”Det är absolut en av de mest verklighetstrogna skildringarna av restaurangvärlden jag har sett”, säger Oskar Ahlvin, sommelier och grundare av vinbaren La Lune i Göteborg.
”Bara en sån sak som tempot och stressen. Det lever man ju i dygnet runt som krögare, det är alltid något som händer och måste göras. Man kan inte bara stämpla in och ut vid ett visst klockslag. Sen är vissa detaljer också helt klockrena.”
Den drumlige vaktmästaren Fak, till exempel, som dyker upp med sin verktygslåda så fort någonting måste lagas.
”Jag skulle säga att de allra flera restauranger har en sådan person, för saker går verkligen sönder stup i kvarten och behöver repareras. Vi har elproblem nästan varenda dag. Det finns alltid någon sladd man inte får dra ut, med risk för att alla proppar på hela bygget går. Helt plötsligt är det någon som skriker, ’Nej, nej, rör för guds skull inte den där!’” berättar Oskar Ahlvin.
Johan Agrell är krögare och driver restaurangerna Café Nizza, Babette, Schmaltz och Tengu i Stockholm. Han håller med om att serien ofta prickar rätt.
”Det är uppenbart att de rådfrågat personer som vet, som har erfarenhet inom restaurangbranschen. Det märks i de små detaljerna; i deras mis-en-place, prepplistorna, språket. Att man i USA till exempel säger ’corner’ när man går runt ett hörn.”
Gällande språket är det ofta tufft och rått mellan personalen i serien, något kocken och författaren Olle T Cellton hoppas är på väg bort.
”Det kan vara en hård jargong och svåra arbetsförhållanden, men det är något vi i branschen försöker komma ifrån. Så tyvärr tycker jag att den biten känns lite överdriven i The Bear”, tycker Olle T Cellton.
”Vi vill helst inte att fler testosteronfulla dudes ska bli kockar för att kunna svära, festa och bete sig allmänt illa. ”
Även andra aspekter av serien är trion mer tveksam till.
”De mellanmänskliga intrigerna får i serien ta orimligt mycket plats på jobbet. Det är liksom dispyter och relationsdraman som ska vädras stup i kvarten. Skulle man hålla på så skulle man aldrig få ut någon mat. I verkligheten kan det vara ganska tyst i ett restaurangkök; det går sällan att spela musik, du måste uppfatta allting som händer och de få ord som sägs är sjukt viktiga”, säger Johan Agrell.
”Jag tänker särskilt på säsongens sista avsnitt när restaurangen äntligen ska öppna. Alla bråkar, Carmen är inlåst i kylen och några i personalen byter roller samtidigt som det sitter fullt med gäster på andra sidan väggen och väntar på käk. Där tror jag att man har missat hur lite tid man faktiskt har på sig och hur lite utrymme det finns för den typen av problematik.”
Oskar Ahlvin pekar på den stora personalstyrkan som finns till förfogande på en relativt liten restaurang som orealistiskt.
”I det sista avsnittet räknade jag till 25 stycken gäster, mer eller mindre. Rimligtvis skulle man då kanske ha en handfull personer totalt som skötte kök och service. Men i serien är enbart service-personalen ett helt gäng som står uppradade och väntar på att få hämta mat. Det är inte möjligt att det skulle kunna bli så stressigt med sådana resurser. Just där satt jag och ropade högt framför skärmen; ’Det här måste ni ju klara!’”
Att serien blivit så pass populär tror de har att göra med en växande fascination och nyfikenhet inför restaurangen som miljö och arbetsplats.
”Folk har rätt mycket fördomar om hur det är att arbeta i restaurangbranschen, att det är en dysfunktionell bransch där många är alkoholiserade. Stress, obekväma arbetstider och passion drar kanske inte alltid fram det bästa hos människor, vilket i sin tur gör bra tv. Jag tänker att många gillar sjukhus- och polisserier av samma anledningar. Sen finns det många karaktärer inom restaurangsvängen, både bland personal och gäster”, funderar Olle T Cellton.
Att restaurangbranschen drar till sig en viss typ av person är något som Johan Agrell också är inne på.
”Jag skulle säga att många som söker sig till det här yrket är personer som upplever att 9–5-livet inte riktigt passar dem. Att gå upp samma tid på morgonen och sitta i möten dag ut och dag in, hela den biten. Med det menar jag inte att de är lata, tvärtom. Det är personer som kan jobba i stort sett hur mycket som helst men på ett annat schema. Som kan gå upp klockan 7 på morgonen efter ett kvällspass och göra ett prep-skift. På så sätt liknar det kanske vissa konstnärsyrken, det här med att man jobbar när de flesta andra är lediga.”
Kanske bidrar det till att det finns en viss rock’n’roll-aura över branschen?
”Absolut, och det är ju något man spelar på ganska mycket i serien. Carmens look är som en direkt kopia av Marco Pierre White och restaurangscenen i London på 90-talet. Långt, lockigt hår, utmärglat ansikte, senig men svinsnygg. Man har liksom tagit sikte på den allra hårdaste och knarkigaste kulturen”, säger Johan Agrell.
En del av intresset för serien tror Oskar Ahlvin har att göra med att det blivit allt vanligare att gå ut och äta och vistas i restaurangmiljöer.
”Där har vi legat lite efter i Sverige. Här uppe i norr har det funnits en mentalitet att det är onödigt att kosta på sig ett restaurangbesök, att det är lite fult att unna sig och så vidare. Man har kanske på sin höjd köpt oxfilé på fredagen och firat med att supa skallen av sig. Det har varit en helt annan kultur än i exempelvis Frankrike och Italien, där man lägger vikt vid att varje måltid ska vara god. Men jag skulle säga att det där har förändrats under de senaste tio åren. Folk äter ute mer till vardags och inte bara på helger. Det märks att det finns ett ökat intresse för vad vi gör och för vad man faktiskt äter och dricker.”