedan, innan hälso­ångesten. Då sket jag i allt. Kunde dricka varje dag, åt skit, tränade inte. Jag är i grunden jävligt obalanserad. För Renée är det skitjobbigt. Jag överdriver så inåt helvete – och det var ännu värre när jag var yngre. Jag var alltid den som klättrade upp på pendeltåg eller parkeringsgarage. Jag har varit nära att dö hur många gånger som helst. Har stått på händer i fören på båtar som färdats i 40 knop eller hängt efter dem.

Hellenius har ett möte med sin revisor i eftermiddag, så han ska snart gå och lämna hunden Charlie på Mimmis Hunddagis. Han säger att han egentligen är ganska ointresserad av pengar, men om man har 18 miljoner i företaget, och årligen omsätter runt fem miljoner, behöver man en vårdnadshavare.

– Det är helt sjukt att man kan tjäna så mycket pengar på att säga till folk att dansa, säger han. Det borde vara förbjudet. Jag skulle lätt kunna sluta jobba i dag, men eftersom jag inte är så intresserad av det tänker jag inte på det. Det är många som, ihop med sin finkulturella image, också gått över till att bli helt fixerade av pengar. Jag träffade GW när han skulle vara med i Hellenius hörna och då hade han direkt kollat upp hur mycket jag tjänar.

Det går mycket riktigt att tala om en medieklick i Stockholm: människor som inte sällan har en podcast eller ett tv-program och tycker om att via sociala medier visa att de umgås med varandra som en stor lycklig taggfamilj. Där ingår inte David Hellenius.

– Jag vet inte vad de tycker om mig eftersom jag inte är en del av det där. Jag drömmer inte om att äta lunch med Jan Guillou eller äta parmiddag med Jonas och Mark.

Ibland känns det som att kändisar umgås med andra kändisar bara så att de kan vara kändisar tillsammans. Kändisar i kubik. Ett kändisklassamhälle.

– Precis så är det. När två kända människor möts så hälsar man och tar sig tid. Det skulle ju aldrig två snickare göra. Man träffar någon och så säger de: ”Vi måste ta en middag!” Varför då? Det säger jag inte för att vara otrevlig, men jag och Renée hinner knappt träffa våra riktiga kompisar. Det är absolut inget fel i att folk väljer att umgås så, men personligen har jag aldrig varit intresserad. Jag tror att det kan vara en del av min framgång, att jag aldrig tänker att jag är en känd program­ledare, att jag är ”David Hellenius”.

Det finns ju en ganska tydlig bild av ”David Hellenius”: feelgood-programledaren vars hela uppenbarelse liksom presenteras i samarbete med Karamellkungen. Kan du få ångest över att du, enligt någon sorts samhällsnorm, är en ”framgångsrik” människa som borde vara ”lycklig”?

– Jag vaknar ofta och känner: ”Tänk om folk visste hur jag är egentligen.” Jag är nästan besviken på hur lite det som kallas ”framgång” hjälper när man inte mår bra. Det sitter ihop med pengarna också. Man tänker: ”Nu ska jag unna mig någonting.” Och så bara: ”Shit, jag vill inte ha någonting.” Min inställning är: ”Om jag fick en Porsche Cab och inte kunde sälja den, skulle jag vilja ha den då?” Nej, det skulle jag ju inte. Då kan jag inte köpa den. Killen från Let’s dance som kommer i någon jävla Porsche som han ”unnat sig” – honom vill man ju döda.

Som Afrika fast utan Madagaskar. Ungefär så ser den vita fläcken på Peter Settmans vänstra kostymlår ut.

Värdpartnern David Hellenius formulerar den fråga publiken i Globen nu kommer att ställas inför:

– Har han… tagit på sig själv?

Det har Peter Settman inte, i alla fall inte i direkt fläckframkallande mening. Däremot har han borstat tänderna
vårdslöst.

Han drar sig till minne natten före i Helsingborg. Baksmällan-polaroider avlöser varandra. Julgaleföreställningen i Helsingborg Arena. Den organiserade efterfesten på Wallmans. Hur han skrek in en hamburgerbeställning från ett när­liggande gatukök genom hotellfönstret. Och så tandborstningen.

– Jag stod så här med öppen mun och så har det bara…

Han visar med högerhanden hur en golfström av tandkräm forsat från mun till lår.

– …ja, rasat.

Timbuktu välter in i Globens loge.

– Fan, ni skulle ha sett Peter, säger han och skakar på huvudet. Vi hamnade på ett sånt här ”öppet till klockan fem i medelstor svensk stad”-ställe. It wasn’t pretty.

Julgalorna är en industri. Ett monster. Turnépaketens Ebenezer Scrooge.

Just nu, ett par veckor innan jul, är fyra olika julgalepaket på vift i Sverige. Den med Peter Settman och David Hellenius som värdar, och artister som Magnus Uggla, Ebbot och Petra Marklund, är den allra största.

De är ute på vägarna varje torsdag till lördag och har varit så sedan mitten av november. Totalt 17 föreställningar från Malmö i söder till Skellefteå i norr, Karlstad i väst till Stockholm i ost. Produktionen kuskar runt i en buss – ett slags buck truck – och de har bland annat sålt ut Malmö Arena tre kvällar i rad.

Framför allt kretsar affärsidén kring att företag ska bjuda sina anställda på en helkväll med julbord och show.

– Det är vad det är, som det alltid heter, säger David. Firmafest när det är som värst – men ändå kul. Vi är inte så fina i de så kallade kanterna.

Medan Settman unnade sig en Helsingborgsholmgång hade David en mer återhållen gårdagskväll. Han vill vara fräsch i morgon. Det är en stor dag för hans film Micke & Veronica: först ska han göra Nyhetsmorgon med Izabella Scorupco och sedan är det röda mattan-­premiär för 400 personer på kvällen.

