Det är dags att lägga ner ”Carpool karaoke”

I den mediedamm som jag och en del andra rör oss räcker det egentligen med att dela in människor i två olika kategorier: de som använder begreppet ”content” ironiskt och de som använder begreppet ”content” oironiskt. (Är du lyckosam nog att inte vara bekant med ”content” kan man säga att det enkelt översatt betyder ”innehåll”. Varför vi inte använder den perfekta svenska motsvarigheten utan i stället lånat in just ”content” får vi lämna till framtidens språkforskare att reda ut.)

Människor som använder ”content” oironiskt – inte sällan är de vad man inom vissa kulturer skulle kalla för mellanchefer – har de senaste åren repeterat en specifik fras in absurdum: ”Vi måste hitta en ny Carpool karaoke.”

Det finns annat som är viktigt för oss människor också, som att motionera, äta bra och finna kärleken, men framför allt måste vi hitta en ny Carpool karaoke.

Det är svårt att ens ta in mängden män–niskor som just nu åker runt och föreläser om digital ”content” och framhåller Carpool karaoke som ett typexempel på ett lyckat viralt fenomen. Tankarna kortsluts om man försöker.

(Jag skulle skriva något här men nu började jag tänka på mängden fakturerande Carpool karaoke-kramare igen och tankarna kortslöts. Hur som helst.)
För några år sedan fanns inte begreppet Carpool karaoke. Sedan myntade James Corden det.

Världen förändrades inte då. Men för mellanchefer inom oironisk content skulle den aldrig bli densamma igen.

Den brittiske komikern James Corden slog igenom 2007 med sitcomen Gavin & Stacey. Inför den årliga välgörenhetsgalan Red Nose Day 2011 anlitades han så för att göra ett förbandat humorinslag. Corden bestämde sig för att hoppa in i en bil tillsammans med George Michael och sjunga karaoke; senare har han förklarat att han hade en idé om att folk nog ville se kändisar sjunga i vardagliga situationer och tänkte att en bilkö är väl en vardaglig situation.
2014 gjorde James Corden en dokumentär om Take That-medlemmen Gary Barlow för BBC. Även här inkorporerade han ett – möjligen sökt – segment där de två sång- och dansmännen sjöng tillsammans i en bil.

Men det var först i mars 2015, när han renodlade formatet och gjorde Carpool karaoke till ett återkommande inslag i sin nya talkshow, som mellanchefer inom orionisk content förändrades i grunden.

Det som sker i ett typiskt Carpool karaoke-inslag är att James Corden bjuder in en känd person till sin bil och sjunger karaoke i det som kallas för carpool – den reserverade filen till vänster på USA:s stora Interstatevägar där bilar med två eller fler personer får köra. Utöver detta förekommer chit-chat.
Stämningen i bilen pendlar oftast mellan fenomenalt god och osannolikt god. Det finns inte ett cyniskt ben i James Cordens kropp; Jimmy Fallon framstår som Sauron i jämförelse.

Det går heller inte att argumentera mot Carpool karaokes popularitet. När inslaget med Adele släpptes 2016 behövde det bara fem veckor för att bli den mest virala videon från en talkshow på över tre år. I dag har klippet 163 miljoner visningar på Youtube (att jämföra med de 1,2 miljoner tittare The late late show with James Corden snittar varje kväll).

I takt med segmentets genomslag har gästlistan ökat i prominens. Alla vill vara del av ett framgångsrikt sammanhang med räckvidd och showbizeminenser som Justin Bieber, Stevie Wonder, One Direction, Selena Gomez, Michelle Obama, Ed Sheeran, Lady Gaga och Madonna har samtliga tagit plats i passagerarsätet.

Det är förstås svårt att veta exakt varför vissa saker blir virala, men den forskning som finns på området visar att människor löper större risk att dela något om de känner ”en stark, positiv känsla” kring det de konsumerar.

Eftersom James Cordens personlighet skrev boken om starka, positiva känslor är det inte orimligt att hans upprymdhet transfererar även till dem som tittar.

