Emil Persson: ”Dessa talibaner har dödat Twin Peaks”

Problemet är inte människor som älskar tv-serien – utan människor som älskar att älska tv-serien.

Emil Persson  |  Publicerad 2017-02-16 14:25  |  Lästid: 4 minuter

Låt mig bara få det ur världen: jag tycker att Twin Peaks är jättebra. På många sätt vad man inom vissa kulturer skulle kalla för en kanonserie.

När du kommit en bit in i texten och får impulsen att börja knacka ditt huvud mot en badrumsspegel – vänligen återvänd till det här stycket. På så vis ger du dig själv största möjliga chans att inte missa min poäng.

Invändningarna är inte nödvändigtvis vad de verkar.

Kultserien Twin Peaks har slutligen fått ett releasedatum för sin tredje säsong. Den 21 maj forsar vattenfallen i Washington igen och människor är inte direkt missnöjda över att få tillbaka agent Dale Cooper i sina liv. Och varför skulle de? På samma gång snitslas ju en allé med lågt hängande likes.

Det är rätt att säga att en viss typ av popkulturpreferenser är immuna mot problematisering. Man kan vifta bort oliktänkande med sällsynt självsäker hand. Alla behöver inte tycka att man har rätt – men man kan vara trygg i det faktum att man är rätt.

Tv-serien The wire är ett klassiskt exempel på sådan klanderfri kultur. Komikern Amy Schumer ett annat. Saturday night live i allmänhet och ”More cowbell”-sketchen i synnerhet. Ronettes låt Be my baby. Vita huset (fast de som inte behöver förhålla sig till svenska skrivregler använder givetvis seriens engelska namn: The west wing). Fleetwood Macs album Rumours. Skådespelaren Gary Oldman.

Jag kan fortsätta.

Att gilla de här sakerna är som att vaddera sig i riskfri och prövad kvalitet. De är själva antitesen till guilty pleasures.

Och någonstans ovanför all ovan nämnd popkultur hovrar Twin Peaks.

Tv-serien skapades av David Lynch och Mark Frost och sändes i två säsonger 1989–1990. I första avsnittet planteras mordgåtan: en ung tjej vid namn Laura Palmer har hittats död. Samhället Twin Peaks, inbäddat i douglasgranar och avskuret från resten av världen, är upprivet.

Vad är det egentligen som har hänt? Vem är skyldig? Och varför?

Tittaren sugs in i regissör Lynchs gåtfulla och drömska värld, en plats där ingen riktigt är att lita på, inte ens de stackars ugglorna.

Det går förstås inte att ge en bakgrund på Twin Peaks utan att beskriva serien med det exploaterade ordet ”stilbildande” (även om jag och många av dem som i dag sjunger seriens lov är för unga för att på riktigt kunna ha den typen av kulturella perspektiv). Nya generationer av regissörer använder alltjämt Twin Peaks som en referenspunkt och drag av dramat kan skönjas i så sentida succéer som True detective.

Vissa hävdar till och med att Twin Peaks la grunden för hela den 90-talskultur där – efter 80-talets svulst – indie kunde bli mainstream och saker som Quentin Tarantinos filmer eller Kurt Cobains musik ta över världen.

Precis som de allra flesta som i dag andas i papperspåse över säsong tre såg jag inte Twin Peaks när den sändes, utan köpte dvd-boxen för några år sedan. Jag tyckte serien var fantastisk, rev förtrollat av båda säsongerna på ett par dagar och drack av kringmaterialets alla källor.

Men med tiden har det som från börjat var odelat härliga Twin Peaks-associationer börjat mutera till något annat. Något som jag har lite svårare att förhålla mig till.

Problemet är inte att människor älskar Twin Peaks. Problemet är människor som älskar att älska Twin Peaks.

Konsekvensen har tyvärr blivit att tv-serien fått ”de som fattar fattar”-kulturen att peaka: en rörelse som varit på galopperande framfart sedan de sociala mediernas intåg.

Det hade varit kongenialt att låta ”de som fattar fattar-kulturen” bara sväva som en oförklarad term här, men för pedagogikens skull reder vi ut begreppen.

”De som fattar fattar”-kulturen handlar om vårt behov av att slänga ut en halvsvår referens för att på så vis särskilja popkulturella agnar från popkulturella veten. Bygga samhörighet med dem som begriper, mötas i klubben för inbördes beundran en stund.

De som inte begriper? Fuck ’em.

Man känner sig egentligen aldrig säkrare på en publicering än när man ruvar på en riktigt fet ”de som fattar fattar”-referens. Greppet är ofelbart: de som inte förstår kommer bara att känna det här diffusa vinddraget av en referens som svischar över huvudet – och därmed även den medföljande känslan av obildning och osäkerhet. Referensens upphovsman går helt utan skuld.

När en ”de som fattar fattar”-referens väl landar, däremot, så förenas både avsändare och mottagare i ett slags popkulturell grupp-onani.

Exempel: om en Facebookvän väljer att kommentera något med ”shiiiiiieet” kanske just du råkar veta att det sannolikt rör sig om en referens till Clay Davis i The wire (samtidigt som du misstänker att kompisens gamla högstadievänner, som ju också rör sig i flödet, inte alls kommer att förstå). Du visar då att du minsann är med på noterna genom att trycka like.

Detta är ett mänskligt beteende – det händer att jag själv gör det i den här spalten – men det är heller inte oproblematiskt. Och min upplevelse är att just Twin Peaks plockar fram mest extrema ”de som fattar fattar”-talibanerna.

Det där har blivit allt svårare att leva med.

Jag tror att fenomenet blev som mest tydligt för mig när Apple precis släppt sin första iPhone med röststyrning och en av mina smartaste vänner, vid tillfället Twin Peaks-nyfrälst, twittrade: ”Varför heter det Siri och inte Diane?”

En i grunden solid tweet, starka fyra plus, men jag kunde ändå inte uppskatta den. Det hade gått för långt. Undermedvetet hade jag redan börjat inse att Twin Peaks-lobbyn måste tystas snarare än retweetuppmuntras.

Sedan den dagen har jag inte velat höra ett enda kryptiskt ord till om månlösa nätter eller damn fine coffee eller olikfärgade lodges eller dansande dvärgar eller James rekordnasala sångröst.

Vem dödade Twin Peaks? Alla människor som la upp okommenterade bilder på ”The log lady” dödade Twin Peaks.

Illustration: Lars Rehnberg

Än så länge har inte särskilt mycket avslöjats om säsong tre. Vi vet att de mest nödvändiga männi-skorna är ombord (däribland skaparna Lynch och Frost), att handlingen kommer att utspela sig 25 år senare och att utgångspunkten är att FBI hittar en folder med kryptiska dokument om ett antal märkliga händelser som utspelade sig i det lilla samhället Twin Peaks.

Idén att återuppliva tv-serien är lika delar bisarr och kittlande. Bara att se skådespelaren Kyle MacLachlan (med sin grova ansiktsplastik) tolka Dale Cooper igen kommer att bli en liten resa.

Samtidigt finns den andra sidan av myntet. ”De som fattar fattar”-kulturens frontfigurer har väntat länge på mer Twin Peaks. De är här, de är högljudda i sociala medier och de kommer tvinga oss att hantera det mer än någonsin.

Nya Twin Peaks är en av popkulturårets i särklass största händelser, men den löper hög risk att – åtminstone i alla avseenden som inte har med själva serietittandet att göra – bli en sinnessjukt påfrestande upplevelse.

Synd på så rara körsbär.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 09:40