– Jag har ju gjort två större roller i Peter Magnussons filmer (Sommaren med Göran och En gång i Phuket), men det här är något annat. Nu är det så mycket fokus på mig. Man vill så gärna att det ska gå bra så man får göra mer.

Två meter Lasse Berghagen glider in för att överlämna en bok. Teddybjörnen Fredriksson av Lasse Berghagen. Han säger inte mycket utan trycker bara verket i Peter Settmans näve och nickar sinnligt. Sedan skrider han ut.

Settman tar av sig sin kavaj, sparkar av sig båda skorna, sätter sig i soffan.

– Skulle du fråga de andra är vi nog Piff och Puff på den här turnén, säger han. Alla får ju sina roller. Lasse är pappan, Uggla den bångstyriga tonåringen. Det är som en skolklass. Och vi är killarna som tvångsmässigt vill vara roliga och få alla att säga ”tihihi”.

– Ja, det man sysslar med är fan bara en förlängning av det som var drivkraften i skolan, säger David. Bekräftelse för att få bli omtyckt. Få bli ihop med någon.

Det hinner gå exakt sex minuter efter det att vi slagit oss ner på Teatergrillen innan källarmästare Anders Timell visar sig, liksom katapulterad ur ett gökur. Proffskallprat avverkas – ”Hur är det med familjen då? Lagt i båten än?” – innan samtalet landar i några snabba recensioner av andra kändisars senaste Instagrambilder.

– Jag sms:ar om den där middagen då, skriker Anders när han går. Den här gången måste du komma!

– Absolut! svarar Hellenius.

Han beställer entrecôte med bearnaise, men byter pommes frites mot stekt potatis.

En kändis på Teatergrillen som småpratar med Anders Timell. Du inser hur stereotyp du är?

– Absolut. Det hänger ihop med filmen och allting: man måste kunna se sig utifrån och själv tycka det är kul. När jag säger ”det är vad det är” om Micke & Veronica eller Let’s dance vill jag framför allt visa att jag förstår att det är så. Jag har ett helt sjukligt behov av att visa att jag har självdistans. Egentligen är jag förstås stolt över både filmen och dansprogrammet, men är så otroligt rädd för att uppfattas som dryg och självgod. Då blir det alltid ”det är vad det är”.

Mer än något annat är Micke & Veronica en succé. Hellenius snickare möter Izabella Scorupcos överklasstjej och klass­överskridande kärlek uppstår. En svennig Släkten är värst som fyllt salonger över hela riket och överträffat alla förväntningar. I skrivande stund har över 500 000 människor löst biobiljett.

– Det är roligt att göra grejer som folk ändå går och tittar på. Jag brukar skoja om att det är skönt att få komma till film­branschen för i tv-branschen är det så jävla hårt: om man inte har bra tittar­siffror blir folk skitförbannade och man får sparken, men i filmbranschen verkar det vara lite tvärtom. Gentlemen fick till exempel en massa Guldbaggen­nomineringar – och den har setts av 60 000.

Berätta om galapremiären.

– Jag har på riktigt minnesluckor. Det var hemskt. Jag tittar aldrig på mig själv för jag blir provocerad och vill kasta saker. Jag går ju i terapi för att jag måste börja tycka om mig själv mer.

Vad händer inom dig?

– Jag har så svårt att bedöma min egen insats och då bestämmer jag mig för att ”det här var nog inget bra”. I stället för att tänka ”det där var väl helt okej”. Jag måste hela tiden slå på mig själv.

David Hellenius började gå i terapi för ungefär tre år sedan. Efter en stunds KBT-famlande hittade han till slut en kvinna som inte är legitimerad terapeut utan mer ”ett slags livscoach”. De har tillsammans skrapat hål på problemets kärna. Och den är – vilket han förstås är noga med att poängtera att han begriper – lite förutsägbar.

– Det är så klassiskt: man sitter där för skit man fått med sig från barn­domen. Jag var otroligt blyg tills jag var åtta, nio. Min syrra var tre år äldre och superframåt. När mina föräldrar trodde att jag inte hörde kunde de säga: ”Hur ska det gå för David? Herregud så blyg han är. Hoppas han blir lite mer som Frida.” Jag fick skitmycket kärlek av min mamma och pappa, men det där satte sig ändå: ”Hur fan ska det gå?”

Klassisk dålig självkänsla.

– Klassisk dålig självkänsla. Jag pluggade inte speciellt mycket, kommer från en förortsbakgrund och har slagit mig fram genom något slags street­smartness. Det finns en massa komplex i det som jag nu tar itu med. Min pappa lämnades av sina föräldrar i en portuppgång och hamnade på barnhem. Sedan kom ett par från Bromma, skitrika och i höga hattar, med privat chaufför, och adopterade honom. Han fick mycket stryk, en jävligt jobbig uppväxt. Min mamma bodde i en trea i Sundbyberg, men gick på Bromma läroverk och hade komplex för att hon inte bodde i villa som de andra. I allt det där möttes de. De var inte så mycket ”man duger som man är” för de tyckte inte själva att de var något att ha.

Och självtvivlet gick i arv till dig.

– Exakt. Fasaden utåt var så viktig för dem, samtidigt som det kunde vara väldigt bråkigt hemma. Ett slags oärlighet som gjort att jag hela tiden känner att jag måste vara så ärlig. Det vanliga är ju att man vill dölja sina brister, men jag vill bara lägga dem på bordet. Jag blir superprovocerad om jag träffar en ny människa som inte visar lite distans till livet – men visar personen bara lite insikt och självkritik kan jag nästan acceptera vad som helst.