Dessutom tar Corden sitt uppdrag på allvar: han är intresserad av gästen och väldigt kunnig inom hens diskografi.
Men den största förklaringen till Carpool karaokes exempellösa framgångar ligger kanske ändå i att formatet faller inom
ramen för Kändis Bjuder På Sig Själv.

Konceptet har visserligen funnits lika länge som kändisfenomenet –talkshowintervjuer bygger egentligen uteslutande på detta – men faktum kvarstår: folk gillar ”sköna” personer. I synnerhet om det är framgångsrika personer som på något mirakulöst sätt tycks ha behållit sin, då, ”sköna” kärna.
Men man måste ändå misstänka att något med vår tid – kanske den tilltagande cynismen, kanske mediernas svårighet att få tillgång till celebriteter – gör att behovet av Kändis Bjuder På Sig Själv ökar. Vetskapen (eller illusionen) om att offentliga personer bara är människor har trösterika kvaliteter för många.

Vid dagens slut är det två kända personer som sjunger i en bil.

Sedan kan man alltid ta diskussionen om hur genuint det där självbjudandet är; om hur folk inte förstår att, exempelvis, Jennifer Lopez rigorösa management på förhand godkänt sekvensen där James Corden ber att få gå igenom hennes telefonkontakter för att sms:a hennes kändaste kompis och till slut drar iväg några rader till Leonardo DiCaprio.

Men man kan också inte ta den. Det är, som det heter, vad det är.

I Sverige har vi redan sett att antal (mer eller mindre) rena spinoffer på Carpool karaoke, bland annat MTG:s Kändisskjutsen med Erik Myrlund och Mårten Anderssons och Martin Johanssons intervjuprogram På väg med Mårten och Martin.

Varför alla nu utgår från att exakt allting blir roligare om man filmar det i en bil vet ingen riktigt men konsensus landar någonstans i höjd med ”det bara är så”.

När saker växer sig för stora för sitt sammanhang ombildas de nästan alltid till egna sammanhang. Den 8 augusti hade därför den helt egna serien Carpool karaoke premiär på Amazon.

Första säsongen består av 17 avsnitt, även om James Corden själv bara medverkar i fem. I resterande episoder kommer hopparade kändisar att stå för körandet och karaokeandet själva. Bland andra Miley Cyrus, John Legend, Alicia Keys och diverse Game of thrones-skådisar är klara för medverkan.
Man kan tycka att det är en skev idé att hårdlansera formatet utan sin vansinnigt populäre värd, men om man vill förstå syftet bakom satsningen behöver man som vanligt inte titta längre än de marknadsekonomiska aspekterna. Och för Corden personligen innebär dealen antagligen en rätt grov
utbetalningsdag.

Är Carpool karaoke ett problem eller, rentav, en samhällsfara? Nej, det är det förstås inte. De omåttliga framgångarna är snarare ett symtom för samtiden och ett fenomen som på många sätt skänker stora folkmassor mycket glädje.

Frid? Fröjd? Jag kan ändå inte sträcka mig riktigt så långt. Uppenbarligen har jag problem att förlika mig med de smått filosofiska reservationerna kring Kändis Bjuder På Sig Själv och dess trovärdighet. Och vid dagens slut har vi att göra med två kända personer som sjunger i en bil. Inte mindre, definitivt inte mer.

Men Carpool karaoke må samtidigt vara hänt. Tvivelaktig kvalitet är essensen av våra flöden, våra bekantskapskretsar, våra liv.
Den stora anledningen till att det ändå är direkt livsnödvändigt att Amazon gör en riktigt misslyckad säsong och kör formatet i botten är att det är det enda som kan få människor inom oironisk ”content” att sluta säga: ”Vi måste hitta en ny Carpool karaoke.”
Jag är beredd att offra mitt liv för att få människor inom oironisk ”content” att sluta säga: ”Vi måste hitta en ny Carpool karaoke.”

Eller åtminstone en mellanchefs.