Kritikerrosade Nicole Sabouné är aktuell med sitt fjärde album ”Kismet” och en pågående vinterturné. Nästa turnéstopp är Falun 2 december där hon uppträder på Magasinet.
10 år: Ebba Grön, Ebba Grön
”Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Ebba första gången. En hel värld öppnades upp och jag minns en frihetskänsla som jag jagat sedan dess. Under den här tiden gick jag runt i mitt bostadsområde och sålde fina (?) stenar och teckningar för att få ihop pengar till cd-skivor. Jag kan tänka mig att Ebba-skivan var en av de första plattorna jag köpte för pengarna.”
14 år: PJ Harvey, To Bring You My Love
”I flera år hade jag lyssnat på David Bowie, Patti Smith och hela Chelsea Hotel-gänget och börjat forma min musiksmak, som hållit i sig fram till i dag. När jag hörde To Bring You My Love av PJ Harvey blev jag störtförälskad. Här började jag förstå att den här typen av musik inte bara var något jag lyssnar på och uppskattar, utan också är en stor del av mitt eget uttryck. För första gången såg jag mig själv i en artist, något jag inte hade upplevt innan. Jag upplevde att jag kunde försvinna in i musiken och utforska vem jag själv är. PJ är fortfarande en artist som fångar mig med sin inspirerande kompromisslöshet. Det känns som om hon inte bryr sig om vad som förväntas av henne, utan låter verket och hennes intuition komma först. Något jag försöker använda som ett mantra varje gång jag fastnar i mig själv och drabbas av allas förväntningar.”
16–17 år: Factory Records, Joy Division och ett grått Manchester
”Det är svårt att skriva en sådan här lista utan att nämna band som Joy Division. Factory Records-världen tog mig med storm som tonåring – hela atmosfären byggdes upp av myter, böcker och filmer som handlade om Factory- och Manchester-scenen. Jag minns hur jag försökte hitta new wave- och postpunk-dokumentärer på nätet som alltid visade sig vara i asdålig kvalitet. Men det fanns något där! Det var mörkt och vackert på samma gång. Som att långsamt svepas in i sin värsta mardröm och komma ut på andra sidan glittrig och ny. Mycket av min musikaliska kärna formades under den här tiden, precis som mitt visuella uttryck.”
18–20 år: Sofia Coppola, Chloë Sevigny och en jävla massa shoegaze
”Sofia Coppola introducerade en skörhet och ett feminint uttryck som jag älskar. Soundtracket till The Virgin Suicides av Air startade mitt intresse för filmmusik och en dröm att någon gång få skriva ett filmsoundtrack själv. Ett album jag inspirerats väldigt mycket av i arbetet med min nya skiva Kismet. Utöver Coppolas världar så fastnade jag även i ett hål av filmer som Gummo, Kids och en livslång kärlek till Chloë Sevigny. Det fanns ett uttryck här som jag kände mig förlorad i – skitigt, kompromisslöst, konstigt och helt jävla underbart. Utöver mitt punkintresse som ung så har min filmsmak varit helt avgörande för hur jag uttrycker mig musikaliskt. Hand i hand med nämnda filmer började jag även upptäcka shoegaze-scenen. Min mest spelade skiva under tonåren var Loveless med My Bloody Valentine. Den har tagit mig igenom terapitimmar med mål att övervinna social fobi, separationer, en början på musikkarriären och sanslöst många tentapluggstimmar.”
32 år: Erik Enocksson
”En kompositör som gör mig knäsvag och får mig att vilja fortsätta skriva musik är Erik Enocksson. Han har en förmåga att förena ljud, melodi och röster på ett unikt sätt. Jag älskar allt han släppt, men skivor som jag alltid kommer tillbaka till är soundtracken till filmerna Farväl Falkenberg och Man tänker sitt. Enocksson ger mig det som jag själv inte upplevt med mig själv musikaliskt än, vilket är väldigt spännande. Introduktionen av Erik Enocksson är också det bästa jag fick ut av min relation med mitt ex, haha. Något ska man ju ta med sig.”