Du måste väl träffa en del distanslösa douchebags i din bransch.

– Ja. Och då är jag skitdålig mot dem. Jag är lite vardagspolis och har verkligen fått stryk flera gånger i mitt liv – även om jag aldrig slagits själv. Jag är mycket för att säga till när man trycker ner barn i en barnvagn eller så. Det finns en pappa på Ica i Bromma som jag ryker ihop med.

När fick du stryk senast?

– Det är nog bara två år sen. Jag skulle försvara en tjejkompis på krogen mot nån typ som var oskön och sexistisk. Det bara small till.

Han tar upp telefonen och visar en bild på en betydligt mindre tv-bilage­kompatibel David Hellenius med violtoning runt ögat.

– Det har jag fått kanske fem-sex gånger i livet. Om någon blir sur på kassörskan för att det är dyrt kan jag inte hålla mig: ”Är du så jävla dum i huvudet att du tror att hon har satt priserna?!” Då måste jag säga det. Och det händer, utan att överdriva, flera gånger i veckan. Jag provoceras av grannar och folk som kör för fort i samhällen och sådant.

Som gubben med egen fartpistol i Micke & Veronica.

– Verkligen, exakt så är det! En gång när jag var på vårt lantställe på Vaxholm kom en bil som körde i säkert över 100 på 30-väg. Jag fick syn på en fotboll och drog en vrist rakt i vindrutan. Det visade sig vara två rörmokare som fick tvärnita, det flög skiftnycklar på deras stora biceps med tatueringar och AIK-­märken och skit, och de sprang mot mig. Jag blev inte miss­handlad, men rejält tilltryckt.

Han suckar.

– Hela mitt problem är ju att jag tror att jag kan ändra på folk.

Det är fan svårt att föreställa sig att du snappar så.

– Renée blir galen på mig. En gång stod vi parkerade utanför vår sons dagis när en bil körde om oss i hög hastighet. Då tog jag upp jakten. Renée bara skrek i sätet bredvid. Jag åkte i några kilometer tills det blev rött, klev ur och slet upp snubbens bildörr. Det är en sån jävla chansning, killen kan ju ha en pistol! Men jag kan inte behärska mig.

Den stora julgaleshowen ska strax dra igång, klockan 21.00, men matgästerna vid de uppdukade borden på innerplan har redan kört i några timmar. The botten upp is nådd.

I väntan på att Timbuktu och de andra ska inta scenen underhåller Peter Settman och David Hellenius från scen.

– Vi ska vara som en enda stor familj i kväll, programförklarar Hellenius.

– Vi är pappa ett och pappa två – en modern familj – och vi ser alla er som våra kärleksbarn, fortsätter Settman.

De kör nästan helt utan manus. Inte sällan blir det en sluggerfest i snabb­tänkthet tv-profilerna emellan. När de är ute och intervjuar gäster med mikrofonen hamnar skämten ofta på den där nivån som inte framkallar ”haha”-skratt utan ”hähä”-skratt. Breda, ekivoka penseldrag.

En flygledare får till exempel frågan om huruvida han brukar porrsurfa i tornet. Och när en kille som jobbar på ett åkeri börjar sjunga Ronny & Ragges Rara söta Anna hugger Hellenius blixtsnabbt:

– Det är det jag alltid sagt, Peter: din publik består av transportfirmor.

Stöket trissas upp, kondomer börjar brännas i kavajinnerfickor. Dooley’s inte bara finns fortfarande, utan serveras som avec i all sin blårödrandiga småflaskeprakt, främst till kvinnorna (feminismen har gjort mycket i det här landet, men den har ännu inte lyckats bryta ner genusjärnridån mellan whisky- och chokladlikörs­preferenser när det vankas kaffe på maten).

Lena Philipsson kliver upp på scen i tajt röd klänning och sjunger några verser av Tomtarnas julnatt innan Dansa i neon smackar igång showen.

Hellenius och Settman försöker ta sig tillbaka till sin loge, men för att göra det måste de färdas genom det öppna julbordslandskapet. Folk kastar sig fram för att ta en snabb bild och gasta några vörtbrödsmarinerade ord i ansiktet på värdarna.

Väl tillbaka i tryggheten börjar Peter Settman omedelbart packa ihop sina grejer så att han kan göra en snabb sorti när det är över. Han får under inga omständigheter övertalas att följa med till efter­festen på Engelen.

– Det är sådant här man lär sig av, säger Hellenius och pustar ut. Man bara går upp och kör. Ibland står man verkligen i gyttja. Med väloljade tv-program går det knappt att misslyckas.

Ändå elakt sagt mot transport­firmorna som är på plats. Du har en syrlighet, ett Neil Straussigt neggande, i din programledarpersona.

– Ja, det är ashårt. Superdissigt. Men folk skrattar ändå. Man får utgå från vad man själv tycker är kul. Det är så jobbigt ibland när man kollar på tv och programledaren inte säger vad man själv undrar eller tänker. Då blir man ju bara en stins som vinkar in och vinkar ut.

Vänskapen mellan Hellenius och Settman går långt tillbaka. De träffades 1997, efter en sommar då Hellenius jobbat för en eventfirma och åkt land och rike runt för att arrangera tävlingen Pepsi Challenge tillsammans med Christine Meltzer.

Hans första riktiga tv-uppdrag blev att leda barnprogramsatsningen Rally­planeten på TV4. Nervös dök han upp till första arbetsdagen och producenten, Peter Settman, hade sitt eget sätt att avdramatisera situationen.

– När David är trött skelar han lite med ögonen, förklarar Settman.

Han fortsätter gnugga en blöt handduk mot tandkrämsfläcken. Pepsodent Challenge.

