First Aid Kit om syskonrelationens största prövning: “Behövde space”

Ur ruinerna av kraschade relationer är First Aid Kit tillbaka. För Café berättar Sveriges stjärnsyskon om roadtrips, 
hjärtesorg och rädslan för en gäspande publik.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Lauren Dukoff  |  Publicerad 2017-12-14 10:11  |  Lästid: 4 minuter

Man ser igenom den amerikanska drömmen i dag.

Systrarna Söderberg i First Aid Kit beskrivs ofta som ett enda väsen, en tvehövdad naturkraft vars stämsång är så tätt tvinnad att den omöjligt kan trasslas sönder. Men, efter den enorma succén med dubbelknocken The lion’s roar och Stay gold började First Aid Kits hårt spända trådar att vittra. Intensivt turnerande, frenetiskt promotionarbete och en allt tyngre press på nya americana-vidunder gjorde att systrarnas relation började rämna.

Klara: Vi var nog skakiga, eller jag var det i alla fall. Jag var trött, nästan utbränd. Jag visste inte hur jag skulle kommunicera det. Det var svårt, man känner så mycket press och vill prestera så mycket som man kan. Vi fick så många fina erbjudanden om grejer vi drömt om att göra, och så orkade man bara inte.

Johanna: Klara sa inte ifrån att det var jobbigt, och jag pushade på.

Klara: Man vet inte var gränsen är förrän man når den, vilket vi gjorde till slut. Vi var båda skittrötta. Vi turnerade jättelänge med The lion’s roar, spelade in Stay gold på några månader och sedan körde vi bara på. När vi var lediga fylldes det bara på med tv-gig, intervjuer och annat. Till slut kändes det som autopilot när vi spelade. Det känns så bortskämt att säga så, men det blev så även fast man gjorde sjukt häftiga grejer. Man känner ju skuld, vad är det för fel på mig som inte njuter av det här? Det är skitjobbigt. Folk som man vet har köpt biljetter och är aspeppade och man känner att man inte orkar ge allt. Vi hade inget val till slut, vi behövde stanna karusellen.

Johanna: Du behövde lite space och en egen värld. Space från mig och…någonstans dit du kunde fly.

Systrarnas framgångar har inte stigit dem åt huvudet, till omgivningens förvåning: ”Folk blir förvånade över att man åker tunnelbana, då känner man bara att hur skulle vi annars ta oss runt? Vissa åker
taxi överallt, men så stora är ju inte vi. 
Vi får göra Så mycket bättre, sedan så…”, säger Johanna.

Flykten för Klara gick till Manchester för kärleken – en kärlek som tog slut. I ruinerna av Klaras uppbrutna förlovning uppstod Ruins, duons senaste album. En skiva om relationer som tar slut, till stor del skriven i Joshua Tree: den mytomspunna plats där den kosmiske country-kungen av sprucken kärlek, Gram Parsons, överdoserade på morfin.

Johanna: Vi bodde med våra föräldrar när vi skrev första skivan, och sedan tillsammans i en lägenhet på Södermalm när vi skrev Stay gold. Idén var att åka iväg till solen för att skriva den här skivan. Men du, Klara, hade ju en livskris.

Klara: Ja, det var mycket som pågick. För mig var det ingen rock’n’roll-dröm att åka dit. Jag hade med mig all min skit dit. Det var det som skivan kom att handla om, hur man bearbetade det uppbrottet.

Johanna: Sedan var det väldigt rock’n’roll-drömmigt också. Vi hyrde en bil och lyssnade på musik ute i öknen. Det var inte så tråkigt direkt. Det kom låtar också, jag tror absolut att omgivningen påverkar ens låtskrivande. Första låten på skivan, Rebel heart, kom till när det var storm och stjärnklar himmel ute i Joshua Tree, vi kände att det spökade. Vi drack vin och hade tagit fram ouija-brädor, det är klart att sådant inspirerar en till att skriva.

Tröttnar man någonsin på den här mytiska americana-drömmen, ni måste ha sett många bedagade diners vid det här laget?

Klara: Magin finns kvar, den är djupt rotad för oss. Men med Donald Trump känns det inte riktigt lika härligt.

Johanna: Man ser igenom den amerikanska drömmen i dag. Det är svårt att vara lika romantisk kring allt. Vi gjorde skivan samtidigt som Trump blev insvuren, det var ju det enda vi pratade om med bandet i studion. Det finns mycket ilska och oro därborta.

Klara: Vi har en låt som heter You are the problem here som är en anti-våldtäktsman-låt. Vi spelade i USA nu och dedikerade den till Harvey Weinstein, Bill Cosby och Donald Trump. Jag känner själv att jag får ut så mycket av min egen ilska när vi spelar den låten, och man ser hur unga tjejer tar den till sig.

Blir det en extra nerv att spela en sådan låt i USA?

Johanna: Publiken vet ju ofta vad vi står för på våra egna spelningar, men absolut blir det speciellt på festivaler. Vi spelade i Texas för ett par veckor sedan, där blir det speciellt. Man kan ju bli rädd att någon ska skjuta en.

Klara: Speciellt som folk får ta med sig vapen in på festivaler. Vi spelade precis efter den här Las Vegas-händelsen, man har det i bakhuvudet.

Tänker man på sådant under en spelning?

Klara: Just sådant är det ju så liten risk för ska hända, man försöker att fokusera på annat.

Johanna: Men ja, ibland kan vi ju tänka på vad som helst, jag kan tänka på vad man ska äta till lunch ibland. Det skulle inte gå att vara helt inne i musiken varje sekund. Vi ser också publiken så tydligt, det är många som inte fattar det. Ibland kan vi kolla om någon sms:ar eller gäspar, då tänker man att alla vill gå hem.

Klara: Alltså man får självklart gäspa, det är okej! Men vi tänker verkligen på det. Samtidigt kan man ju leva för stunder man har haft tillsammans med någon i publiken, den sortens kontakt vet jag inte var man kan ha i resten av livet. Någon förstår vad jag sjunger om, och vi är inne i stunden tillsammans.

Recensenter och tyckare har inte gäspat än i alla fall. Är ni rädda för att sågningen ska komma någon dag?

Johanna: Får man femmor i tidningen och grammisar så…man kan ju brytas ner fort också om det börjar gå dåligt. Det är svårt med höga förväntningar.

Klara: Ja, samtidigt är det i kontakten med publiken som det magiska händer … oavsett vad man får för recensioner.

Johanna: Så säger alla som får dåliga recensioner, haha. Men det är ju sant. Vi kommer att göra många skivor och alla kan inte vara mästerverk heller. Man försöker bli hårdhudad också. Jag går in och läser kommentarer på Youtube, jag kan inte låta bli. Man får mycket skit, det är jobbigt men man lär sig att hantera det.

Kan ni också tvärtom gå in på Youtube för att boosta självförtroendet ibland?

Johanna: Ja ja, det gör jag hela tiden. Också för att förstå vad man har gjort, alla roliga saker man har fått vara med om. Vi har gjort så mycket, det är kul att kolla och förstå vad man har gjort.

Kan ni förstå era egna framgångar?

Klara: Det går nog inte att ta in. På något sätt tänker man att det inte är speciellt när man själv får vara med om det. Då blir det på riktigt på ett sätt. Men när man är där i stunden vill man bara sjunga rätt och inte göra bort sig.

First Aid Kit är aktuella med albumet Ruins.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-02 22:18