Dungens Gustav Ejstes: ”När jag slutade röka weed gick tempot på musiken upp”

15–20 år: Aphex Twin – Selected Ambient Works Vol II

”Det här albumet är en hörnsten i mitt liv ända sedan min bror introducerade mig för Rickard D James tidigt 90-tal. Min musikresa från Hendrix via Public Enemy, alltid breaks och kontrollerat oljud till det här mästerverket. Den ultimata ansiktslösa musiken. Så långt man kan komma den uppträdande, bekräftelse­törstande artisten som från scenen ser ner på publiken, inget skrytande ego eller tydliga budskap. Musiken och ljuden på den här skivan skulle kunna vara ett berg, havet, solen, en övergiven fabrik, kärleken eller satan. Har tagit så många droger till den här plattan men också ändlösa tonårspromenader runt Skövde med omnejd, skolkandes, vilse för att till slut hamna i Havstena hos den då också ständigt skolkandes ’Backdrop’ som med sin Amiga 500 och hemma­byggd elektronik gjorde det lika bra som i Cornwall.”

20–30 år: Bo Hansson – Magician’s Hat

Hittade den här på Memphis Skivbörs när jag var 17 år och letade breaks och samplingar. Jag blev träffad av blixten. Bo Hansson, en självlärd multiinstrumentalist som skapade en helt egen musikalisk värld i sina tolkningar av JRR Tolkiens böcker. Det hade en enorm impact på mig och är kanske den musik som präglat och inspirerat mig mest av allt i det musikaliska uttryck som är Dungen. Orgel, slidegitarrer, bambuflöjter. Jag, Reine och Shåban hade förmånen att få spela hela första delen av albumet Storstad på en hyllningskonsert till minne av Bo Hansson tillsammans med några av musikerna som medverkade på originalinspelningen 1972: Kenny Håkansson, Bill Öhrström och Rune Carlsson, som gick bort en kort tid därefter.

35–40 år: Brittisk dansmusik tidigt 90-tal

”Allt som gavs ut under den gyllene eran av brittisk dansmusik tidigt 90-tal. Planeterna stod rätt under den här relativt korta perioden. Omöjligt att välja favoriter, jag rekommenderar allt som släpptes på några då verkliga indieetiketter: Face Records, Formation Records, Crack House Records, Moving Shadow, Ram, Liquid Wax, Suburban Bass, Legend Records. Jag slutade röka weed, tempot på musiken gick upp. Har varit besatt sedan dess, hur mycket man än gräver finns det mer. Hardcore och jungle från den här tiden innehåller allt som jag älskar. Mitch Mitchell, Public Enemy, dub, Aphex Twin och psykedelia slängt i en cementblandare som går i 160 bpm.”