– Så precis innan vi skulle börja sända sa jag: ”Skitbra, David – eftersom jag sett att du skelar lite kan du titta in i alla kameror samtidigt!”

– Ja, skrattar Hellenius. ”Gå in och var dig själv”, sa du sedan. Du gav mig aldrig någon valmöjlighet. Och det är precis det jag gör fortfarande.

Han fick sitt riktigt breda genombrott med Hey baberiba och parodin på Sveriges kungafamilj. I dag är han främst känd som Sveriges rappaste och mest omtyckta programledare, med TV4-flaggskepp som Let’s dance och Hellenius hörna i sin portfölj.

– Det som är så intressant med mig är att jag har gjort så många format som gått åt helvete. Kändisdjungeln, X factor, Tack gode gud… Det enda underhållnings­programmet som blivit en succé, på 13-14 år, är ju Let’s dance. Jag kommer inte ens ihåg alla som gått åt helvete. Men jag var också lite av TV4:s försökskanin när jag fick programleda alla de där.

David Hellenius växte upp i Viksjö i Jakobsberg. Han återkommer ständigt till sin förortsuppväxt och sättet den format honom på. Han slogs aldrig själv, men åkte på stryk ibland. Han stannade alltid hemma när killar i hans närhet gjorde inbrott eller snodde bilar eller åkte in till stan för att hobbyvandalisera.

Det mest sirenkompatibla ögonblicket uppstod när en en kille i området kastade in en bensinbomb i Icabutiken i Viksjö centrum. David stod bredvid och tvingades springa från lågorna.

– Jag ville ju också hävda mig i den åldern, men kom på att det var mycket enklare att vara en rolig kille. Då kunde man få träffa lite tjejer utan att vara en idiot. Vissa provocerades av mig redan på högstadiet och gymnasiet just för att jag fick folk att skratta. De tog ner mig i någon kampsportshall och höll fast mig: ”Du ska inte tro att du är så jävla kul! Fattar du?!”

Trodde du att du var kul då?

– Folk kunde nog tycka att jag var skitjobbig. Jag skojade ju mycket om andra människor. Jag var aldrig en mobbare, men det gick ut över människor att jag skulle vara the
funny guy. Minns att jag drev mycket med kompisar som tog gitarren och drog till Thailand och såna saker.

I och för sig en demografi vi aldrig får sluta håna.

– Jo, men jag tror inte alltid att jag har ett filter kring vilka man kan driva med, vilka som har den där distansen till sig själva.

Tog du knark i din ungdom?

– Nej. Knarkat har jag aldrig gjort.

Inte ens majja?

– Jag har tagit något bloss, men inte rökt marijuana på det sättet. Jag vet att jag jävligt tidigt fattade att jag var en sådan beroendemänniska och därför höll mig borta. Nu kan jag vara sugen på att testa – men då är alla mina kompisar redan nöjda. Jag brukar prata om det med våra grannar på landet, som är äldre än jag: ”Ska vi inte börja knarka? Bara prova en gång? Vi kan inte sitta och dricka det här sura vita vinet längre.”

Teatergrillens vin är allt annat än surt. Det brister däremot av en annan anledning: det är slut. Och det kvalificerar ju knappt som en middag på Teatergrillen om den inte avslutas med ett glas på systerkrogen Riche.

Restaurangen har sedan länge etablerat sig som alla medieprofilers go-to-vattenhål i Stockholm, på ett sätt som inte sällan kan te sig lite parodiskt. Just i kväll, när tisdag börjar övergå i onsdag, är det dock färre medieprofiler och mer allmänhetens åkning på Riche. David Hellenius närvaro blir därför extra radioaktiv. Folk ställer sig i selfiekö och programledaren får användning av sitt svarta bälte i charmigt chitchat.

Den första beundrarinnan serveras innan den första ölen gör det.

– Jag älskar dig och vi är här med vårt tjejgäng…

– Kul, vi är här med vårt killgäng, inbryter Hellenius och nickar åt mig.

– Vi satt på T/BAR:s bakficka innan med vårt tjejgäng och servitrisen tipsade oss om att vi skulle gå vidare hit. ”Bara om du lovar att David Hellenius är där”, skojade jag. Men nu är du här! Det är otroligt.

Strax därefter kommer två andra tjejer fram, beväpnade med fyra shots.

– Ser du vem hon är lik? säger tjej 1 menande och nickar mot tjej 2.

Hon är inte exakt en klon, för att uttrycka det milt, men i Micke & Veronica-tider blir det ändå uppenbart att Izabella Scorupco åsyftas. Frågan bedöms retorisk och ingen plockar upp tråden.

– Vi tog med oss mutor.

– Vad är det?

– Jäger.

– Fy fan, grimaserar Hellenius. Jag vill inte vara otrevlig på något sätt men det är mellanöl i de här glasen och vi har varsin bil…

Undanflykten funkar och tjejerna drar varsin shot.

– Jobbar ni i morgon eller? fortsätter Hellenius

– Ja. Jag är frisör så jag ska hålla i saxar. Det är fullbokat 8–19, dessutom. Jävlar
vad äckligt det är med Jäger.

– Ska du jobba klockan åtta?!

– Ja.

– Då tycker jag att du ska ta den andra shoten med.

– Okej!

4 gånger David Hellenius – se bilderna!

[gallery ids="52299,52296,52298,52297"]

David Hellenius växte upp i Viksjö i Jakobsberg. Han återkommer ständigt till sin förortsuppväxt och sättet den format honom på. Han slogs aldrig själv, men åkte på stryk ibland. Han stannade alltid hemma när killar i hans närhet gjorde inbrott eller snodde bilar eller åkte in till stan för att hobbyvandalisera.

Det mest sirenkompatibla ögonblicket uppstod när en en kille i området kastade in en bensinbomb i Icabutiken i Viksjö centrum. David stod bredvid och tvingades springa från lågorna.

– Jag ville ju också hävda mig i den åldern, men kom på att det var mycket enklare att vara en rolig kille. Då kunde man få träffa lite tjejer utan att vara en idiot. Vissa provocerades av mig redan på högstadiet och gymnasiet just för att jag fick folk att skratta. De tog ner mig i någon kampsportshall och höll fast mig: ”Du ska inte tro att du är så jävla kul! Fattar du?!”

Trodde du att du var kul då?

– Folk kunde nog tycka att jag var skitjobbig. Jag skojade ju mycket om andra människor. Jag var aldrig en mobbare, men det gick ut över människor att jag skulle vara the
funny guy. Minns att jag drev mycket med kompisar som tog gitarren och drog till Thailand och såna saker.

I och för sig en demografi vi aldrig får sluta håna.

– Jo, men jag tror inte alltid att jag har ett filter kring vilka man kan driva med, vilka som har den där distansen till sig själva.

Tog du knark i din ungdom?

– Nej. Knarkat har jag aldrig gjort.

Inte ens majja?

– Jag har tagit något bloss, men inte rökt marijuana på det sättet. Jag vet att jag jävligt tidigt fattade att jag var en sådan beroendemänniska och därför höll mig borta. Nu kan jag vara sugen på att testa – men då är alla mina kompisar redan nöjda. Jag brukar prata om det med våra grannar på landet, som är äldre än jag: ”Ska vi inte börja knarka? Bara prova en gång? Vi kan inte sitta och dricka det här sura vita vinet längre.”

Teatergrillens vin är allt annat än surt. Det brister däremot av en annan anledning: det är slut. Och det kvalificerar ju knappt som en middag på Teatergrillen om den inte avslutas med ett glas på systerkrogen Riche.

Restaurangen har sedan länge etablerat sig som alla medieprofilers go-to-vattenhål i Stockholm, på ett sätt som inte sällan kan te sig lite parodiskt. Just i kväll, när tisdag börjar övergå i onsdag, är det dock färre medieprofiler och mer allmänhetens åkning på Riche. David Hellenius närvaro blir därför extra radioaktiv. Folk ställer sig i selfiekö och programledaren får användning av sitt svarta bälte i charmigt chitchat.

Den första beundrarinnan serveras innan den första ölen gör det.

– Jag älskar dig och vi är här med vårt tjejgäng…

– Kul, vi är här med vårt killgäng, inbryter Hellenius och nickar åt mig.

– Vi satt på T/BAR:s bakficka innan med vårt tjejgäng och servitrisen tipsade oss om att vi skulle gå vidare hit. ”Bara om du lovar att David Hellenius är där”, skojade jag. Men nu är du här! Det är otroligt.

Strax därefter kommer två andra tjejer fram, beväpnade med fyra shots.

– Ser du vem hon är lik? säger tjej 1 menande och nickar mot tjej 2.

Hon är inte exakt en klon, för att uttrycka det milt, men i Micke & Veronica-tider blir det ändå uppenbart att Izabella Scorupco åsyftas. Frågan bedöms retorisk och ingen plockar upp tråden.

– Vi tog med oss mutor.

– Vad är det?

– Jäger.

– Fy fan, grimaserar Hellenius. Jag vill inte vara otrevlig på något sätt men det är mellanöl i de här glasen och vi har varsin bil…

Undanflykten funkar och tjejerna drar varsin shot.

– Jobbar ni i morgon eller? fortsätter Hellenius

– Ja. Jag är frisör så jag ska hålla i saxar. Det är fullbokat 8–19, dessutom. Jävlar
vad äckligt det är med Jäger.

– Ska du jobba klockan åtta?!

– Ja.

– Då tycker jag att du ska ta den andra shoten med.

– Okej!

4 gånger David Hellenius – se bilderna!

[gallery ids="52299,52296,52298,52297"]

Det har ofta beskrivits som hypokondri, men själv kallar David Hellenius det för ”hälsoångest”, den åkomma som förpestade hans liv i några år och som slutligen drev honom hela vägen till terapistolen.

Medier har skrivit om det tidigare, inte minst efter att han själv tog upp det i sitt sommarprat 2012. Där vinklas historien ner till en lite Woody Allensk anekdot om hur en knasig man förvarar en bajskorv i sin byrålåda för att han vill skicka den på analys. Verkligheten var mörkare.

– Det var ett jävla helvete, suckar han. Jag var som en sinnessjuk person och borde ha plockats in på psyket. På riktigt. I två år gjorde jag varenda koll som finns. Till slut skulle jag åka in i en sådan tub.

Skiktröntgen?

– Skiktröntgen, ja. Det är ju så dyrt att man… Men jag övertalade alla om att jag skulle få göra det. Hade väl säkert också att göra med att jag jobbade på TV4.

Sjukvårdsmotsvarigheten till att fixa ett bås på Teatergrillen med en timmes varsel, som du gjorde i kväll.

– Det är fan exakt samma: ”Vad vill du ha – bord på Riche eller skikt­röntgen?” Men den tiden var den jobbigaste i mitt liv. Jag tog säkert 25-30 EKG per år. Vi höll ju på att förlora vår son Leo under förlossningen, som jag också pratat om tidigare, och där började det. En dag kom jag på: ”Men vem ska ta hand om honom om jag dör?” För jag ska ju alltid försvara och överbeskydda barn. Därefter började jag tänka: ”Och jag vet ju inte hur jag mår? Har jag dåligt hjärta?” Sedan tappade jag kontrollen helt.

Det måste ha upptagit mycket av din tankeverksamhet?

– Hela. Jag kunde gå på toa och kolla på bajset och bara: ”Shit, är det inte blod i det där?” Det fick jag för mig en fredagseftermiddag och kom sedan inte ihåg någonting av en hel Let’s dance-sändning. Under det där året, när jag gjorde tv och direktsändningar, var jag inte närvarande en enda gång. ”Nu blir det pasodoble” sa jag – och tänkte samtidigt: ”Jag kommer att dö. Jag har cancer.”

Vilka är dina mörkaste tankar i dag?

– Jag spelar upp mina föräldrars dödsbesked i huvudet. Hur jag kommer att reagera, hur jag kommer att skrika, hur jag kommer att vara på begravningen. Det säger nog mycket om min person. Jag har sett mig själv gå fram till min pappas kista, Renée är där, Leo sitter där borta. Eftersom jag är så okontrollerad kommer jag inte direkt att gå fram lugnt och sansat.

Du klamrar dig fast vid kistlocket.

– Ja, det kommer verkligen att vara så. Min pappa fick halsfluss häromdagen och åkte in till akuten, då tänkte jag direkt: ”Okej, nu dör han och då blir det så här.”

Hellenius kopplar hunden Charlie och gör sig redo för en promenad. Destinationen, Mimmis Hunddagis, har blivit en modern Bromma­institution.

– E-Types tjej jobbar där. Det roliga är att hon passar Charlie när vi är borta och eftersom Charlie sover i sängen så brukar jag tänka: ”Fan, nu ligger Charlie i E-Types säng.” Det är så roligt. Har Charlie sett E-Type naken?

Han kliar hunden på halsen.

– Har du sett E-Type naken? Va? Har du det? Colin Nutley och Helena Bergström har förresten också sina hundar där så ibland står man och snackar lite film med Colin Nutley utanför. Apropå kändisar.

Ofrivillig Brommasightseeing uppstår på vägen mot hunddagiset. Bara några hundra meter bort från Davids radhus ligger Patrick Ekwalls villa.

– Det går ett rykte om att Olof Lundh bor i Ekwalls garage. Det hade ju varit kanon för texten om han kom ut nu. Och där står en folierad Porsche på uppfarten – allt är som man tänker sig.

Hellenius berättar att han har en idé om att skriva en humorserie för tv. Måltavlan känns igen från hans
omnejd – och spegelbild.

– Jag vill spela en 40-årskrisande snubbe som springer bort ångesten, gör tatueringar, har jävligt låg självkänsla. En humorserie om alla förväntningar på människan i dag: man ska dricka whisky på kvällen men ändå gå på någon militärträning i skogen på morgonen med 0,38 i blodet. Jag vill skoja om ängsligheten: det räcker inte att baka lussebullar med barnen – man är inte riktigt nöjd förrän man visat upp för alla andra på Instagram att man gjort det. Det brukar bli roligast när man krattar där man
själv står i livet.

Vi vandrar förbi lägenhetslängan på Ålstensgatan.

– De kallas Per-Albin-husen, eftersom Per-Albin Hansson bodde där i många år. Det kallas också skilsmässodiket för det är hit fruarna får flytta med barnen när de rika gubbarna tar in en yngre tjej i villan. Det är så risigt.

Framme vid Mimmis Hunddagis noterar Hellenius att E-Types tjej Anna jobbar i dag. Småpratstumult utbryter.

HELLENIUS: Ja, här bor Charlie då. Med sitt gäng.

Väldigt Disney.

HELLENIUS: Det är Disney, ja. Charlie umgås ju med med E-Type ibland så jag undrade lite om de någonsin sovit i samma säng?

ANNA: De hänger lite ibland.

Vad heter Colins och Helenas hundar?

ANNA: Fred och Elvis, de sitter där borta, Charlies bästisar. Fred är med i deras senaste film, Medicinen, och springer runt lite.

Så Fred är lite av kändisen här?

ANNA: Nej, det är roligt, för folk känner faktiskt igen Charlie när man är ute och går. Från Davids Instagram. Vill alltid stanna och klappa.

HELLENIUS: Inte klokt.

Han pekar på inramade tidningsklipp på väggen där dagisets julbord – inte för personalen utan för hundarna – uppmärksammats.

HELLENIUS: Kolla, de har julbord här! De finns på Insta, Mimmis Hunddagis. Måste du följa.

ANNA: Och luciatåg kör vi också. Här kommer förresten E-Types hund.

Kallar du E-Type för E-Type också?

ANNA: Nej.

HELLENIUS: Det är för att du ska förstå.

ANNA: Ja.

Jaha.

ANNA: Det kanske skulle vara kul att leta fram det där Hänt Extra-numret där jag kände att allt fokus försvann från vårt luciatåg och hamnade på Charlie. Jag vet inte riktigt om jag gillade det…

HELLENIUS: Just det, det var ju nyligen.

ANNA: Hänt Extra ringde oss och frågade om luciatåget och julbordet så jag skickade en bild på Charlie där han äter köttbullar och en bild där alla hundar sitter vid vår julgran. Helt plötsligt är rubriken ”Renées och Davids hund bla-bla-bla”. För då kände de också igen Charlie.

HELLENIUS: Ja, när Mimmis Hund­dagis skulle få uppmärksamhet.

ANNA: Det var vår tid i rampljuset.

Fifteen Mimmis of fame.

ANNA: Va?

HELLENIUS: Nej, nu måste vi gå.

Vi passerar Ica Bromma, ett slags station för vardags­polisen Hellenius. Kaféet Park, ”där ängsliga människor sitter och diskuterar huruvida det är rätt att bo i Bromma eller om man ska flytta tillbaka in till stan och var i stan det i så fall är rätt att bo”, är nästa stopp på turistturnén. Till slut hamnar vi på ett thaihak för lite lunch. ­Hellenius approachas direkt av en local som vill prata lite yoga. De önskar varandra ett lyckligt 2015.

– Hälsa Renée!

– Hälsa du med!

Han beställer Pad Thai och Coca-
Cola Zero.

Är det Leos komplicerade förlossning som gjort att du och Renée inte skaffat fler barn?

– För mig är det nog lite det. Och eftersom jag blivit så jävla nojig kan jag inte ens tänka mig hur det skulle vara att försöka försvara en dotter. Renées äldsta dotter heter Emma och jag är så dålig bara när hon tar hem killar. Då är hon ändå 20.

Dålig hur?

– Jag utgår från att de är dumma i huvudet. Man känner sig själv från den tiden: man ville träffa en snygg tjej, ligga ganska snabbt och skryta om det.

Hur exakt beter du dig då?

– Jag är bara inte så trevlig. Inget: ”Gud vad kul att ses, Emma har berättat så mycket om dig!”

Kul, ju. Men kanske inte för Emma.

– Nej, om jag ska bjuda på en schism i familjen så är det där en väldigt jobbig grej. När alla andra säger ”gud vad kul!” blir jag den dåliga styvpappan. Men det där är ju mina problem. Som jag måste lösa.

Ett steg närmare skilsmässodiket?

– Förhoppningsvis inte. Schyffert skojade om det när vi åt lunch inför hans medverkan i mitt program: ”Fan, du har ju inte skilt dig än! Just det. Det ska du göra också.” Jag har en jätterädsla för det och drömmer ofta att vi skiljer oss. Men det jag har lärt mig av allt är ändå att man inte har någon aning om vad som händer. Det är så man måste tänka. Jag kan inte kontrollera allting. Får jag cancer så måste jag bara se till att lösa det. Utan Renées självklarhet och kärlek så hade jag definitivt varit ännu mer ängslig och obalanserad. Och antagligen bara en oskön och kaxig mediekille.

Det har ofta beskrivits som hypokondri, men själv kallar David Hellenius det för ”hälsoångest”, den åkomma som förpestade hans liv i några år och som slutligen drev honom hela vägen till terapistolen.

Medier har skrivit om det tidigare, inte minst efter att han själv tog upp det i sitt sommarprat 2012. Där vinklas historien ner till en lite Woody Allensk anekdot om hur en knasig man förvarar en bajskorv i sin byrålåda för att han vill skicka den på analys. Verkligheten var mörkare.

– Det var ett jävla helvete, suckar han. Jag var som en sinnessjuk person och borde ha plockats in på psyket. På riktigt. I två år gjorde jag varenda koll som finns. Till slut skulle jag åka in i en sådan tub.

Skiktröntgen?

– Skiktröntgen, ja. Det är ju så dyrt att man… Men jag övertalade alla om att jag skulle få göra det. Hade väl säkert också att göra med att jag jobbade på TV4.

Sjukvårdsmotsvarigheten till att fixa ett bås på Teatergrillen med en timmes varsel, som du gjorde i kväll.

– Det är fan exakt samma: ”Vad vill du ha – bord på Riche eller skikt­röntgen?” Men den tiden var den jobbigaste i mitt liv. Jag tog säkert 25-30 EKG per år. Vi höll ju på att förlora vår son Leo under förlossningen, som jag också pratat om tidigare, och där började det. En dag kom jag på: ”Men vem ska ta hand om honom om jag dör?” För jag ska ju alltid försvara och överbeskydda barn. Därefter började jag tänka: ”Och jag vet ju inte hur jag mår? Har jag dåligt hjärta?” Sedan tappade jag kontrollen helt.

Det måste ha upptagit mycket av din tankeverksamhet?

– Hela. Jag kunde gå på toa och kolla på bajset och bara: ”Shit, är det inte blod i det där?” Det fick jag för mig en fredagseftermiddag och kom sedan inte ihåg någonting av en hel Let’s dance-sändning. Under det där året, när jag gjorde tv och direktsändningar, var jag inte närvarande en enda gång. ”Nu blir det pasodoble” sa jag – och tänkte samtidigt: ”Jag kommer att dö. Jag har cancer.”

Vilka är dina mörkaste tankar i dag?

– Jag spelar upp mina föräldrars dödsbesked i huvudet. Hur jag kommer att reagera, hur jag kommer att skrika, hur jag kommer att vara på begravningen. Det säger nog mycket om min person. Jag har sett mig själv gå fram till min pappas kista, Renée är där, Leo sitter där borta. Eftersom jag är så okontrollerad kommer jag inte direkt att gå fram lugnt och sansat.

Du klamrar dig fast vid kistlocket.

– Ja, det kommer verkligen att vara så. Min pappa fick halsfluss häromdagen och åkte in till akuten, då tänkte jag direkt: ”Okej, nu dör han och då blir det så här.”

Hellenius kopplar hunden Charlie och gör sig redo för en promenad. Destinationen, Mimmis Hunddagis, har blivit en modern Bromma­institution.

– E-Types tjej jobbar där. Det roliga är att hon passar Charlie när vi är borta och eftersom Charlie sover i sängen så brukar jag tänka: ”Fan, nu ligger Charlie i E-Types säng.” Det är så roligt. Har Charlie sett E-Type naken?

Han kliar hunden på halsen.

– Har du sett E-Type naken? Va? Har du det? Colin Nutley och Helena Bergström har förresten också sina hundar där så ibland står man och snackar lite film med Colin Nutley utanför. Apropå kändisar.

Ofrivillig Brommasightseeing uppstår på vägen mot hunddagiset. Bara några hundra meter bort från Davids radhus ligger Patrick Ekwalls villa.

– Det går ett rykte om att Olof Lundh bor i Ekwalls garage. Det hade ju varit kanon för texten om han kom ut nu. Och där står en folierad Porsche på uppfarten – allt är som man tänker sig.

Hellenius berättar att han har en idé om att skriva en humorserie för tv. Måltavlan känns igen från hans
omnejd – och spegelbild.

– Jag vill spela en 40-årskrisande snubbe som springer bort ångesten, gör tatueringar, har jävligt låg självkänsla. En humorserie om alla förväntningar på människan i dag: man ska dricka whisky på kvällen men ändå gå på någon militärträning i skogen på morgonen med 0,38 i blodet. Jag vill skoja om ängsligheten: det räcker inte att baka lussebullar med barnen – man är inte riktigt nöjd förrän man visat upp för alla andra på Instagram att man gjort det. Det brukar bli roligast när man krattar där man
själv står i livet.

Vi vandrar förbi lägenhetslängan på Ålstensgatan.

– De kallas Per-Albin-husen, eftersom Per-Albin Hansson bodde där i många år. Det kallas också skilsmässodiket för det är hit fruarna får flytta med barnen när de rika gubbarna tar in en yngre tjej i villan. Det är så risigt.

Framme vid Mimmis Hunddagis noterar Hellenius att E-Types tjej Anna jobbar i dag. Småpratstumult utbryter.

HELLENIUS: Ja, här bor Charlie då. Med sitt gäng.

Väldigt Disney.

HELLENIUS: Det är Disney, ja. Charlie umgås ju med med E-Type ibland så jag undrade lite om de någonsin sovit i samma säng?

ANNA: De hänger lite ibland.

Vad heter Colins och Helenas hundar?

ANNA: Fred och Elvis, de sitter där borta, Charlies bästisar. Fred är med i deras senaste film, Medicinen, och springer runt lite.

Så Fred är lite av kändisen här?

ANNA: Nej, det är roligt, för folk känner faktiskt igen Charlie när man är ute och går. Från Davids Instagram. Vill alltid stanna och klappa.

HELLENIUS: Inte klokt.

Han pekar på inramade tidningsklipp på väggen där dagisets julbord – inte för personalen utan för hundarna – uppmärksammats.

HELLENIUS: Kolla, de har julbord här! De finns på Insta, Mimmis Hunddagis. Måste du följa.

ANNA: Och luciatåg kör vi också. Här kommer förresten E-Types hund.

Kallar du E-Type för E-Type också?

ANNA: Nej.

HELLENIUS: Det är för att du ska förstå.

ANNA: Ja.

Jaha.

ANNA: Det kanske skulle vara kul att leta fram det där Hänt Extra-numret där jag kände att allt fokus försvann från vårt luciatåg och hamnade på Charlie. Jag vet inte riktigt om jag gillade det…

HELLENIUS: Just det, det var ju nyligen.

ANNA: Hänt Extra ringde oss och frågade om luciatåget och julbordet så jag skickade en bild på Charlie där han äter köttbullar och en bild där alla hundar sitter vid vår julgran. Helt plötsligt är rubriken ”Renées och Davids hund bla-bla-bla”. För då kände de också igen Charlie.

HELLENIUS: Ja, när Mimmis Hund­dagis skulle få uppmärksamhet.

ANNA: Det var vår tid i rampljuset.

Fifteen Mimmis of fame.

ANNA: Va?

HELLENIUS: Nej, nu måste vi gå.

Vi passerar Ica Bromma, ett slags station för vardags­polisen Hellenius. Kaféet Park, ”där ängsliga människor sitter och diskuterar huruvida det är rätt att bo i Bromma eller om man ska flytta tillbaka in till stan och var i stan det i så fall är rätt att bo”, är nästa stopp på turistturnén. Till slut hamnar vi på ett thaihak för lite lunch. ­Hellenius approachas direkt av en local som vill prata lite yoga. De önskar varandra ett lyckligt 2015.

– Hälsa Renée!

– Hälsa du med!

Han beställer Pad Thai och Coca-
Cola Zero.

Är det Leos komplicerade förlossning som gjort att du och Renée inte skaffat fler barn?

– För mig är det nog lite det. Och eftersom jag blivit så jävla nojig kan jag inte ens tänka mig hur det skulle vara att försöka försvara en dotter. Renées äldsta dotter heter Emma och jag är så dålig bara när hon tar hem killar. Då är hon ändå 20.

Dålig hur?

– Jag utgår från att de är dumma i huvudet. Man känner sig själv från den tiden: man ville träffa en snygg tjej, ligga ganska snabbt och skryta om det.

Hur exakt beter du dig då?

– Jag är bara inte så trevlig. Inget: ”Gud vad kul att ses, Emma har berättat så mycket om dig!”

Kul, ju. Men kanske inte för Emma.

– Nej, om jag ska bjuda på en schism i familjen så är det där en väldigt jobbig grej. När alla andra säger ”gud vad kul!” blir jag den dåliga styvpappan. Men det där är ju mina problem. Som jag måste lösa.

Ett steg närmare skilsmässodiket?

– Förhoppningsvis inte. Schyffert skojade om det när vi åt lunch inför hans medverkan i mitt program: ”Fan, du har ju inte skilt dig än! Just det. Det ska du göra också.” Jag har en jätterädsla för det och drömmer ofta att vi skiljer oss. Men det jag har lärt mig av allt är ändå att man inte har någon aning om vad som händer. Det är så man måste tänka. Jag kan inte kontrollera allting. Får jag cancer så måste jag bara se till att lösa det. Utan Renées självklarhet och kärlek så hade jag definitivt varit ännu mer ängslig och obalanserad. Och antagligen bara en oskön och kaxig mediekille.